Långasand i skymning

Vår krönikör Dan Damberg har varit i Långasand. 

Långasand i skymning

Långasand i skymning, en naturkrönika i 8 bilder från västkustens
biologiska mångfald en kvällning i semestermånaden juli, den härliga
sommaren 2013.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juli 2013.

Bilden visar en hona av lövvårtbitaren, ”Leptophyes punctatissima”,
vackert inslagen i vår klängros på västersidan av sommarhuset allt
medan solen så sakta börjar dala borta i väster mot Fiskar-Eriks stuga.

Lövvårtbitaren, ”Leptophyes punctatissima”, är en av de sällsynta
vårtbitarna som främst förekommer i Sydsverige. Den förekommer
framför allt hos oss längs Västkusten från Kullaberg i söder upp till
norra Bohuslän samt på ostkusten upp till södra Kalmar län. Dessutom
är den vanlig på Öland och sällsynt på Gotland.

Vårtbitare, gräshoppor och syrsor tillhör insektsordningen ”Orthopera”
som i översättning till svenska ger, ”orthos” för ”rät” och
”ptera” för ”vinge”, vilket gett oss det svenska namnet ”rätvingar”.
Deras närmaste släktingar är för övrigt tvestjärtar och kackerlackor.  

Vårtbitarna känns igen på långa tunna antenner och honans kraftiga
svärdliknande äggläggningsrör, vilket syns tydligt på min bild.
Vårtbitarhanen spelar genom att gnida vingbaserna mot varandra.

De är aktiva såväl under dagen som sena kvällen och natten samt är
rovdjur men äter även gärna växtdelar. Vi har ett 10-tal arter i Sverige
och det svenska namnet vårtbitare har funnits i vårt språk sedan år
1619 då Carl von Linné uppmärksammade att allmogen på Gotland
använde den gröna vårtbitaren till att ta bort just vårtor med. Därför
gav han arten det vetenskapliga namnet ”verrucivorus” för ”den som
äter vårtor”.

Vildkaprifolen, även kallad höstkaprifol, ”Lonicera periclymenum”, är
bitvis marktäckande i Långasand när något att klänga på saknas, och
när den blommar, som på bilden, fylls luften av dess underbara doft,
men ät inte de vackert röda bären ty dessa är giftiga och ger
kräkningar, ansiktsrodnad, överdriven törst och vidgade pupiller.

Bildens strätta, ”Angelica sylvestris”, är en högväxt, flerårig ört som
kan bli upp till två meter hög. Den blommar i juli-augusti med små
vita eller rödlätta blommor som sitter samlade i välvda eller ibland
platta flockar som blomställningen kallad.

Den nära släktingen kvanne, ”Angelica archangelica”, skiljs från
strättan genom nästan klotformade blomflockar, grönaktiga blommor,
kala flockstrålar, samt trinda basala bladskaft.  

”Bland helt vanliga växter äro många ganska vackra, så att både detta
och deras stora antal göra dem till väsentliga prydnader för eller
utmärkande drag i vegetationen under kortare eller längre tid. En
sådan är Skogspipan, som länge hvilar och först vid vårens slut eller
sommarens början öppnar den stora svällande knopp, som på en gång
innesluter både blad, stjelk och de många blommorna. Först fram på
sommaren har den resliga, till en del violetta eller brunaktiga, stjelken
hunnit utväxa. Den utskickar icke sällan grenar. Då de talrika, i början
slokande blomflockarna utvecklat sig, bilda de stora och kullriga
samlingar, hvilka, upphöjda på nu raka skaft, erbjuda insekterna den
ymniga honing, som deras många blomdiskar utsöndra.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Plötsligt står jag framför en rymling, en trädgårdsrymling, på modiga
3 meter i höjd, nämligen en ganska ansenlig bambu-buske som tillhör
familjen gräs.

Många viktiga kulturväxter tillhör för övrigt familjen gräs. Frukterna
är mycket stärkelserika och innehåller även proteiner och har därför
stor betydelse för oss människor. Förutom våra fyra sädeslag, havre,
korn, råg och vete, hör också arter som majs, ”Zea mays”, ris, ”Oryza
sativa”, durra, ”Sorghum bicolor” och hirs, ”Panicum miliaceum” till
familjen.

Sockerrör, ”Saccharum officinarum”, som också tillhör familjen gräs,
svarar för ungefär hälften av världens sockerproduktion, och det är
märgen som används för sockerframställning.

Bildens bambu är ett samlingsnamn för omkring 40 olika grässläkten
som växer i tropiska, subtropiska och tempererade områden i Asien
och Amerika, varav vissa kan bli upp till 40 meter höga och är de allra
högsta gräsen på jorden. Några få arter av bambu odlas som
trädgårdsväxter i Sverige, till exempel bergbambu, ”Sinarundinaria
murielae” eller ”Fargesia murieliae” och japansk bambu, ”Sasa
pumila”.

Bambuarten på bilden är bergbambu, ”Sinarundinaria murielae” eller
”Fargesia murieliae”, arten är utan tvekan en av de tåligaste arterna
och kan växa i stora delar av Skandinavien förutom de kallare delarna
av Norge och Sverige. Den hör ursprungligen hemma i Kina och
Japan.

Under denna kvällspromenad hittade jag tyvärr ett 10-tal döda och
stora sandskäddor uppspolande på stranden i Långasand, dessa var
mer än 25 centimeter långa och sålunda fullvuxna. Jag undrar
fortfarande varför, då detta var en ny företeelse för stranden,
åtminstone för mig.

Sandskäddan, ”Limanda limanda”, har en tämligen långsträckt kropp,
ögonsidans kroppsfärg är grön-, grå- till gulbrun beroende på det
underlag som fisken vistas på, blindsidan, undersidan, är vit.

Sandskäddan kan väga upp mot 1,5 kilo och bli 50 centimeter lång
samt 12 år gammal, men den blir sällan över 30 centimeter lång här
hos oss.

Det halländska urberget upp emot den vidunderliga utsikten på
Boabjer ger tillfälle till spännande och lite krävande passager utmed
stigen som kantas av bland annat stensöta, blodrot, ljung, flockfibbla
och kråkbär. På berget växer olika brosklavar ur släktet ”Ramalina”,
såsom strandbrosklav och ibland också fågeltoppsbrosklav, som gör
att detta berg bitvis ser skäggigt och orakat ut.

När jag så sakta närmar mig slutet av min vandring denna kväll så har
jag sällskap av en halv måne, eller snarare halvmåne, för halv är den
verkligen inte.

För ungefär 4,5 miljarder år sedan, eller om ni så vill 4500 miljoner år
sedan, kolliderade en himlakropp som var ungefär lika stor som
planeten Mars med jorden som då höll på att bildas. En bit av jorden
slogs av och spreds som fragment i en bana runt vår planet och efter
en tid, läs lång tid, samlades dessa fragment med hjälp av
gravitationen till en större kropp, som efter ytterligare cirka 90
miljoner år blev fast och blev vår kära måne som är ungefär lika stor
som världsdelen Afrika, men till skillnad från Afrika visar månen bara
fotspår av en sorts varelse, nämligen oss människor.

Tyvärr måste jag meddela att månen är på väg bort från oss och
mätningar visar att avståndet ökar med några centimeter om året.
Eftersom avståndet till månen är dryga 384000 kilometer, eller 38400
mil, kommer detta att ta flera miljarder år.

Att vår måne flyttar sig bort från oss beror troligen på att lite av
jordens rotation, på grund av gravitationen, överförs till månens bana.
Detta beror på tidvattenkraften mellan jorden och månen. Jorden
bromsas sakta in, då blir dygnet längre och energin överförs till
månens bana som då får en högre hastighet och följaktligen ”vill” den
bort från oss, eller snarare tvingas den bort från oss.

Dock kommer solen att hinna dö innan månen kommer tillräckligt
långt bortifrån jorden för att försvinna. Med dagens takt hinner
månbanansmedelavstånd inte öka med ens 50 procent innan hela vårt
solsystem går under. För att ge en antydan om tidsperspektiven bör
nämnas att solen beräknas ha cirka 5miljarder år kvar som ”levande”
stjärna.

Slutligen, helt apropå svamp och svampsäsongen 2013 som just har
börjat.

I Sverige finns det runt 10 000 svamparter, bara drygt 100 av dem är
bra matsvampar, varav kanske bara 20 är riktigt läckra.

När man är ute och plockar svamp så ska man plocka hela svampen ur
marken, grovrensa den ute och lägg olika svampsorter var för sig så
långt det går.

Plocka inte svampar med ring och strumpa, ej heller vita eller bruna
svampar med skivor, icke svampar med röd eller rosa undersida, eller
svampar som är mindre än tre centimeter höga.

Rensa svampen på en gång när du kommer hem, så plocka aldrig med
dig mer än du orkar rensa på en gång.

Första gången du äter en ny matsvamp, ät då inte så mycket, man vet
aldrig riktigt vad man tål eller är allergisk emot.

Bilden visar en ensam björksopp, denna hittills mycket magra
svampsäsong på moarna i trakterna av Skillingaryd, mellan Värnamo
och Jönköping.

Björksopp, ”Leccinum scabrum”, är en ätlig sopp som är vanligt
förekommande i hela Sverige. Den hör till gruppen strävsoppar och
kallas ibland bara för just strävsopp.