Låt oss liksom backsvalorna bygga oss ett bo

Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat backsvalor.

Låt oss liksom backsvalorna bygga oss ett bo

Låt oss liksom backsvalorna bygga oss ett bo, en naturkrönika i
8 bilder om en allt ovanligare fågel i våra trakter.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli 2011.

Det är i sådana branter av sand eller jord som backsvalan söker sin
häckningsplats. Denna vackra erosionsbrant finns i anslutning till
Expertlagret vid Båramo i Skillingaryds nordvästra delar och
åtminstone det ena, det vänstra, av de båda hålen är bebott.

Mina bilder och historien kring dessa utspelar sig dock i en jordhög
några hundra meter nordost om förra bildens erosionsbrant av ren sand.

Efter en ganska lång stund av väntan och med objektivet riktat mot ett
tomt och svart bohål kom så sakta och mycket försiktigt två
backsvaleungar fram till öppningen.

Det var inte svårt att förstå att de väntade på föräldrarna för de spanade
ivrigt åt alla håll men höll hela tiden sams och tycktes trivas
tillsammans.

Bakom de båda backsvaleungarna kan det finnas ytterligare mellan
50-100 centimeter gång in i jordhögen där slutligen det inredda boet,
en bale av strån och fjädrar, finns. Ungarna är sålunda väl skyddade
från världen utanför, den största risken är om gången rasar ihop på
grund av häftiga regn eller om grävskopan kommer tillbaka.

Namnet backsvala användes först av Linné år 1746 men är troligen
äldre. ”Back” syftar på artens vana att häcka i hål i ”backar” och ordet
svala kommer av ett samgermanskt ord ”swalwon” men det är osäkert
vad det betyder. Arten har även kallats för jordsvala och strandsvala.

Fram till år 1960 finns egentligen inga historiska uppgifter på om
antalet har ökat eller minskat men sedan mitten av 1960-talet har dock
antalet backsvalor minskat betydligt, framför allt i södra delarna av
landet. Den svenska populationen är idag uppskattad till mellan
100 000 – 200 000 par och de två paren som häckar här kan vara de två
enda i Vaggeryds kommun i år.

Plötsligt händer det något och båda ungarna spanar blixtsnabbt åt
samma håll.

En av föräldrafåglarna dyker upp och lämnar mat i form av insekter
och lika hastigt som den kom lika hastigt är den borta. Jag undrade för
ett ögonblick hur den överhuvudtaget hann leverera något in i en eller
två hungriga näbbar.

Backsvalan, på latin ”Riparia riparia” är en kolonihäckande brungrå
och vit svala som häckar över stora delar av norra halvklotet och som
övervintrar i tropiska områden på södra halvklotet. Bortflyttningen
sker redan under augusti och september och återkomsten till Sverige
äger rum under maj månad, det latinska namnet ”Riparia riparia”
betyder för övrig ”levandes vid flodstranden”.

Som sagt, lika hastigt som föräldrafågeln kom lika hastigt gav den sig
iväg, det hela var över på någon sekund.

Backsvalan beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von
Linné i hans ”Systema naturae” under det vetenskapliga namnet
”Hirundo riparia”. Beskrivningen består av den korta texten; ”Hirundo
cinerea, gula abdomineque albis”, det vill säga, en askgrå svala, med
vit strupe och buk, typlokal angavs enbart som Europa.

Vissa delar in backsvalan i fyra underarter medan andra delar upp den i
så många som åtta. Clements et al. 2009 delar upp den i fem
underarter:

”Riparia riparia riparia” finns i Nordamerika, Europa samt Asien, det
vill säga vår backsvala.

 ”Riparia riparia innominata” finns i sydöstra Kazakstan.

 ”Riparia riparia ijimae finns i östra Asien.

 ”Riparia riparia shelleyi” finns i Egypten.

 ”Riparia riparia eilata” okänt häckningsområde, dessa har endast setts
under flyttningen i Israel.

Jag lämnar de båda ungarna väntandes på nästa mål mat men det dröjer
inte länge innan de själva kan flyga och fånga sin egen mat, än så länge
dock är de beroende av föräldrafåglarna, och ”inget är som väntans
tider”

Backsvalan är över stora delar av sitt utbredningsområde en ganska
vanlig fågel och kategoriseras som livskraftig, LC, av IUCN. Lokalt är
den dock hotad och exempelvis kategoriseras den tyvärr som nära
hotad, NT, i Sverige.