Långasand om vintern

Vår naturkrönikör Dan Damberg avslutar sin vinterberättelse om
Långasand med tredje och sista delen.

Långasand om vintern, del 3

Långasand om vintern, en plats där en blå himmel möter ett fruset
hav, del 3, sista delen. En natur- och kulturkrönika i 60 bilder från två
vargavintrar, de värsta i mannaminne.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari och december 2010.

”Lilla björk”, namnet enligt ramsan, har också den långt till vår.
Björkar är lövfällande träd eller buskar där barken, nävern, oftast är
vit. Vinterknopparna är oskaftade, bladen strödda, runda till
triangulära, sågade eller naggade. Blommorna är enkönade, i täta
mångblommiga ax samt sambyggare med han- respektive honhängen.
Hanhängena övervintrar nakna medan honhängena övervintrar inuti
knopparna. Kromosomtalet är 2n=28 hos vårtbjörk och dvärgbjörk och
2n=56 hos glasbjörk. Hängen anläggs under sensommaren och
blommar under påföljande vår. Honhängena faller vid mognaden
sönder varvid hängefjäll och nötter ”björkfrön” sprids med vinden.
Släktnamnet ”Betula” användes för björk redan av Plinius och det
svenska namnet björk är känt sedan medeltiden, det förekommer också
i flera medeltida ortsnamn som Birkevik, Birkö. Släktet har omkring
60 arter varav tre förekommer i Sverige.

”Vasse aspe” syftar på de sylvassa knopparna hos aspen. Asp finns i
hela Sverige och är ett av våra vanligaste lövträd. I hagmarker som inte
längre betas och i åkrar som inte längre brukas kan aspen snabbt breda
ut sig med sina rotskott, så kallat aspsly.

Aspträ är vitt och mjukt och används mest till tändstickor, andra
användningar är bastulavar, skålar och askar. Av tunna aspspånor
kunde man förr fläta ”fruntimmershattar”, späd bark och unga kvistar
användes till färgning och fröhåren kunde blandas med ull och
användas till stoppning. Enligt gammal folktro var Jesu kors gjort av
aspträ och aspen blev därför dömd att för alltid stå med skälvande,
darrande blad. Artnamnet ”tremula” kommer av latinets ”tremulus” för
darrande och syftar på de lättrörliga bladen. Svenska namnet asp eller
esp är känt sedan medeltiden, det ingår ofta i ortnamn som Aspanäs,
Aspö och Espholt

Stensjöstrand i fjärran är ett naturreservat samt ett Natura 2000-område
i Falkenbergs och Halmstads kommun. Det är 159 hektar stort och
skyddat sedan 1970-talet. Det består av öppna betade strandängar och
är skyddat för sina naturvärden och betydelse för friluftslivet.

Bland arter som växer på de fuktigare delarna finns klockljung och
myrlilja, medan det finns trift, borsttåtel och backtimjan på de torrare
delarna. Bland fåglar som häckar i området finns ejder, fiskmås och
olika trutarter. På marken lever ovanliga arter såsom hasselsnok och
alkonblåvinge. När Ni åker dit en gång framåt våren och sommaren
glöm föralldel inte bort att på vägen stanna till vid Näktergalslunden
som är ett annat naturreservat i Falkenbergs kommun i Hallands län.
Området är 5 kvadratkilometer stort, varav hälften är land. Det är
skyddat sedan 1960 och området består i huvudsak av alsumpskog och
är skyddat tack vare sin betydelse som fågellokal.

Den gamle knölsvanshanen ligger i det kalla Västerhavsvattnet allt
medan solen så sakta sänker sig ned emot horisonten. Kommer han att
överleva natten då lufttemperaturen sjunker ner emot minus 15 grader,
kommer han att förfrysa sina ben och fötter, kommer han att få uppleva
att en ny morgon randas.

Vad man lätt glömmer är att fjädrar är en fantastisk isolering mot
luftens kyla, och vad vattentemperaturen beträffar så ligger den runt 4
plusgrader vilket innebär att vattenfåglars geniala
värmeväxlingssystem i benen, där de varmblodiga artärerna ligger mer
eller mindre dikt an mot de mer kallblodiga venerna, får värme att
utväxlas som, i sin tur, får benen och kroppen i övrigt att, tillsammans
med fjäderdräkten, hålla en hyfsad temperatur. Dock måste naturligtvis
tillräckligt med föda finnas tillgänglig för att hålla cellandningen på en
acceptabel nivå.

Tre stora och ståtliga havstrutar står i issörjan och vattnet mellan
Suseåns mynning och Grimsholmen. Havstruten, ”Larus marinus”, är
en art i fågelfamiljen måsar. Den är Sveriges största måsfågel, och den
blir mellan 64–78 centimeter lång. Den här fågeln har mörka vingar
och mörk rygg, huvudet är vitt och näbben är gul med en röd fläck vid
spetsen. Havstruten finns i Europa, Asien och Nordamerika. I Sverige
lever den längs hela kusten och vid stora sjöar. Havstruten häckar på
öar där den bygger ett stort bo av växter och födan består av allt
möjligt men mest fisk, och havstruten stjäl ofta mat från andra fåglar.
Fågeln äter också avfall och letar gärna föda på soptippar.

Namnet havstrut kommer troligen av att den, åtminstone i äldre tider,
var mera knuten till havet än andra trutar. Den har även kallats
havsmås.
Havstruten var känd som svensk häckfågel redan under 1700-talet och
beskrevs då som en typisk art för ytterskärgården. I samband med att
havstruten sedan ökade i antal under 1960- och 1970-talen, började
arten i allt större utsträckning slå sig ner i det inre av skärgårdarna och
sedan så småningom även vid de större insjöarna. Det totala antalet
häckande havstrutar idag uppskattas till cirka 15 000 par.
Boet är ofta placerat på en kobbe i lä för vinden och byggt av mossa
och torrt gräs. Under april och maj läggs de tre äggen som är ljust
gulbruna och beströdda med mörkare bruna fläckar. De ruvas i 26 till
28 dagar och efter ytterligare 45 dagar är ungarna flygfärdiga.
Havstrutar kan genom störtdykningar nå byten som befinner sig nära
en meter under vattenytan. På detta sätt kan den komma åt döda fiskar
eller fiskrens som ligger botten men även att fånga levande fisk som ål
och flundra. Under vintern flyttar havstruten endast söderut om isarna
fryser och flyttar då inte längre ner än att den kan hitta öppet vatten.

Med lite fantasi är det inte svårt att se kraniet efter en elefant i snön vid
Suseåns mynning. Tänk vad ett stycke drivved kan åstadkomma.

Sandrör, ”Ammophila arenaria”, utgör ännu en vinterns blomma.
Sandrör är vanligt på sandiga havsstränder på Västkusten och
naturligtvis också hos oss på Långasand. Den förekommer mer
sparsamt på Östkusten, utom på Gotland. Hybriden östersjörör,
”Ammocalamagrostis x baltica”, är ganska ovanlig men kan vara lokalt
talrik.

”Wäxer på Fåröen eller Norr på Gotland, på Nord-Östra sidan wid
stranden. Här wäxer altså det Gräs man brukar i Holland på doinerna at
plantera, på det sanden ei må kastas af wäder, och det Gräs man i
Skåne så mycket arbetat på at fortplanta uti flygsanden. Här wäxer det
ock tilräkeligt. Flygsanden drifwer här up ifrån stranden åt Landet helt
slät och förtager skogen efter hand, och sielfwa Landet. Men där detta
gräset wäxer, liksom förtrollas sanden at han ei kan komma längre,
utan formerar et högt bärg såsom en snö-drifwa, och ju mer sand
kommer i högen, ju frodigare wäxer Gräset. Här igenom äro doinerna
på Fåröen blefne; Härigenom watnet förhindrat at bortskära Landet
eller där på upstiga om Wintren; Här igenom mark och skog bewarade,
som förut öfwerswimmades af sand.”

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland och
Småland” av Carl von Linné, Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar, 1741.

Vintern är som sagt en svår tid för det vilda i naturen men om det bara
finns tillräckligt med föda så brukar kölden i sig inte vara ett
avgörande problem. Här har en hackspett varit framme och letat föda
under barken i den döda veden hos en klibbal.

Lönnen har ljusbruna, motsatta knoppar och trädet blommar i maj på
bar kvist, Frukterna består av delfrukter, var och en med en typisk
vinge, den så kallade ”lönn-näsan”.

Lönn, även kallad skogslönn, ”Acer platanoides”, är ett träd i familjen
kinesträdsväxter. Dess vetenskapliga namn ”platanoides” syftar på att
dess handflikiga blad liknar platanernas blad, ett lönnliknande
trädsläkte som ofta planteras som prydnadsträd i mellersta och södra
Europa.

Kinesträdsväxter, familjen ”Sapindaceae” är en växtfamilj med
omkring 140–150 olika släkten med sammanlagt mellan 1 400 och
2 000 arter. De är träd, buskar, örter samt lianer och finns i
tempererade till tropiska områden över hela världen. Många har
mjölkig växtsaft och innehåller svagt giftiga saponiner, ämnen med
tvålliknande egenskaper, i bladen eller fröna. I familjen ingår många
ekonomiskt värdefulla tropiska frukter såsom litchi, guarana och acai.

Litchi, ”Lichi chinensis”, är ett fruktträd och en frukt som kommer från
Kina. Det kan ta upp till 10 år för en litchiplanta att växa till ett
fruktbärande träd.

Guarana, ”Paullinia cupana”, är en buske som har sitt ursprung i
Amazonas och är särskilt vanlig i Brasilien. Guarana är känd för att
vara uppiggande då den innehåller guaranin, som är samma kemiska
förening som koffein och används i därför i olika energidrycker.

Acaipalm, ”Euterpe oleracea”, är en art i palm i släktet ”Euterpe” och
odlas för sina påstådda positiva hälsoeffekter. Den växer i Central-
och Sydamerika.

Skyltarna inom Vesslunda naturreservat är förvisso charmigt gamla
och med stor patina men visst kunde de kanske fräschas upp en aning.
Lite fler små, lättlästa och ickeskrymmande informationsskyltar om
områdets biologiska mångfald vore heller inte fel. Kanske något att
tänka på för berörda myndigheter inför nästa vår och sommar.
Förresten, tur att S: et syns så bra som det trots allt gör.

Slånlaven, ”Evernia prunastri”, har sedan länge utnyttjats av
människan för olika ändamål. Sedan 1500-talet har den använts i
parfymindustrin dels för dess myskliknande doft och dels för att
extrakt av laven binder flyktiga parfymoljor. I sin bok ”Svenska
lafvarnas färghistoria” från år 1805 tar J. P. Westring upp flera andra
användningsområden för slånlaven. Han rekommenderar bland annat
laven till brödbakning under hungersnöd. Vidare behandlar Westring
även den medicinska användningen. Slånlaven har använts som, citat;
”adstringerande medel emot moderfall och dylikt, att nyttja som stark
dekokt till insprutningar och baddningar”. Han anser vidare att, citat;
”Då den är besk, något adstringent och mycket mucilaginös, skulle jag
ock af analogien anse den nyttig både invertes och utvertes emot
elakartade reformar”. Westring avslutar avsnittet om den medicinska
användningen med, citat; ”Det beska, adstringenta, sammandragande
och limaktiga i denna laf kan troligen hindra den sjukliga
organisationsprocessen i hudens textur”.

Bilden är tagen vid Suseåns mynning och substratet är en mindre
björk.

Detta var verkligen inte i går, en lysticka, ”Hapalopilus nidulans”, som
blir alldeles ”lyseviolett” om man ger den några droppar
kaliumhydroxid eller lut på hatten.

Hattarna är hos denna ganska kortlivade art är mellan 2-10 centimeter
breda och upp till 3-4 centimeter tjocka vid basen. Hatten är jämnt
färgad i kanelbruna till ockrabruna nyanser, ovansidan på unga
exemplar är fint sammetsartade, men blir med tiden helt kala. Köttet är
mjukt och trådigt och betydligt tjockare än rörlagret som är ljust
kanelbrunt. Detta färgas liksom hela svampen, som sagt, vackert
violett i kontakt med lut, KOH, och ammoniak, NH3, vilket gjort att
tickan kommit att användas vid svampfärgning. Arten har för övrigt
nyligen påvisats innehålla för oss människor starkt giftiga substanser,
och bör därför inte förtäras. Lystickan växer på lövved, bland annat
hassel, rönn och björk och finns i både slutna och halvöppna miljöer,
vanligen på döda partier av stående träd, ibland också på grövre lågor.
Svampen kan förväxlas med arter i släktet ”Inonotus”, som bland annat
innehåller arterna sprängticka och alticka, men dessa har mörkare
brunaktigt kött och oftast talrika borst, setae, i hymeniet. Detta gäller
som sagt bland annat den på hassel vanliga altickan, ”Inonotus
radiatus”. Den kemiska reaktionen med lut hos lystickan är dessutom
en unik karaktär.

Detta är, påstår jag, den mindre vanliga tvåfärgstickan, ”Gloeoporus
dichrous”, som har ett typiskt geléliknande porlager som är elastiskt
när man drar i det och samtidigt släpper från hattens undersida. Bilden
är tagen några hundra meter väster om informationsskylten till
Vesslunda naturreservat vid Suseåns mynning, temperaturen är minus
tio grader och månaden är februari.

Hästar, dessa vackra djur, har under de senaste åren blivit en allt
vanligare syn i vår natur, och bildens ”Nordsvensk” står sig bra i
konkurrensen med övriga hästraser.

Hästen, ”Equus caballus”, är en art i hovdjursfamiljen hästdjur och
tamhästen, ”Equus caballus caballus”, härstammar från vildhästen,
med de två underarterna Przewalskis häst, ”Equus caballus
przewalskii”, från östra Asien, utdöd men återinplanterad från
djurparker, samt tarpanen, ”Equus caballus ferus”, en stamfader till
tamhästen, från Europa och västra Asien som är utdöd. Den första
domesticeringen skedde i Ukraina cirka 4000 före Kristus, och cirka
2 000 år senare fanns tamhästen i västra och norra Europa, Främre
Orienten, Kina och Indien. De första tamhästarna var små, bara cirka
130 centimeter i mankhöjd. Hästaveln har genom tiderna haft som mål
att få fram hästar som passar olika syften, till exempel snabba ridhästar
och starka arbetshästar, vilket givit en stor mångfald av storlekar och
typer. Redan under antiken fanns hästar som var grova och robusta
men ändå småväxta och andra som var större, smäckrare och snabbare.
Nutida hästraser indelas i varmblod och kallblod samt ponnyer som har
en mankhöjd under 148 centimeter, vilka också kan vara av
varmblodstyp eller kallblodstyp. Varmblod är lättare och snabbare än
kallblod som är tyngre och starkare. Förvildade hästar som lever i
grupper bestående av en hingst, flera ston och unghästar av båda könen
finns i öppna och bergiga gräsområden i Nord- och Sydamerika samt i
Australien.

Bildens nordsvensk brukshäst eller svensk kallblodsras av
medelstorlek, är cirka 155 centimeter i mankhöjd, dock med stora
variationer. Tillåtna färger är brun, mörkbrun, svart, fux, black,
gulbrun, isabell och svartgul samt avblekbar skimmel om
härstamningen går tillbaka till norska skimlar. Rasen används inom
skogs- och jordbruk, men även till körning och ridning. Att man kallar
en häst för kuse har sin förklaring i dess släktnamn ”Equus” eller som
det blir på småländska ”e kuse”, vilket betyder ”en häst”.

Det vackra raggskinnet, ”Stereum hirsutum”, orsakar tyvärr kraftig
vitröta på det angripna virket eller på den angripna veden. Arten tillhör
gruppen skinnsvampar som är ett samlingsnamn på talrika arter,
huvudsakligen vednedbrytande, basidiesvampar. Deras fruktkroppar är
flortunna till skinnlika, med ett slätt till ojämnt hymenium. De växer
mer eller mindre tryckta till underlaget på grenar, stammar och
stubbar, ibland som svåra skadegörare på lagrat virke.

Helt plötsligt låg Hilmur vid vägkanten och såg en aning luggsliten ut,
men i all sin eländighet var han ändå, brukar inte båtar ha kvinnonamn
förresten, vacker. ”Han” var verkligen värd ett bättre öde.

Såvitt jag kan begripa är Hilmur en snipa som är en typ av allmogebåt,
det vill säga, en rodd- och segelbåt. Kännetecknande för båtmodellen
är en spetsig för och en spetsgattad, något rundad akter. Längden kan
vara från cirka fyra meter till upp mot åtta meter och sniporna kan vara
öppna eller delvis försedda med ett däck.

Den skandinaviska snipan har sitt ursprung i vikingarnas klinkbyggda
båtar och långskepp. Snipan har haft ett stort utbredningsområde från
Östersjöns kuster till Nordsjön, inklusive Färöarna och Island. Snipan
användes traditionellt till fiske och transporter av olika slag. Det finns
många lokala varianter av snipa, som exempelvis bohussnipa, i
nordligaste Bohuslän liksom i Norge kallas dock båttypen för snäcka,
gotlandssnipa, hjälmarsnipa, norrlandssnipa, skånesnipa, vättersnipa
och ölandssnipa och härmed utnämner jag Hilmur till den nya båttypen
Långasandssnipa.

I skogskanten ner emot havet vid Kilagårdshed gick dessa ståtliga
älgar och betade lövsly denna kalla vinterdag då vinden från havet
kändes skoningslös och hård. Avståndet är cirka 400 meter och
brännvidden är 720 millimeter på fri hand. Älgen delas vanligtvis in i
ett antal underarter, såsom;

Europeisk älg, ”Alces alces alces”, Skandinavien, Polen, Baltikum,
Ryssland väster om Ural

Jakutskälg, ”Alces alces pfizenmayeri”, västra delen av Sibirien

Kamsjatkaälg, ”Alces alces buturlini”, östra delen av Sibirien

Amurälg, ”Alces alces cameloides”, runt floden Amur samt i
Mongoliet

Yellowstoneälg, ”Alces alces shirasi” nordvästra USA

Östkanadensisk älg, ”Alces alces americanus”, östra Kanada och
Maine

Västkanadensisk älg, ”Alces alces andersoni”, västra Kanada och
Minnesota

Alaskaälg, ”Alces alces gigas”, Alaska och Yukon

Det fanns en underart till, kaukasusälg, men den blev tyvärr utrotad på
1800-talet.

Det finns omkring 500 000 älgar i Central- och Nordeuropa, utan
Ryssland, samt mellan 0,5 och 1 miljon individer i Kanada och
angränsande regioner. Älgen räknas därför inte som en hotad art.
Underarten amurälg, ”Alces alces cameloides”, anses däremot av
IUCN, på svenska Internationella naturvårdsunionen, vara missgynnad.

Älgen, ”Alces alces”, är det största hjortdjuret och förekommer i
Europa, Asien och Nordamerika. I området söder om Norden och
väster om Polen var djuret tidigare utrotat.

På grund av en omfattande jakt under 1700-talet och början av 1800-
talet var älgen i mitten av 1800-talet sällsynt i stora delar av Sverige.
Under 1800-talet bidrog dock faktorer som inskränkningar i
jakträttigheterna och vargstammens minskning till att älgstammen
ökade. Älgen fick också lättare att hitta föda när skogsbetet upphörde
och skogsbruket förändrades i början av 1900-talet. Under en period på
1980-talet ansåg man att den svenska älgstammen var för stor och
minskade den medvetet genom ökad avskjutning. På sommaren finns
det numera cirka 300 000–400 000 älgar i Sverige och ungefär 100 000
av dessa skjuts under höstens älgjakt.

Älgtjuren fäller hornen i midvintertid varje år och redan efter någon
månad börjar nya horn växa ut. Hornen växer från den så kallade
rosenstocken. Det är ett benutskott som sitter mellan ögat och örat på
älgtjurar. Under utväxten skyddas hornen av ett hudlager som kallas
basthud. Under basthuden har hornen nerver och blodförsörjning. Så
länge ”basten” finns kvar har tjuren lite känsel i hornen.

Den svenska älgstammen, avslutningsvis, har ett i stort sett gott
hälsoläge. Under senare år har intensiv forskning runt älgstammens
hälsotillstånd bedrivits, bland annat med fokus på den sjukdom som
benämns älvsborgssjukan. Forskningen har visat att dödligheten i
infektioner eller andra sjukdomar i älgstammen i Sverige ligger runt
3 %. Infektioner orsakade av virus eller bakterier är relativt ovanliga
bland vilda älgar. Däremot är parasitinfektioner vanligare, varav
hjärnhinnemask, släktet ”Elaphostrongylus”, är en parasit som vissa år
kan orsaka förhöjd dödlighet bland framför allt yngre älgar.

Skrivet av Erik Bunnstad