Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat strömstaren och skogssorken.
Långsvansad skogssork och strömstare
Långsvansad skogssork och strömstare, en naturkrönika i 9 bilder om
några upplevelser under en skogspromenad i Allahelgonatid i början av
november.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i november 2010.
Det skymmer tidigt så här vid allahelgonatid i november, det milda
gråvädret och det tjocka molntäcket gör att ljuset inte riktigt räcker till
för snabb fotografering. Det blir verkligen snabb fotografering när en
skogssork plötsligt sitter en bit bort invid rötterna på den gamla
granen. Jag hann inte ställa in kameran utan var tvungen att knäppa
några snabba bilder mest på ett gehör och resultatet ser Ni på bilderna
ett till tre.
Skogssork, eller ängssork, som den också kallas, ”Clethrionomys
glareolus”, på latin, är en art i familjen råttdjur. Den är mellan 8–13
centimeter lång, med ungefär hälften så lång svans därtill. Den är
gråbrun med rödbrun rygg och gråvit buk, precis som man kan se på
bilden. Öronen och ögonen är större än hos den nära släktingen
åkersorken och arten lever mest i skogsmark i så gott som hela Nord-
och Centraleuropa och österut till Bajkalsjön. Den finns i hela Sverige
utom på Gotland och i norra Norrland. Visst är den väl näpen och
dessutom mycket viktig i ekosystemen då den utgör födobasen för de
flesta rovfåglar och mindre och mellanstora rovdjur.
I Sverige förekommer tre olika arter av skogssork, den långsvansade
skogssorken, ”Clethrionomys glareolus”, gråsidingen, ”Clethrionomys
rufocanus” och rödsorken, ”Clethrionomys rutilus”.
Långsvansad skogssork förekommer, åtminstone sporadiskt, över hela
Skandinavien, företrädesvis i skogstrakter, gärna lövskog, dock
undviker den de allra nordligaste fjälltrakterna. I övrigt finns den i hela
Centraleuropa, Frankrike, Balkan och österut genom Asien till Altai.
Gråsidingen är en nordlig art och förekommer i Skandinavien från
Rogaland i Norge, sydligaste Norrland i Sverige samt i Finland från 65
grader nordlig bredd. Vidare finns den österut via ryska taigan till
Mongoliet, nordöstra Kina, Nordkorea och norra Japan, ön Hokkaido.
Rödsorken är också en utpräglat nordlig art och förekommer i
Skandinavien endast längst i norr. Vidare finns den på Kolahalvön och
i norra Asien via Sibirien och norra Kazakstan till norra Kina,
Mongoliet, Nordkorea och norra Japan, ön Hokkaido, samt i Alaska
och norra Kanada till norra British Columbia och nordöstra Manitoba.
Enligt ovanstående uppgifter borde sorken på bilden då vara en
långsvansad skogssork, ”Clethrionomys glareolus”.
Strömstaren kom i år lagom till Alla helgons helg och den var
efterlängtad och välkommen.
Alla helgons dag ingår i kyrkoåret och dagen firas sedan 800-talet i
västerlandet till minne av kyrkans helgon. Dess ursprungliga plats var
1 november men genom helgdagsreformen år 1772 förlades firandet
till första söndagen i november. Från och med år 1953 flyttades dagen i
den svenska almanackan till den lördag som infaller mellan 31 oktober
och 6 november. För första november har namnet Allhelgonadagen
bibehållits medan firandet av de avlidnas minne den andre november,
Alla själars dag, har flyttats till söndagen efter alla helgons dag. Under
1900-talet blev det sed i Sverige att tända ljus på gravarna under
veckohelgen. Romersk-katolska kyrkan firar alla helgons dag den
första november och i de ortodoxa kyrkorna firas helgonen på
söndagen efter pingst.
Strömstarar har ett extra tjockt lager kroppsfjädrar som håller vattnet
ute och skyddar mot kyla. Bildens strömstare klarar lufttemperaturer
på minus 45°C och kan söka föda under isen så länge det bara finns
öppna vattenytor att dyka ned i.
Strömstare, ”Cinclus cinclus”, är en fågel i familjen strömstarar. Den
är den enda tättingen i Europa som både kan simma och dyka. Det är
Norges nationalfågel.
Sången hörs ofta mitt i vintern och är en lugnt framförd ramsa av
lågmälda toner. Dessa är ganska skrovliga och gnisslande. Locklätet är
kort och strävt.
Strömstaren har fått många namn, men annars tycks den ha glömts bort
i den svenska folktron. Några namn är vattenstare, strömkarl, forskarl,
strömkalle i Västmanland, ågubbe, strömjanne, strömpräst, strömsparv,
forssparr, vattensvala, göddfröken, romorre i Hälsingland, forsspink i
Värmland, forskung i Bohuslän och strömskate i Närke. På Irland
kallar man fågeln för, ”gobha dhubh nan allt”, vilket betyder
strömsmed.
Trots sitt namn är denna fågel inte släkt med staren, men
kombinationen har gamla anor då redan Rudbeck och Linné använder
namnet på fågeln, som däremot är besläktad med den lilla gärdsmygen.
Det latinska namnet har oklar betydelse, men det grekiska ”kinklos”
(det latinska namnet på strömstaren är ”Cinclus cinclus”) användes av
Aristoteles för ”en liten vid vatten levande fågel”, Sant eller osant, det
är i alla fall en helt korrekt beskrivning av strömstarens levnadsvanor.
Den är helt bunden till strömmande vatten under hela året och klart
måste vattnet vara för att den skall kunna hitta sin föda på bottnen som
är insekter och larver och ibland även en del småfisk.
Strömstaren simmar med vingarna och går omkring på bottnen och för
att den inte skall flyta upp har kroppsbyggnaden anpassats till
vattenlivet genom att skelettbenen saknar luftfyllda håligheter, vidare
kan öronen och näsborrarna stängas till.
Strömstaren finns över hela landet, men mest i väster. Antalet
häckande fåglar är svårbedömt men i svensk Fågelatlas uppskattas
beståndet till högst 50 000 par. Boet är klotrunt med ingångshål upptill
och placeras ofta på en klipphylla bakom en vattenridå. Det har
konstaterats att en del strömstarar häckar tidigt i södra delen av vårt
land för att senare lägga en andra kull i fjälltrakterna. I kullen ingår 4-6
ungar som kan simma genast då de lämnar boet. När vattendragen
fryser till flyttar strömstararna åt sydost och det är om vintern man kan
se strömstarar i delar av landet där den sällan häckar, till exempel här
hos oss. Det är verkligen en fin upplevelse att en kall, grå vinterdag,
precis som Allahelgonahelgen 2010, se den svartvita fågeln,
karaktäristiskt nigande på en sten eller rentav sjungande en lång,
silvrigt skimrande, knirkande tonräcka som kan pågå flera minuter
utan uppehåll. Det vita bröstet och vintervanorna har, som redan sagt,
lett till många träffande lokala namn, se ovan.