Kullaberg och Mölle by the sea

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Kullaberg.

Kullaberg och Mölle by the sea

Kullaberg och Mölle by the sea, en natur- och kulturkrönika i 19
bilder, från nordvästra Skåne en vacker dag i november innan vintern
kom, ett minne från en gången höst.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i början av november 2012.

Kullaberg är namnet dels på en bergskam, belägen längst ut på halvön
Kullen i nordvästra Skåne, dels namnet på naturreservatsbildningar
som ligger på och i anslutning till Kullaberg. Kullaberg når en högsta
höjd av 187,5 meter över havet vid Håkull. Mot Skälderviken i norr är
kustbranterna särskilt höga, som mest drygt 60 meter. Berget korsas
av tvärgående sprickor och genom havets nötning har det på många
håll bildats grottor, vikar och dalar. Vid stranden ses raukar och
stenpelare.

Mölle, som syns i bakgrunden, är en tätort med cirka 715
invånare i Höganäs kommun i Skåne, cirka 10 kilometer norr om Höganäs.
Mölle hade en storhetstid som badort från år 1880, då den nya hamnen
stod färdig, fram till första världskrigets utbrott och var då flitigt
besökt av bland annat danskar och tyskar. Särskilt omtalat blev Mölle
för att kvinnor och män badade på samma badplats.

Väl uppe på Kullaberg, som är en av Skånes urbergshorstar och löper i
samma riktning som de andra åsarna i Skåne, ser man Hallands
Väderö, som är en ö i Kattegatt och ligger utanför Torekov i
nordvästra Skåne. Den hör till Skåne och inte till Halland och hela ön
är naturreservat.

Där växer höga enbuskar och gamla bokskogar, och i de stora kärren
trivs klibbalar. På klipporna i vattnet föder knubbsälarna sina ungar,
och vid strandkanten skränar mängder av trutar och måsar. Får och
hästar förs till ön med båt och betar på hedarna, och bland busksnåren
och på strandängarna rastar sällsynta fågelarter och i ihåliga träd
gömmer sig den hotade skalbaggen läderbagge.

Ingen bor på ön året runt, men på sommaren kommer mängder av
turister för att vandra eller njuta av de fina badstränderna.

I Kullabergs förlängning ligger Söderåsen och tillsammans utgör de en
del av den så kallade Tornquistzonen.

Kullaberg är som redan sagts en urbergshorst och en horst är ett
geologiskt fenomen som uppstått genom en förskjutning längs
förkastningar så att områdena på ömse sidor om horsten har sjunkit
ned eller området som definierar horsten har skjutits uppåt. Motsatsen
till en horst är för övrigt en gravsänka. Horstar är vanligt
förekommande i geologiska gränsområden som exempelvis Skåne.

Bilden visar en av många vindpinade tallar som växer till synes direkt
ur hälleberget på Kullabergs kala toppar.

Norr om Kullaberg ligger Torekovs kyrka på en höjd utanför
samhället och denna ersatte den rivna vallfartskyrkan S:ta Thora. Den
gamla kyrkan revs efter en förödande brand år 1858.

Vallfarten till Torekov samt ortens namn är kopplat till en hemsk
historia där ett vördat lokalhelgon under medeltiden, S:ta Thora, spelar
den centrala rollen.

Thora var dotter till den förmögna Stoltinger i Stubbarp och syster till
Arild som för övrigt anses ha namngivit orten Arild som också ligger i
Kullabygden. Styvfadern David ville bli av med barnen och skickade
ut dem på en seglats där han avtalat med skepparen att lämna skutan
brinnande nattetid.

Thora ska ha dött på båten i lågorna medan Arild hoppade överbord,
och på de platser kropparna flöt iland fick samhällena sina namn,
Torekov respektive Arild. Thora hittades av den blinde fiskaren
Frenne vid en stor sten på stranden och ska ha återfått synen efter ett
löfte om att begrava henne. Han uppförde sedan ett kapell över graven
kallat Frennekojan, som senare blev S:ta Thoras kyrka.

Bilden visar Kullens stora fyr, med svenskt fyrnummer 714600 och
internationellt fyrnummer C2260. Fyrkaraktär Fl W 5s, lyshöjd över
havsytan 78,5 meter, tornets höjd 15 meter och byggår 1900.

Byggnadstyp murat stentorn, lysvidd 27,5 nautiska mil, mistlur 2 ljud
var 30:e sekund fram till 1996. Nuvarande optik är tre 1:a ordningens
fresnel-linser.

Berggrunden på Kullaberg består till största del av ortognejs, rakt
bandad gnejs, vilket ger magra jordar. Gnejs är en metamorf bergart
och det innebär att bergarten är bildad genom omvandling av en annan
ursprunglig bergart, exempelvis granit. Den ursprungliga bergarten
kan vara antingen en magmatisk bergart eller en sedimentär bergart
som har omvandlats under höga tryck och temperaturer nere i
magman.

På tvärs mot detta urberg löper emellertid grönstensgångar bestående
av amfibolit och diabas, vilka innehåller kalcium och magnesium.
Dessa stråk följer ofta dalsystemet i berget och ger upphov till
näringsrikare jordar. Kullabergs diabasform är mörkt röd och kallas
kullait och man räknar med att jordskorpan här antog fast form för
cirka 2,5 miljarder år sedan.

Bilden visar Kullen västra, eller lilla fyren, svenskt fyrnummer
714900, internationellt fyrnummer C2262. Fyrkaraktär Oc 3 WG 20s,
lyshöjd över havsytan 12 meter, tornets höjd 3 meter och byggår 1898.

Byggnadstyp, stålkonstruktion, lysvidd 14,5-10,2 nautiska mil och
nuvarande optik är två 5:e ordningens dioptriska trumlinser.

Grottorna är typiska för Kullabergs strandlinje. De flesta är av typen
strandgrottor, vilka har bildats genom havets inverkan på de mjukare
delarna av berget. Hans-Otto Pyk som skrev jubileumsboken ”Mölle
500 år: Mölle genom fem sekler 1491-1991” anger att det finns
åtminstone 24 grottor med ett minsta djup på tre meter.

Trafiken utanför Kullen är intensiv och ett antal fartyg passerade
ganska nära fyren där jag stod och tog denna bild på UNION
DIAMOND. När man söker fakta om fartyget får man veta följande:

Fartygstyp: Cargo
Byggnadsår: 2009
Längd x Bredd: 89 meter X 11 meter
Gross Tonnage: 2967, Dödvikt: 4450 ton
Noterad hastighet (Max/genomsnittlig): 14.4 / 12.7 knots/knop
Flagga: United Kingdom, UK
Anropssignal: 2AEK4
Senast mottagna position, 2012-12-22:
Område: North Sea/Nordsjön
Latitud / Longitud: 56.3995° / 7.4530°
Hastighet/kurs 20.8 knots/knop
Senast kända hamn: HALMSTAD
Djupgående: 5.5 meter
Destination: IPSWICH
ETA: 2012-12-23 18:00
Information emottagen: 2012-12-22 06:42
Nyligen anlöpta hamnar: HALMSTAD, RENDSBURG,
HOCHDONN, BRUNSBUETTEL,CALAIS

Efter västliga stormar dyker det ofta upp ovanliga havsfåglar ute från
Atlanten, till exempel stormfågel, havssula och olika arter labbar
vilket gör Kullens fyr till en gammal klassisk havsfågellokal där även
jag varit ett antal gånger genom åren.

Bilden visar ett antal ejdrar, både vita gudingar som är hanar och
bruna ådor som är honor.

Det finns dessutom drygt 200 arter mossor och 20 olika arter björnbär.
En av dessa björnbärsarter var unik för Kullen och hette ”Rubus
kullensis”, ungefär kullabergsbjörnbär, och upptäcktes för bara ett
sekel sedan. Denna art är nu tyvärr helt försvunnen. Totalt finns hela
70 procent av den svenska floran på Kullaberg, om man bortser från
rena fjällväxter, och detta faktum är mycket imponerande.

Av den så kallade lägre faunan finns till exempel 58 procent av
Sveriges fjärilar representerade, liksom cirka 25 procent av de 4000
svenska skalbaggsarterna och bland spindlarna finns den sällsynta
tapetserarspindeln, ”Atypus affinis”, för övrigt den enda av familjen
fågelspindlar som finns i Sverige.

Plötsligt dyker några tretåiga måsar upp alldeles nedanför den stora
fyren, vilket var nära nog för att få några hyfsade bilder. Denna bild
och nästa visar juvenila tretåiga måsar, med andra ord ungfåglar,
kläckta i somras, 2012.

Tretåig mås, ”Rissa tridactyla”, är en mycket vanlig art i Nordatlanten,
men som häckfågel i Sverige är den begränsad till ön Nidingen utanför
norra Halland där den första gången observerades som häckfågel så
sent som år 1967.

Tretåig mås, ”Rissa tridactyla” och beringmås, ”Rissa brevirostris”,
bildar tillsammans släktet ”Rissa” som i sin tur tillhör familjen måsar
och trutar, på latin ”Laridae”. Släktet ”Rissa” skiljer sig bland annat
ifrån resterande arter inom familjen ”Laridae” genom att under långa
perioder befinna sig över öppet hav.

Tretåig mås har en cirkumpolär utbredning i arktiska och tempererade
områden och förekommer i Nordatlanten och norra Stilla Havet. I
Europa lever den främst vid Nordatlantens kuster men under 1900-
talet har den även etablerat sig i Nordsjön och Kattegatt. Den är delvis
en flyttfågel och från augusti till april, det vill säga, utanför
häckningstiden, finns den som redan sagts, uteslutande på öppet hav.

Uppe vid den stora fyren uppehölls sig en av mina favoritfåglar,
nämligen den mycket vackra snösparven, ”Plectrophenax nivalis”. I
icke häckningsdräkt är honan och hanen snarlika men det är en hane
till väster och det bör vara en hona till höger på bilden.

I Skandinavien häckar snösparven i fjälltrakterna och vid Norges
nordliga kuster men på vintern flyttar merparten av Skandinaviens
population till södra Sverige, Danmark och länderna vid Nordsjön.

Snösparvens häckningsbiotop är tundra, trädlösa hedar och kalfjäll och
om vintern förekommer den i större flockar, ofta vid sandiga
kustområden eller låga bergstrakter, precis som vid Kullens fyr, dock
mer sällan på stubbåkrar.

Snösparvens bo, som byggs av honan, består av mossa och lavar,
fodrat med bland annat gräs och fjädrar. Boet ligger vanligtvis under
en sten eller i en klippskreva. Hon lägger mellan 5-7 ägg som är
grönblå med brunaktiga fläckar. Äggen ruvas också av honan i 10-13
dagar och ungarna blir flygfärdiga efter omkring två veckor.

Snösparven delas oftast upp i tre till fyra underarter, nämligen:

Plectrophenax nivalis nivalis, nominatformen som häckar i Alaska, i
norra Kanada, på Grönland, Svalbard, i Frans Josefs land, i norra
Skandinavien och i norra Europeiska Ryssland österut till Novaja
Zemlja.

Plectrophenax nivalis insulae, som häckar på Island och i norra
Skottland och delvis är stannfågel på Island men övervintrar även på
Brittiska öarna och i Holland.

Plectrophenax nivalis vlasowae, som häckar i norra Sibirien, från
Petjora och österut till Berings sund.

Plectrophenax nivalis townsendi, som häckar i östra Kamtjatka och på
Kommendörsöarna, Pribiloföarna och på västra Aleuterna.

Snösparven livnär sig av frön och på sommaren av insekter och förr
jagades den i snaror, främst om våren då det var ont om kött. Tidigare
kallades den även för snölärka.

Legenden om Kullamannen är en medeltida myt om en stjärntydare
och siare som ska ha funnits på berget. Från början var han en riddare
vid namn Thord Knutsson Bonde som levde på kung Valdemar Sejrs
tid. Valdemar Sejr levde mellan åren 1170-1241 och var dansk kung
och son till Valdemar den Store och drottning Sophie. Han gifte sig år
1205 med Dagmar som var av böhmisk härkomst och efter hennes död
gifte han om sig med Berengaria, som härstammade från Portugal.

Senare har denna historia byggts på genom muntlig och folklig
historietradition till olika sagor och sägner. Till exempel vaktade
Kullamannen över sjöfarten i Öresund och bestämde över vilka fartyg
som skulle gå i kvav och vilka som skulle klara av passagen.

Vem i min ålder glömmer väl den mycket spännande TV-serien om
Kullamannen som var en ungdomsthriller från 1967, producerad av
Folke Mellvig. Serien var inspelad i svartvitt och sändes första gången
mellan åren 1967-1968 och har därefter repriserats ett flertal gånger.
Jag minns att jag som 9-åring satt alldeles som klistrad framför vår
svartvita tjock-TV med endast en kanal. Titeln på serien kommer just
från sagorna sägnerna om Kullamannen.

Bilden visar en något sen ringduva som tar en rast på väg söderut.

Legenden om Palnatoke är också välkänd. Han var en hövding på Fyn,
som har givit namn till Palnatokes skränt, Palnatokes backe, nära
Kullens fyr. Palnatoke skröt om att han var en skickligare skidåkare än
kung Harald Blåtand och Harald tvingade då Palnatoke att åka ner för
dessa klippor där det är som farligast. Enligt sägnen klarade sig
Palnatoke utan större skador genom att han hoppade ner för stupet
med sina skidor och sedan landade helskinnad nere på isen. Denna
historia utspelade sig någonstans där historiens dimmor är mycket täta
men så långt är det sant att Harald Gormsson Blåtand var kung av
Danmark cirka 940 till cirka 986 efter Kristus. Harald var son till
Gorm den gamle och Tyra Danebot.

Harald Blåtand var i sin tur gift med Tove, dotter till den vendiske
fursten Mistivoj. En runsten som Tove lät resa till minne av sin mor är
den enda källan som finns om henne. Stenen kommer ursprungligen
från Sønder Vissing i Danmark och dess text lyder som följer:

”Tofa, Mistivojs dotter, Harald den Godes, Gorms sons hustru, lät
göra detta minnesmärke efter sin moder.”

Det är dock inte fastslaget huruvida Tove är mor till något eller några
av Haralds kända barn. Det berättas också att kungen ska ha haft andra
hustrur än Tove. Adam av Bremen nämner under andra halvan av
1000-talet till exempel en kvinna vid namn Gunhild och Saxo
Grammaticus berättar i slutet av 1100-talet att kungen varit gift med
Gyrid, en syster till Styrbjörn från Sveariket.

Saxo Grammaticus, dog i början av 1200-talet och var en dansk
historiker, författare och sekreterare hos ärkebiskop Absalon av
Danmark i Roskilde, samtida med kung Valdemar den store av
Danmark.

Adam av Bremen dog före år 1095 och var en författare och historiker
verksam på 1000-talet i Bremen. Adam var sannolikt från södra
Tyskland, möjligen Bamberg. Han kom till Bremen år 1066,
alternativt år 1067, möjligen för att verka som lärare. Han kallades
nämligen år 1069 för ”magister scolarum” vid domskolan i Bremen
och var i ärkebiskop Adalberts tjänst.

Adalbert av Hamburg-Bremen var född cirka år 1000 och dog år 1072.
Han var ärkebiskop av Hamburg-Bremen från år 1043 och var en tysk
kyrkoman och statsman.

Ett mycket stort antal växtarter förekommer på Kullaberg
inkluderande sällsyntheter som rosenlök, glansbräken,
dvärgjohannesört, göknycklar, månviol och vårvial, den senare finns
för övrigt bara på Kullaberg och på en annan plats till i landet.

Bildens månviol, ”Lunaria rediviva”, är en art i familjen
korsblommiga växter från Europa. De förekommer sällsynt i Skåne
och Halland. Månviolen är trots sitt svenska namn inte en viol utan
tillhör familjen korsblommiga växter. Arten odlas ibland som
trädgårdsväxt, då under namnet judaspenning.

På återseende!