Vår naturkrönkör Dan Damberg har besökt Bjälkön.
Liens och mulens marker
Liens och mulens marker, en naturkrönika i 12 bilder från Bjälkön i
slåttertid, en pärla i naturen och kulturen mellan Skillingaryd och
Vaggeryd.
Bilderna är klickbara.
Likt svärdet i stenen växer den lilla enebusken till synes rakt upp ur
den småländska graniten som här på bilden är omgiven av ett stort
antal betande och skapande mular. Det är verkligen rofyllt att vandra
bland de betande djuren och njuta av ängens alla växter och insekter.
Bete är för övrigt ett sätt att föda upp boskapsdjur och fram till sena
1800-talet var regeln här hos oss i Skandinavien att man hägnade in
ängen och åkern för att hindra boskapen från att ta sig in där. Den fick
i stället beta på utmarken under överinseende av en herde som höll
rovdjuren borta. På 1600- och 1700-talens kartor används ofta termen
mulbete om sådan mark.
I det moderna jordbruket stänger man tvärt om in boskapen i
ladugårdar eller hagar och fraktar dit foder med traktor. Här får dock
som tur är boskapen beta direkt på den vackra ängen.
De stora blåklockorna hör verkligen ängsmarken till och fångar
omedelbart vandrarens ögon. Stor blåklocka är för övrigt en flerårig
ört som kan bli nästan en meter hög och på latin heter den
”Campanula persicifolia”.
Artnamnet ”persicifolia” kommer av latinets ”persicum” för ”persika”
och ”folium” för ”blad”, och syftar på att bladen liknar persikoblad.
Den stora blåklockan blommar under högsommaren med stora,
utåtriktade blommor som sitter i en vanligen fåblommig klase. Kronan
är brett klocklik med ganska korta, breda flikar, den är vanligen blå
men kan ibland också vara helt vit. De tre märkesflikarna, som syns
tydligt på bilden, är ofta omkring en centimeter långa och kraftigt
böjda.
”Denna Klocka är en bland våra prydligaste vilda blommor. Ehuru den
merendels växer temligen enstaka, gör den sig ändå strax bemärkt med
sin raka, resliga stjelk och sin stora, utmärkt klocklika blomkrona.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.
Även den ståtliga slåttergubben, ”Arnica montana”, hör ängen till och
är alltid lika vacker och härlig att skåda. Namnet hästfibbla anges av
Carl von Linné som det småländska namnet på arten.
En med lie nyslagen slåtteräng är numera något mycket ovanligt att
skåda så passa på att njuta av synen samt av slåtterängens blommor.
Den gamla vackert grånade ”ängaladan” är fortfarande full med hö
och tillsammans med lieslåttern förhöjer detta känslan av en gången
tid. Historien i landskapet är tydlig och tankeväckande.
Slåtter är för övrigt per definition avverkning av högt gräs och detta
kan göras som här manuellt med lie, med skära eller med en
slåtterbalk monterad på traktorns kraftuttag.
Gräset ligger sedan och torkar på plats och blir till hö. För bönder och
naturvårdare talar bildens gula och ståtliga slåtterfibbla, ”Hypochoeris
maculata” om att tiden för slåttern är inne.
Slåtterfibblan på bilden är en flerårig, storblommig och gulblommig
ört med stora, hela, oftast håriga samt fläckiga blad samlade i en basal
rosett.
”Fibler. i ängs backar. a. blommar efter solståndet och bådar då
slottertiden: örtbladen br. i Småland til grönkål: färsk ätes örten af
hästar häldre än torr.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år
1792.
Rosettbladen hos slåtterfibblan ligger vanligtvis hårt tryckta till
marken och är lätta att känna igen på sin storlek, den vanligen röda
mittnerven och de mörka fläckarna som framför allt syns på bladet till
höger.
I äldre tider skedde slåttern på högsommaren, dels för att växterna
skulle hinna fröa och dels för att de då ansågs ha störst kraft och
näringsvärde. Slåttern bedrevs dels som här på ängar i den så kallade
inmarken, dels på utmarken som var våtmarker på myrar, kärr och
sjökanter.
Sedan förhistorisk tid har lien brukats vid slåttern och den hanterades
då av männen, medan kvinnorna räfsade ihop det avslagna gräset som
sedan lades i en sträng. Detta torkades sedan i stackar, i senare tid i
hässjor, och bars eller kördes sedan till ladan, som ibland låg i direkt
anslutning till slåttermarken, en så kallad ängslada.
Bilden visar den numera ganska ovanliga ”vanliga” nattviolen,
”Platanthera bifolia”, som är en upp till tre decimeter hög orkidé med
vitaktiga blommor. Den har två stora ovala blad som sitter långt ner på
stjälken, samt två eller tre små och smala stjälkblad. Nattviolen
blommar i juni-juli med väldoftande blommor som sitter samlade i
mångblommiga ax, precis som på bilden. Blommorna doftar starkare
på kvällen och lockar då till sig svärmare av olika arter som pollinerar
dem.
En närbild på en ”vanlig” nattviol som för övrigt är mycket lik
släktingen grönvit nattviol, men den senare är större och grövre samt
har pollinier, pollenfack, som sitter glest och är 45-gradersvinklade
mot varandra, här hos den ”vanliga” nattviolen sitter pollinierna tätt
och parallellt. Hybrider påträffas ibland där de två arterna växer
tillsammans.
När slåtterbruket upphör växer slåtterängen snabbt igen med lövträd
och ibland även med barrträd, vilket medför att ljuskrävande växtarter
tyvärr snabbt försvinner.
Fordom vanliga slåtterväxter var fältgentiana, slåtterfibbla,
slåtterblomma, höskallra, ormrot och darrgräs samt nattviol. Idag är
många av dessa växter ovanliga och till och med hotade samt
rödlistade.
Avslutningsvis för denna gång en bild på den gamla brunnen, undrar
om den innehåller ett monster till brunnsål?
Brunnsålar hölls förr framför allt i Skåne, Danmark och Tyskland som
”renhållare” i brunnar där de åt upp grodor, paddor, mask, insekter
och råttor med mera som råkade hamna i brunnen. En sådan ål lär i
Skåne ha blivit nästan 140 år gammal. Tro det om ni vill.