Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Åkers kyrkby.
Kring Åkers kyrkby i mars
Kring Åkers kyrkby i mars, en naturkrönika i 10 bilder från en vacker
liten by med historiska anor några kilometer sydväst om Skillingaryd.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av mars 2013.
Den envisa vintern håller i sig, morgontemperaturer som ligger under
femton minusgrader och dagstemperaturer som knappt kommer över
minus fem grader Celsius. Detta är den verklighet som skapas av de
två kraftfulla högtryck som parkerat över Skandinavien och västra
Ryssland.
Men visst är naturen vacker under den klarblå himmeln, dock händer
inget när det gäller den efterlängtade vårens ankomst. Bilden är tagen
sydväst om Skillingaryd, vid prästgården strax söder om Åkers
kyrkby.
Jag stannar bilen och lyssnar efter fågelsång och får strax höra den
lilla vackra ramsan från en citronfärgad gulsparv som sitter i ett träd
inte långt ifrån mig, ivrigt räknande till sju, ”entvåtrefyrafemsex-
sjuuuuuu”, den låter verkligen så men om den kan räkna låter jag vara
osagt.
Lyssna själva!
Gulsparven, ”Emberiza citrinella”, vilket betyder ”citrongul sparv”, är
ett perfekt namn på denna vackra fågel. Fågeln hade i slutet av
1800-talet en utbredning som kan jämföras med dess nuvarande
utbredning, men mycket har förändrats under det senaste dryga seklet.
Fram till 1950-talet var beståndet med gulsparvar i stort sett
oförändrat, men strax därefter inleddes en kraftig nedgång och på
1960-talet minskade arten kraftigt i södra och mellersta delarna av
landet som en följd av de kemiska bekämpningsmedel som då
användes. Bland annat betades utsädet för att skydda detta mot
mögelangrepp men eftersom just säd var en viktig födoresurs för
gulsparven ledde detta bland annat till att stora mängder gulsparvar
dog.
I vissa områden i södra Sverige försvann upp till 95 % av
gulsparvsbeståndet, medan det i norra Sverige endast kunde skönjas
en marginell minskning. År 1966, då bekämpningsmedlet
metylkvicksilver förbjöds inom jordbruket, återhämtade sig
gulsparven snabbt och idag beräknas beståndet till mellan 750 000 till
1 750 000 par.
Trots sin skönhet har gulsparven blivit föremål för mycket ovilja i
många länder och i Skottland säger man att han har fans blod i sina
ådror. Han kallas också för djävulens fågel, som varje morgon i maj
får tre droppar blod från självaste hin håle, därför river man ner hans
bo så fort tillfälle ges. Över hela Skåne och delar av Småland och
Halland har man trott att om en gulsparv flyger över taknocken just då
man stiger upp, och innan man fått lägga sängdynan till rätta efter sig,
får man gulsot. För att få bot får man äta en stekt gulsparv eller också
koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket att ätas
av fåglarna. I trakterna runt Lund ansågs det dock lika illa att döda en
gulsparv som att skjuta en stork. Enligt folktron var gulsparven den
första fågeln som förkunnade vårens ankomst och i Danmark hette det,
att när gulsparven kom var det tid att så kornet. Gulsparven är för
övrigt Närkes landskapsfågel.
En ormvråk, ”Buteo buteo”, kom inseglande från skogen i bakgrunden
och kretsade en stund över mitt huvud och lite vårkänsla kom genast
insmygande, trots den iskalla nordostvinden.
Namnet ormvråk används första gången år 1786 men är säkert mycket
äldre, redan år 1611 nämns ormvråken i formen ormkråka. Förledet
”Orm-” syftar på artens överdrivna rykte som ormjägare medan
efterledet ”-vråk” kommer av det germanska ordet ”wrekan” som
betyder förfölja.
Plötsligt får jag syn på en asp som är alldeles beklädd med den vackra
lunglaven, ”Lobaria pulmonaria”, som länge var det givna
skolboksexemplet på en lav, eftersom den var stor, välkänd och i äldre
tid flitigt använd som läkemedel mot lungsjukdomar.
Numera har lunglaven gått starkt tillbaka i större delen av Västeuropa
och i Sverige är den nu egentligen bara vanlig i äldre skogar med sälg-
och aspinslag längs fjällkedjan. Lokalt kan man också hitta den i äldre
ädellövsbestånd i södra och västra delarna av landet. Den är rödlistad
som ”Nära hotad” eller ”NT”.
Lunglaven och den nära släktingen skrovellaven, ”Lobaria
scrobiculata”, används därför flitigt som signalarter i skogslandskapet,
det vill säga, de indikerar skyddsvärda biotoper med viktig biologisk
mångfald.
Lunglavarna tillhör en större grupp lavar där lavsvamparna helt eller
delvis bildar symbios med cyanobakterier, förr ”blågröna alger”.
Cyanobakterierna hos dessa så kallade ”cyanolavar” kräver dels vatten
i flytande form för att kunna fotosyntetisera, vilket gör att de är
känsliga för uttorkning, dels leder deras kvävefixerande förmåga till
att lavarna blir känsliga för ökad kvävedeposition från luften.
Denna grupp av lavar omfattar också till exempel njurlavarna, släktet
”Nephroma”, och filtlavarna, släktet ”Peltigera”.
Hos lunglavarna, däribland bildens lunglav, har flera arter ”sina”
cyanobakterierna i särskilda samlingar, så kallade cephalodier, som
hos bildens lunglav sitter inne i bålen men som hos till exempel den
sällsynta jättelaven, ”Lobaria amplissima”, sitter utanpå bålen och ser
ut som busklikt förgrenade svarta tofsar.
Lunglaven är oftast steril, som på bilden, men under gynnsamma
förhållanden påträffas röda till rödbruna apothecier, det vill säga,
fruktkroppar. Ibland förekommer svarta, skivlika apothecier men detta
är svampen lunglavsknapp, ”Plectocarpon lichenum”, som är en
parasitsvamp som växer bara på arten lunglav.
I äldre tider användes lunglaven flitigt som läkemedel mot
lungsjukdomar, allt enligt signaturläran då laven liknade lungvävnad.
Bilden visar lavarten krusig filtlav, ”Peltigera rufescens, som har ett
mörkt, brunaktigt ådernät på undersidan samt bitvis en pruinös
ovansida, som ni kan se upp till vänster på laven som en vitaktig
beläggning.
Pruina är en mjölaktig, vitaktig beläggning på ytan av bålen eller
apothecierna, fruktkropparna. Detta fenomen kallas för att ha en
pruinös ovansida, se ovan.
Att plocka hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill
plocka nötter måste man först ha markägarens tillstånd. Redan på
medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar, men Hildebrand
skriver i Sveriges medeltid år 1879 att ”man hade dock så pass mycket
undseende med den begärelse, som anblicken af nötklasarne måste
väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var vandraren
medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten
ända upp till hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för
tummen”.
Bilden visar hanhängen av hassel, ”Corylus avellana”, och dessa sitter
i långa, gula hängen som utbildas redan under sommaren för att
följande vår finnas färdiga att slå ut och sprida sitt pollen. Detta har
som synes ännu ej hänt åtminstone inte här.
Honblommorna är vindpollinerade och är vid blomningen inneslutna i
knopparna och bara de vackert röda, trådlika märkena sticker ut.
Dessa röda, trådlika märken ser man dock ännu inte.
Artnamnet avellana betyder från Avella i Italien och det svenska
namnet hassel, hasl, nämns redan i Upplandslagen år 1295. Namnet
ingår också i medeltida ortsnamn som Hæslaby, nuvarande Hässelby.
”Hasselnötter man ser på buskarne börjar att mogna,
nota bene, man ser om det finns några kvar ifrån sommarn;
ekorren äter dem jämt, och pojkar äta dem gröna.”
Ur ”Så blir det kuttrarnes tid” ur ”Trefaldighetsnatten” av August Strindberg
”Ordalek och småkonst”, år 1902.