Ljungheden brinner i rött

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt ljungheden.

Ljungheden brinner i rött

Ljungheden brinner i rött, en naturkrönika i 11 bilder om hösten, från
hösten och tillägnat hösten.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av oktober 2013.

Odon, ”Vaccinium uliginosum”, färgar stora delar av ljungheden på
Skillingaryds skjutfält i vackert knallröda fläckar, nästan osannolikt
röda, som om heden brann i varmaste rött.

Odon är en liten lövfällande buske med blåsvarta bär där grenarna och
kvistarna är gråbruna och runda. Bladen är blågröna, runda i spetsarna
och har hel kant. Odon blommar under maj-juni med urnformade, vita
eller något rödlätta blommor. Bären är ofta något ovala och
trubbkantade med fadd, men inte otäck smak, de är liksom blåbären
oftast blådaggiga.

Artnamnet ”uliginosum” kommer av latinets ”uligo” för ”vätska” och
syftar på att arten växer på fuktiga marker. Svenska namnet odon av
fornsvenskans ”odher” för ”vild, galen”, samma ordstam återfinns i
namnet på den mycket giftiga arten odört, ”Conium maculatum”.

Carl von Linné skriver i sin ”Flora Oeconomica” år 1749 att
odonbären ”behaga barn och kalkone-ungar, men åstad komma ofta
någon yrhet” och Retzius konstaterar år 1806 att ”I hushållen nyttjas
de icke hos oss; men i Ryssland anwändas de at bränna Bränwin af”.

I äldre litteratur anges ofta att odonets bär är giftiga, men man har inte
kunnat finna några giftiga ämnen, eventuellt kan det vara
svampangripna bär som orsakar illamående eller yrsel.

”Bären likna Blåbär, men hafwa hwitt kött, fastare och mera
wattenaktigt til smaken. De ätas begärligen af många, men hafwa den
egenskapen, at om de förtäras ömnigt, blir ätaren gemenligen något yr,
och en del få deraf hufwudwärk.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

En fågelspridd liten planta av svart aronia, ”Aronia melanocarpa”,
lyser vackert höströd ute på ljungheden på Skillingaryds skjutfält inte
långt från Spännebergen.

Aroniasläktet är för övrigt ett växtsläkte i familjen rosväxter från
Nordamerika med 2 eller 3 arter. Under en period ansågs dessa arter
höra till släktet ”Photinia”, men molekylärbiologisk forskning har
visat att släktet ”Aronia” och övriga arter i släktet ”Photinia” inte är
nära besläktade.

Aronia odlas i Sverige som prydnadsväxt och som häckväxt, men
diskuteras också som möjlig växt för bärodling för sitt höga innehåll
av antioxidanter och färgämnen.

Giftinformationscentralen anser att aroniabär är ofarliga och svarta
aroniabär kan användas till mat och efterrätter, till exempel till
saftkräm, de kan med fördel också torkas. De svarta bären har dock en
sträv, något fadd smak, som anses bli bättre då bären blivit frostnupna.

Brinnande blad från en gammal apel finns också att avnjuta och vem
kan väl låta bli att stanna upp en stund vid denna vackra
färgupplevelse

Bilden visar resterna av en sprängd 15,5 centimeters haubitsgranat
tillsammans med de förvridna kopparmantlarna som ger granaten dess
rotation i det räfflade eldröret.

Apropå metallen och grundämnet koppar, hos oss människor uppgår
det totala kopparinnehållet hos en vuxen person till cirka 80
milligram,med ett dagligt intag med födan på mellan 2–3 milligram.
Koppar finns i blodplasma och flera enzymer innehåller koppar. I
vävnaderna finns koppar lagrat, framför allt i levern och hjärnan, till
stor del bundet till proteiner. Ökad kopparinlagring i hjärna och lever
förekommer vid Wilsons sjukdom.

Wilsons sjukdom är en sällsynt medfödd ärftlig åkomma där man har
en bristande utsöndring av koppar i gallan, vilket leder till
ackumulering av koppar i lever, hjärna och i korneas periferi vilket
syns som en kopparfärgad ring runt hornhinnan i ögat.
Kopparackumuleringen kan leda till skador på dessa organ och
obehandlad leder sjukdomen till döden.

Kopparbrist hos människa är ovanlig men kan förekomma vid
tarmsjukdom, till exempel celiaki, där ett bristande upptag av koppar
kan bidra till blodbrist. Vid den sällsynta ärftliga sjukdomen Menkes
syndrom är kroppens transport av koppar störd, vilket medför
kopparbrist i vissa organ och vävnader.

Om större mängder koppar tillförs en människa kan det ge akut
förgiftning med kräkningar och diarré. Upptaget från tarmen är dock
ringa, varför allvarliga förgiftningar är sällsynta. Vattenledningsrör av
koppar kan i vissa fall ge en hög halt av koppar framför allt i avhärdat
vatten som stått länge i rören, till exempel över natten. Detta har
misstänkts kunna ge exempelvis diarré hos småbarn.

Här ser man ett krevadhål som kanske är ett resultat av en vanlig sprängladdning
för något artilleri finns ju inte längre i våra trakter och
jag tycker hålet är alldeles för djupt för en granatkastarprojektil.
Hursomhelst se upp så man inte ramlar i.

Här kommer några vackra bilder från den lilla Östersjön eller
Hässlehultshöjden i södra delen av ljungheden, och i fjärran hör
tranornas rop under sin färd mot söder.

Tack vare eller på grund av den torra sommaren kommer man ovanligt
nära det öppna vattnet vid Östersjön och det var längesedan som jag
var så nära. Tranornas rop kommer allt närmre bakom skogen, och jag
spejar intensivt efter dem.

Där kommer de så äntligen, flocken med kraftfullt trumpetande tranor
omfattar minst 250 individer varvid endast ett fåtal syns på min bild.

Jag önskar dem en lyckosam resa söderut mot Spanien och norra
Afrika och samtidigt välkomna tillbaka i april nästa år.

Jag går sakta hemåt och passerar den gamla granen som spillkråkan
har misshandlat i sin jakt på hästmyror och förbluffas återigen över
den styrka och kraft som denna stora svarta spett besitter i såväl nacke
som huvud och näbb.

När jag kom åter från ljungheden möts jag av denna lilla oansenliga
”fjäril” eller med andra ord mätare och det visar sig vara en allmän
frostfjäril, ”Operophtera brumata”.

Frostmätare är några släkten i fjärilsfamiljen mätare för vilka gäller att
de är aktiva under senhöst eller vinter och att honan endast har korta,
obrukbara vingstumpar. I Sverige förekommer sammanlagt åtta arter,
bland annat, som redan nämnts, bildens art allmän frostfjäril,
”Operophtera brumata”.

Hanarna har ett vingspann på mellan 13–21 millimeter men honornas
vingar är så förkrympta att de inte kan flyga. Larverna, som är gröna
och ofta har ljusa längsstrimmor, lever av bladen av diverse lövträd
och buskar. I synnerhet bildens art allmän frostfjäril kan vissa år helt
kaläta äppelträd, almar, ekar med flera lövträd.