Knärotens skog

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Knärotens skog.

Knärotens skog

Knärotens skog, en naturkrönika i 19 bilder om en vacker skogsorkidé
som blir allt ovanligare i våra skogar samt om några av dess
följeslagare i den Småländska storskogen.

Text och foto, Dan Damberg och Daniel Damberg, Skillingaryd i juli
2011.

Låt mig få börja med ett upprop för orkidén knärot, ”Goodyera
repens”, precis som jag gjorde för ett antal veckor sedan för
backsippan. Vet Ni om någon plats där knärot växer, meddela gärna
mig var och hur många exemplar så kommer detta att i sin tur att
rapporteras vidare Svenska Botaniska Föreningen.

Knäroten är en lågväxt orkidé med grenad krypande jordstam, vilket
gör att den bildar små mattor av bladrosetter. Stjälken är omkring en
decimeter hög och finhårig upptill. Bladen är spetsigt äggrunda och
sitter samlade i en rosett vid basen, de är övervintrande, mörkgröna
med en karaktäristisk nätartad nervatur som ger dem ett marmorerat
utseende.  Knäroten blommar i juli-augusti och de vita blommorna är
ganska små och sitter i en smal ensidig eller något spiralvriden
blomställning. Kalkbladen, kronbladen, är håriga och de tre övre är
hjälmlikt hopstående. Läppen är delad i en yttre spetsig del och en inre,
skålformat påslik del.

Knäroten ser mycket speciell ut och den enda art som den möjligen
kan förväxlas med är skruvax, ”Spiranthes spiralis”, men den senare
har inte en krypande jordstam och bildar inga mattor. Dess
blomställning är dessutom tydligt spiralvriden. Skruvax är för övrigt
mycket sällsynt och förekommer endast i Böda på norra Öland där den
växer på torr kalkrik mark. Arten finns närmast på Bornholm i
Danmark och förekommer inte spontant i Sverige ety den inplanterades
år 1969 och har naturaliserats i liten skala på en av de platser där den
sattes ut.

Knäroten förekommer i nästan hela landet, men saknas på kalfjället.
Den är fortfarande ganska vanlig i mossrika barrskogar, till exempel i
blåbärsgranskog, och växer ofta i mossan på stenar och block där dess
jordstam kan växa fritt. Den första fynduppgiften är från Uppland och
publicerades år 1732.

Artnamnet repens kommer av latinets ”repere” för krypa, namnet
betyder krypande och syftar på jordstammen. Det svenska namnet
knärot kommer enligt Karl Fredrik Nyman av ”dess krypande och
m. e. m. knäkrökta rotstock”.

”Bladens rutformiga fläckar äro på några stånd nästan svarta, på andra
nästan purpurfärgade, på andra hvitaktiga samt på ytterligare andra
knappt märkbara.”

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning
av T. M. Fries år 1905.

Min bild visar knärotens bladrosett då inte en enda blomstängel fanns
att finna i år på lokalen vid Älghammar.

Så här ser den vackra knäroten ut i sin vackraste blomning och
eftersom jag inte fann något blommande exemplar vid lokalen i trakten
av Älghammar så har jag lånat denna bild av naturfotografen Enrico
Blasutto. Tack!

”Naturvänner, när I vandren i mattlummerns, björkpyrolans och
linnéans skogar håll då ock ögon öppna efter den Småländska
storskogens vita skogsorkidé, knäroten”.

Citatet ovan är mitt försök att lite grand låta som Erik Rosenberg när
han i slutet av sin klassiska fågelbok ”Fåglar i Sverige” gör en
efterlysning av den lilla fågeln blåstjärt, ”Tarsiger cyanurus”.
Originalcitatet ser ni nedan.

”Ornitologer, när I vandren i lavskrikans, tallbitens och videsparvens
skogar, lyssnen då ock efter den sibiriska taigans Fågel Blå!”

Ligger inte mina utflyktsmål allt för långt borta tar jag alltid cykeln,
naturen passerar då förbi ett lugnt tempo och det finns alltid tid att
upptäcka via ögon, öron och näsa. Bildens ljusa kantareller växte i en
örtrik granskog bara några meter från vägen upp mot Galtås, väster om
Klevshult i Åkers socken. Exemplaren är så ljusa eller bleka att de
möjligtvis tillhör arten blek kantarell, ”Cantharellus pallens”, som
enligt litteraturen ska vara den godaste kantarellen.

Det ser ut att bli gott om tallört i år, de växer, hur som helst, lite
varstans i de skogar där jag vandrat. På latin heter tallörten,
”Monotropa hypopitys”, och är en växtart i familjen ljungväxter. Den
saknar förmågan att bilda klorofyll och är en så kallad parasit. Det
förekommer uppenbarligen att tallörten ”lurar” svampar att bilda
mykorrhiza med den och i så fall utnyttjar denna
ickefotosyntesiserande växt svampen och indirekt mykorrhizabildande
träd för att tillgodogöra sig näringsämnen som till exempel socker.

Retzius skriver år 1806 att den ”Upländske bonden samlar, torrkar och
förwarar Örten för att gifwa Boskapen för torr hosta, och det är det
enda bruk man deraf känner.”.

”Knappt lärer väl någon annan än botanisten kunna i Gultoppen
igenkänna den närmaste släktingen till de täcka Pyrolerna. Bemärkt
blir den likväl alltid för sitt ovanliga utseende. Blekgul och bladlös
uppträder den i skogarne, merendels gruppvis, och söker gerna de
skuggigaste ställena.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Den trolska grönpyrolan är en växt som man också hittar i knärotens
skog. Släktnamnet Pyrola är för övrigt diminutiv av ”Pyrus” som är det
vetenskapliga namnet på släktet päron, ”Pyrus”. Namnet syftar då på
bladens likhet med päronblad.

Även grönpyrolans släkting björkpyrolan, ”Orthilia secunda”, hör
knärotens skog till och i år är den rikligt blommande. Björkpyrolans
blommor är hängande, ensidigt vända och sitter i en lutande axlik
klase. Det latinska artnamnet ”secunda” betyder ensidig och syftar på
blommorna som är ensidigt vända och det svenska namnet björkpyrola
syftar på att bladen har en viss likhet med vårtbjörkens och
glasbjörkens blad.

Mattlummern, ”Lycopódium clavátum clavátum”, kryper också
omkring i knärotens skog. Denna förr så vanliga växt i det svenska
skogslandskapet är numera en hotad art. Fordom plockades den till
jularna under det folkliga namnet ”lustigfräs” vilket syftade på
sporernas krutlika förbränningssätt där dessa gnistrade och sprakade
likt tomtebloss men plocka den inte ety till det är den alldeles för rar!

Sporpulvret såldes förr under namnet nikt, men kunde uppenbarligen
komma från flera arter inom släktet lummer, bland annat från bildens
mattlummer, och användes då bland annat som sårpuder.

Arten, som är cirkumpolär, växer i skogs- och hedmarker. I Sverige är
den mindre allmän norrut till Södermanland, fridlyst i Västra
Götalands län, och allmän till tämligen allmän norr därom. I fjällens
subalpina och lågalpina bälten förekommer varianten ”Lycopódium
clavátum lagópus”, som går under namnet riplummer.

För första gången får jag uppleva den vackra sälgskimmerfjärilen
sittandes mitt på grusvägen någon kilometer öster om Galtås, väster
om Klevshult. Jag fick titta noga för att kunna utesluta aspfjäril och
kartfjäril som ibland är till förväxling lika med den, hos oss sällsynta
sälgskimmerfjärilen. Det bör väl tilläggas att även de två andra
fjärilarna är sällsynta här hos oss i Vaggeryds kommun.

Sälgskimmerfjärilen, ”Apatura iris”, är liksom aspfjärilen och
kartfjärilen en fjärilsart i familjen praktfjärilar. Vingspannet varierar på
olika individer mellan 65 och 74 millimeter. Ovansidan är gråbrun och
på framvingen finns vita fläckar och tvärs över bakvingen ett vitt band.
På bakvingen finns också några guldbruna teckningar, bland annat en
ring med blå mitt. Skillnaden mellan hanen och honan är att hanen har
ett starkt blåviolett skimmer på ovansidan av vingarna.

Sälgskimmerfjärilens larver är, som unga, gröna med diagonala
gulgröna ränder på sidorna och de lever på och äter av arter i
videsläktet Salix, bland annat just sälg.

Flygtiden för sälgskimmerfjärilen, det vill säga, den period när fjärilen
är fullvuxen, så kallat imago, infaller i juli och augusti. Den flyger
uppe runt trädtopparna större delen av dagen och dess habitat är
lövskog med höga träd. På morgonen och kvällen kan hanarna uppsöka
marken för att få i sig ämnen från till exempel lera eller döda djur,
dessa ämnen behövs för hanarnas produktion av spermier.

På bilden sitter sälgskimmerfjärilen mitt på vägen mellan Gransätra
och Galtås och varje gång jag stötte den så återvände den efter några
sekunder till samma plats. Här fanns uppenbarligen något begärligt
som den verkligen ville ha.

Praktfjärilar, ädelfjärilar, ”Nymphalidae”, är en familj fjärilar som har
världsvid utbredning och omfattar cirka 6 000 arter totalt, varav
60 arter finns i Sverige.

Familjen omfattar 13 underfamiljer och hit förs flera i Sverige vanliga
arter såsom nässelfjäril, påfågelöga, pärlemorfjärilar och sorgmantel
samt välkända flyttfjärilar som amiral och tistelfjäril.

När jag vid mitt kontrollbesök efter knärot i Galtås vandrade runt i
området för den gamla växtplatsen fann jag tyvärr ingen knärot men
väl mängder med den lilla vackra orkidén spindelblomster, ”Listera
cordata”.

Dessa spindelblomster växte i en liten våtmark i granskogen väl
inbäddade i den mjuka granvitmossan, ”Sphagnum girgensohnii”.

Granvitmossan är en art i gruppen bladmossor och den bildar lösa, ofta
vidsträckta gröna mattor i fuktig granskog, den kan dock i
ljusexponerade lägen bli brunaktig men aldrig röd, vilket skiljer den
från närstående arter. Stammen, som kan bli 15 cm hög, är styv och
bräcklig och genom att sidogrenarna är ordnade i fem rader ser mossan
ovanifrån ut som en femuddig stjärna. Stammens blad är tungformiga
med fransig framkant, medan grenarnas blad är kilformiga. Arten, som
hör hemma i Europa, Asien och Nordamerika, är allmän i hela Sverige.

På lokalen i Galtås fanns dessutom stora mängder med orkidén
korallrot, tyvärr överblommad. Korallrot, ”Corallorhiza trifida”, är en
art i växtfamiljen orkidéer och är en flerårig, 7–20 centimeter hög ört
med blekgul, korallikt grenig jordstam med rundade sidogrenar och
blekt grönbrun stjälk med fjällika bladslidor utan bladskivor. De få,
små, oansenliga, vanligen vitgröna blommorna sitter samlade i
stjälktoppen i en fåblommig klase. Blommorna saknar nektar,
självpollination tycks vara det normala och blomningen inträffar i
maj–juni.

Arten korallrot, som är utbredd kring norra halvklotet, växer på fuktig
mark i löv- och blandskogar och i kärrkanter och även i alpina
våtmarker. Den är svagt kalkgynnad och är mindre allmän i hela
Sverige. Växten innehåller en del klorofyll men är ändå helt beroende
av den mykorrhizasvamp som genomväver jordstammen och som
bidrar till växtens näringsupptag. Korallroten är som alla andra
orkidéarter i Sverige fridlyst.

Avslutningsvis ska jag ut och kontrollera en knärotslokal på
Rödemossen inom gränserna för Skillingaryds skjutfält, inte långt från
Boglösasjön, Viltvattnet och Spännebergen. Lokalen ligger på en ö i
den stora mossen som genomkorsas av Movadsbäcken och att ta sig
ditut är minsann inte lätt.

Den gamla murkna bron av hankgärdsgårdsstörar och en och annan
”SJ-pall” från anno dazumal som ligger direkt på gungflyet är enda
chansen att någorlunda säkert ta sig ut till ön om man inte vill riskera
livet och kanske bli en ”ny” Bockstensman om ett antal århundraden.

Sagt och gjort, håll tungan rätt i mun och framåt marsch!

Mitt emellan fastlandet och ön är utsikten bedövande vacker och ett
lärkfalkspar konstflyger över mitt huvud och fyller luften med sitt
göktytelika läte ”kju-kju-kju-kju-kju”. Denna fantastiska känsla
balanseras dock med råge av alla de ”millioner” bitande och sugande
insekter som omger mig från ”topp till tå”. Jag går helt enkelt vidare
vilket verkligen inte var ”helt enkelt” och jag tänker vid ett antal
tillfällen, mitt ute på den murkna bron; Vad skulle jag här ute att
göra?”.

Nu står jag i princip rakt ovanför Movadsbäcken och det som skiljer
mig från någon meter vatten samt någon meter dy är fyra på bredden
lagda och tämligen murkna gärdsgårdsstörar, men vad gör man inte för
vetenskapen.

Kärrsilja, kråkklöver, flaskstarr, bunkestarr och vasstarr, så långt ögat
kan nå, bildar ett böljande grönt hav framför mina ögon. Det är
vackert!

Välbehållen ute på ön väntar en nästan orörd natur om man bortser
från de stenar som den senaste istidens lagt ut samt Gudrun och Pers
härjningar, det vill säga stormarna för ett antal år sedan.

Nu börjar letandet efter de små vita orkidéerna knärot som ska finnas
på öns norra del.

Jag har sagt det ett otal gånger förr men säger det igen, ”Död ved
lever”, och denna gamla fallna granjätte erbjuder perfekt livsmiljö för
ett otal insektsarter. Miljön börjar så sakteliga att bli knärotstypisk men
ännu har jag inte hittat dem. ”Leta vidare, ignorera bromsarna”,
mantrar jag gång på gång för att stå ut med alla betten.

Tyvärr, någon knärot hittar jag inte idag ute på ön i Rödemossen,
landskapet är ändrat av nyss nämnda Gudrun och Per men gott om
hjortron finns det som får bli plåster på såren, både de mentala efter att
inte hittat vad jag sökte trots strapatserna men också rent fysiskt ety
mina ben och armar är alldeles fullbitna av bromsar och stickmyggor.

Hjortron, ”Rubus chamaemorus”, är en låg flerårig ört som kan bli
knappt tre decimeter hög och som har krypande jordstam. Bladen är
njurformade och fem- till sjuflikiga. Hjortronen börjar blomma i maj i
södra Sverige med stora vita blommor som oftast sitter ensamma.
Blommorna är enkönade och arten är tvåbyggare, det vill säga att han-
och honblommor sitter på olika exemplar. Frukterna är stora och
välsmakande, först röda och omslutna av foderbladen men som mogna
gula, saftigt mjuka och fria från de då nedböjda foderbladen. De två
andra arterna i släktet ”Rubus” som är örter är stenbär och åkerbär,
dessa har dock trefingrade blad och röda frukter. I släktet ”Rubus”
ingår naturligtvis också alla björnbärsarterna men dessa räknas som
halvbuskar.

Hjortronets frukter används mest till sylt, men kan även användas till
likör. Hjortron var omtyckta redan under 1700-talet och Carl von
Linné berättar att man sände ”en ofantlig mängd syltade hjortron” från
Västerbotten till Stockholm varje år. De ansågs också vara nyttiga och
Hoffberg skriver år 1792 att de ”kyla och rena bloden” och är ”i febrar,
skjörbjugg och lungsot nyttige”.

Det latinska artnamnet ”chamaemorus” kommer av grekiskans
”khamai” för ”på marken, låg” och ”moron” för ”mullbär”. Namnet
syftar troligen på bladens och fruktens ytliga likhet med mullbär och
Carl von Linné anger i sin beskrivning av hjortron i ”Flora Lapponica”
att den har ”Bär af ett mullbärs storlek”.

”Förekommer i kolossal myckenhet i Lapplands skogsbygd, äfvensom
ymnigt i fjälldalarne….Gossar och äfven andra äro mycket förtjusta i
bären. Från Västerbotten sändes årligen en ofantlig mängd syltade
hjortron till Stockholm att användas såsom sallat.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning
av T. M. Fries år 1905.