Ljungheden, en biologisk mångfaldspärla

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Ljungheden, en biologisk mångfaldspärla

Ljungheden, en biologisk mångfaldspärla, en natur- och
kulturkrönika i 37 bilder om en naturtyp i försvinnande, en naturtyp
nära oss, på Skillingaryds skjutfält.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i den tredje veckan i
månaden juni år 2014.

 

Jag cyklar norrut genom Östa lägret utmed Spännebergsvägen till jag
kommer till Prästgårdsvägen där jag svänger österut. Ytterligare
några hundra meter senare svänger jag vänster och kör norrut igen.

Det är nu bara 250 meter kvar uppför Spännebergen innan jag
kommer till det så kallade Bockavärnet.

Här ser ni Bockavärnet föreställande en getabock uppfört av andra
kompaniet vid A6 1959-1960, men redan då var värnet mer än 20 år
gammalt.

Inskriptionen nedtill på norra sidan av bocken säger ”II/A6 1959-
1960”.

Bockavärnet är det kanske mest kända värnet av alla på
Skillingaryds skjutfält och värnet tillkom troligtvis redan år 1936.

I samband med utbildning till FN-tjänst byggdes en förläggning upp
alldeles intill Bockavärnet.

År 2004 sattes det upp en skylt föreställande en Bulldozer med
inskriptionen ”ENO2 2004” för att markera att Bockavärnet fått en
granne i form av en ”EU-förläggning”.

Här möttes man av något nästan helt nytt, en förläggning som
byggdes 2004 i samband med en FN–utbildning på skjutfältet.

Bockavärnet är ett av många värn på skjutfältet och det kanske
största av dem. Det finns många murade värn på skjutfältet och
Bockavärnet användes förr i samband med skjutningar då eldledarna
hade skydd här under ledning av elden, och det kunde kanske
behövas eftersom det var lite si och så med träffsäkerheten på den
tiden.

En förklaring till namnet Bockavärnet kan vara att ingenjörssoldater
ibland kallats för ”bockar”.

I sprängstensskravlet nedanför Bockavärnet växer rikligt med
ormbunken stensöta men också mängder med raggmossor.

Även här uppe på Spänneberget vid Bockavärnet växer rikligt med
kattfot, det är ett mycket bra år för denna lilla blomma.

Det är också ganska gott om stor blåklocka i år vilket bilden från
området kring Bockavärnet på Spännebergen visar.

På baksidan av denna stora blåklocka sitter en skogsnätfjäril,
”Melitaea athalia”, och så vackra kan även baksidan av fjärilsvingar
vara.

Denna tid på året är en fröjd att få uppleva, det blommar överallt och
bilden ängsnejlikor eller backnejlikor i rödrosa färgtoner gör
verkligen sitt bästa för att försköna och färgsätta naturen.

Bilden är tagen cirka hundra meter söder om Bockavärnet på
Spännebergen inom norra delen av Skillingaryds skjutfält.

Väddklint, ”Centaurea scabiosa”, är en ganska stor och grov, flerårig
ört med parflikiga blad och rödvioletta blommor som här växer på
vägen upp emot Bockavärnet.

”Järnört: w. i magra ängar, äfwen i åkrar, och äro dess rötter
besfwärlige för plogen: Blommar efter solståndet; frukten qwarsitter
öfwer wintren til Sparfwars föda.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Det är en Allmän metallvinge eller Allmän metallvingesvärmare,
”Adscita statices”, som sitter och vilar på denna monke. I solsken är
dessa fjärilar enormt vackra och metallglänsande, nu, i skugga, när
solen håller på att gå ner över Spännebergen ser de ut såhär.

Jag cyklar tillbaka några hundra meter söderut utmed
Spännebergsvägen och svänger av in på Hedvägen, återigen åt öster,
där jag parkerar min cykel.

Här hittar jag ganska rikligt med backtimjan, ”Thymus serpyllum”,
som är en växtart inom familjen kransblommiga växter.

Den är en nedliggande, mattbildande miniatyrbuske med delvis
övervintrande blad och den mycket liknande kryddtimjan, ”Thymus
vulgaris”, lämnar den som läkemedel förr använda timjanoljan,
vartill utan tvivel även bildens backtimjan kunde duga.

Tymol har samma antiseptiska och mögelhindrande kraft, som
mentol. Tymol är en lättflyktig olja med antiseptiska egenskaper som
i svenska farmakopén kallades ”thymolum”.

Ämnet har använts ibland annat i munvatten och har i äldre tider
missvisande kallats timjankamfer. I själva verket har ämnet
ingenting att göra med kamfer.

Bladen av backtimjan är dessutom användbara som tesurrogat.

Det är verkligen inte ofta nu för tiden som man ser så relativt stora
och täta bestånd av slåttergubbe. Bilden är tagen på norra delen av
ljungheden inte långt från Älgaberget.

Slåttergubbe, ”Arnica montana”, är en flerårig ört med kraftig
jordstam. Stjälken är upprätt, körtelhårig och kan bli en halv meter
hög. Bladen är strävhåriga och äggformade med helbräddad kant,
och de flesta sitter samlade i en basal rosett.

Slåttergubbe är fortfarande ganska vanlig i sydvästra Sverige där den
växer på kalkfattig mark, i hävdade naturbetesmarker och
slåtterängar, ljunghedar, skogsbryn och vägkanter.

Arten hade tidigare en mycket vidare utbredning i Syd- och
Mellansverige, men har gått tillbaka kraftigt och försvunnit från
många av sina tidigare växtplatser.

Slåttergubbe har använts som läkeväxt och Carl Fredrik Hoffberg
skriver år 1792 att, ”Örten är kraftig, gör kräkning, drifwer urin,
swett och rening hos fruent. Nyare Läkare berömma den uti
Lamheter, Borttagenhet och mot swarta Starren, wid rötfeber, frossa
m.m.”.

Carl von Linné uppger i Flora Lapponica år 1737 att han sett
småländska bönder insamla och röka slåttergubbe vid brist på tobak.

Namnet hästfibbla anges av Carl von Linné som det småländska
namnet på arten slåttergubbe.

”I södra Sverige, såsom i Smålands och Skånes ängar, är denna växt
allmän, och då densamma af den berömde RUDBECK uppräknas
bland lappska växterna, upptager äfven jag här densamma, fastän jag
icke anträffat den i Lappland. Den förefinnes ej heller i Sveriges
nordligare landskap, och jag tviflar ingalunda, att nämnda
högvälborne författare med ofvan anförda namn afsett följande
[fjällarnika], enär denna, som är ganska allmän i Lappland, men f. ö.
ej anträffad i Sverige, icke finnes omnämnd i hans förteckning på
lappska växter.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Jag har aldrig sett rikligare bestånd av kattfot än denna sommar här
på och runt ljungheden på Skillingaryds skjutfält.

Kattfot, släktet ”Antennaria”, är korgblommiga växter med cirka 45
arter fleråriga örter hemmahörande i framför allt kalltempererade
trakter på norra halvklotet där tyngdpunkten i utbredningen ligger i
arktiska områden och i högfjällen.

De är vanligen mattbildande, vintergröna och ullhåriga växter och
bladen är strödda och hela. Blomkorgarna har talrika tätt tegellagda
holkfjäll, av vilka de innersta är pappersartade och vanligen färgade.
Blommorna är enkönade, och hon- och hanblommor sitter på skilda
individer, så kallade tvåbyggare. De flesta arter är apomiktiska, och
hos dessa är hanväxten okänd eller sällsynt. Flera hundra småarter är
därför kända. Till släktet förs bland annat fjällkattfot, grönkattfot,
kattfot, lappkattfot och silverkattfot.

Apomixis är fenomenet att en organism förökar sig utan vare sig
befruktning, meios eller produktion av gameter. Termen används
nästan uteslutande inom botaniken. Motsvarigheten i zoologi kallas
partenogenes eller jungfrufödsel. Vid apomixis är fröna genetiskt
identiska med moderplantan och de växter som huvudsakligen
förökar sig på detta sätt kallas apomikter och apomiktiska.

Meios eller reduktionsdelning, är två på varandra följande
kärndelningar vid bildning av könsceller. Meios resulterar i
omkombination av arvsanlag, vilket ger biologisk variation, samt en
halvering av kromosomtalet.

Gamet eller könscell, är en cell som kan smälta samman med en
annan könscell och ge upphov till en ny individ med ny genetisk
sammansättning. Könscellen är honlig eller hanlig där den honliga
kallas äggcell och den hanliga spermatozoid, spermatozo eller
sädescell. Gameterna bildas genom reduktionsdelning, se meios
ovan, och är haploida, det vill säga, har enkel kromosomuppsättning
och följaktligen endast ett exemplar av varje gen.

Arten på bilden, kattfot, ”Antennaria dioica”, blir 5–20 centimeter
hög och har krypande jordstam samt vitfiltade stjälkar, av vilka en
del är nedliggande och rotslående.

Honväxtens korgar är vanligen rödaktiga, medan hanväxtens korgar
är vita, i båda fallen är det dock holkfjällen som ger färgen.

Blomningen inträffar i maj–juni och arten, som hör hemma i Europa
och Asien, växer på torr gräs- och hedmark. Den är vissa år allmän i
hela Sverige, inklusive fjälltrakterna.

Viden, på latin ”Salix”, är ett släkte videväxter med cirka 300 arter
lövfällande träd, som kan bli uppemot 30 meter höga, buskar och
låga, ibland krypande ris, mest i norra halvklotets kalla och
tempererade regioner. Till släktet förs bland annat arterna gråvide,
knäckepil, sälg och jolster.

Bladen är vanligen strödda, med eller utan skaft, och oftast
lansettlika till ovala. Arterna är tvåbyggare likt kattfoten, och de
små, insektspollinerade och ganska nektarrika blommorna sitter i
hängen eller upprätta ax före, under eller efter bladsprickningen.
Hanblomställningarna faller av efter blomningen, medan det i
bildens honblomställningar utvecklas frukter, kapslar där fröna är
silkeshåriga.

Hybridisering är mycket vanlig mellan släktets arter och många
arters böjliga grenar har använts till flätningsarbeten och avkok på
bark som febernedsättande medel. Vissa arter odlas numera som
energiskog.

I vägkanterna utmed ljungheden växer stora bestånd av vitmåra,
”Galium boreale”, som är en art i familjen måreväxter.

Det är en 20–50 centimeter hög ört med styvt upprätt stjälk med vita
blommor i toppställda knippen som bland annat har använts som
färgväxt för gul och röd färg.

Blåvingar är inte alltid lätta att artbestämma men jag tror att denna
blåvinge tillhör arten puktörneblåvinge, ”Polyommatus icarus”.
Puktörneblåvinge påträffas redan under maj då den flyger i sin första
generation som varar in i juni. I södra Sverige kan den sedan
uppträda i upp till tre generationer, varför man kan se den nästan
hela sommaren.

Det är den kanske vanligaste av våra större blåvingearter, och det är
den som har den största variationen i utseende.

Puktörneblåvingen är allmän och finns i hela landet och den flyger
på torra till halvfuktiga områden där det finns mycket blommor.
Larven lever på allehanda växter som käringtand, rödklöver,
vitklöver, blålusern, busktörne och puktörne.

Bildens harkrank är kanske en ”Tipula cava”, som är en tvåvingeart
som ingår i släktet ”Tipula”, och familjen storharkrankar. Arten är
reproducerande i Sverige och inga underarter finns listade i
Catalogue of Life.

Harkrankar är en överfamilj myggor som lever i hela världen och det
finns cirka 13 000 arter. Många av dem är mycket stora, men en del
är små och de största arterna i Sverige är 6 centimeter mellan
vingspetsarna.

Harkrankar har långa ben, och tar man tag i en harkranksben bryts
det lätt av. Om en harkrank fastnar kan den själv lossa ett ben för att
komma undan. Vingarna är ganska långa och smala och man kan
skilja harkrankar från andra myggor på att de har en skåra ovanpå
mellankroppen som är formad som ett V.

Vuxna harkrankar suger endast växtsaft och de suger inte blod som
många andra myggor gör. Larverna lever bland löv och mossa på
marken eller i gyttja vid sjöar och vattendrag. Dessa äter döda växter
och ibland levande växter eller djur.

Kanske är detta en kroppsfjäder från en orrhöna, den låg ute på
ljungheden där dessa fina fåglar brukar hålla till.

Bildens bockrot eller backanis, ”Pimpinella saxifraga” är en, art i
familjen flockblommiga växter. Det är en flerårig, 15–50 centimeter
hög ört med en seg, trind, strimmig, glatt eller finhårig, grenig stjälk.
Växten har en jordstam och en lång pålrot. Jordstammen har i sin
topp en rosett parbladiga basalblad med äggrunda småblad och
ibland är småbladen mycket smalflikiga.

De små vita blommorna sitter i sammansatt flock, där både allmänt
och enskilt svepe saknas och blomningstiden är under juli–augusti.
Arten hör hemma i Europa, Mindre Asien och västra Sibirien samt är
införd till Nordamerika. I Sverige finns den över hela landet, allmän
i större delen och sällsynt bara längst i norr. Den växer på torrängar
utan större krav på näringstillgång eller som här i en vägkant utmed
ljungheden på Skillingaryds skjutfält.

Ett extrakt av roten, så kallade pimpinelladroppar, ”Radix
Pimpinellae”, har långt fram i tiden använts som läkemedel mot
heshet och halssjukdomar. Inom folkmedicinen har bockrot bland
annat trotts kunna ”krossa” blåsstenar.

”Det är ock den i sanden växande roten, som är kraftigast såsom
Läkemedel. Bästa tiden at uptaga den är, innan den gått i blomma.
Rötterne afsköljas hastigt i watten, och när de wattenrunnit, utbredas
tunt på et luftigt ställe at torrka. Om man til twå lod af denna
torrkade och småskurne roten blandar lika så mycket småskuren
Lakritsrot, och dubbelt så mycket torrkad och sönderskuren Isop, får
man et Kryddethee, som med fördel kan drickas i flusshosta med
hesa utan feber, och samma Thee wäl starkt med en tolftedel eller
något mindre destilleradt Bränwin och något Honung, är et nyttigt
Gurgelwatten i slemmig halsfluss, i synnerhet om litet Saltpetter
tillägges.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år
1806.

Om bara insekterna finnes så pollinering sker och vädret tillåter så
blir det ett mycket gott lingonår i år 2014.

Jag lämnar Hedvägen och cyklar lite diagonalt söderut över den
märkliga och vackra ljungheden för att ta mig ner till Fort Meiier i
söder utmed General Sparres väg.

Under vägen följs jag av ängspiplärkor och buskskvättor som varnar
intensivt ety de har ungar i området.

Plötsligt hör jag ett märkligt torrt surrande läte som jag först blir lite
tveksam över men det visar sig snart att det är en ung dubbeltrast,
”Turdus viscivorus”, som låter. Jag hoppas att ni ser den ety den är
väl kamouflerad.

Plötsligt flyger den unga dubbeltrasten iväg och flykten är lite
vinglig, vilket inte är konstigt då stjärtfjädrarna knappt är utvuxna
ännu.

Här kan ni läsa själva på den stora skylten var jag befinner mig, en
skylt som numera är nerplockad och står på högkant inne på Fort
Meiier-området.

En interiörbild mot väster inne i Fort Meiier på Skillingaryds
skjutfält, ett övningsfält som numera tillhör Göta ingenjörregemente,
Ing 2, i Eksjö, men är även övningsplats för bland annat Skaraborgs
regemente, P 4.

Tidigare hade även Wendes artilleriregemente, A 3, Smålands
artilleriregemente, A 6 och Jönköpings regemente, I 12,
Skillingaryds skjutfält som övningsplats.

Även förband från Kronobergs regemente, I11, i Växjö förlade vissa
övningar till Skillingaryd.

Artilleriskjutskolan, ArtSS, var förlagd här i Skillingaryd fram till
flytten år 1948 till Villingsbergs skjutfält.
Villingsbergs skjutfält, är ett militärt övningsfält utanför
Villingsberg, mellan Örebro, Karlskoga och Nora i Kilsbergen, på
gränsen mellan Närke och Värmland. Skjutfältet sträcker sig i
nordöstlig riktning och ligger i precis anslutning till Bofors skjutfält.

I vanlig ordning de senaste åren häckar den mindre strandpiparen,
”Charadrius dubius”, inne i Fort Meiier.

Det latinska namnet på fågeln betyder ungefär, ”osäker fågel som
lever i floddalar” och visst stämmer detta då floden Lagan rinner
bara cirka 400 meter längre västerut.

Även stenskvättan, ”Oenanthe oenanthe”, häckar som vanligt inom
området Fort Meiier i den södra delen av ljungheden på
Skillingaryds skjutfält, alldeles söder om General Sparres väg.

Inne i Fort Meiier växer rikligt med bergkorsört, ”Senecio
sylvaticus”, och som en ren kuriositet kan nämnas att den första
fynduppgiften är från Vrigstad och publicerades av Carl von Linné.

Bland Fortets gröna kanadabinkor och gatkamomiller står den
gråvita ullörten, ”Logfia arvensis”, som är en ullhårig, lågväxt,
ettårig ört med oansenliga blommor som sitter samlade i små
blomkorgar.

Gråbinkan, ”Erigeron acer acer”, trivs också inne i Fortet, då den
vanligen växer på torr, öppen mark precis som här.

Två underarter till gråbinka finns registrerade vilka är kalbinka,
”Erigeron acer droebachiensis”, som har påträffats på Västkusten,
medan den andra underarten brunbinka, ”Erigeron acer politus”,
främst förekommer i fjälltrakterna.

Som ni redan sett på bilden ”före den förra” så växer gatkamomill,
”Matricaria matricarioides”, också inne i Fort Meiier.

”Lifligt erinrar jag mig, då jag som skolgosse 1848 på en gård här i
staden Uppsala anträffade några få exemplar af densamma, och det
var ej svårt att uppvisa, att den kommit med planteringsjord från
botaniska trädgården. För hvarje år, som gick, visade den sig på nya
ställen, och sedan den i den stora sandgropen söder om staden funnit
en förträfflig växtplats, fördes dess frön med till väglagning hämtade
grus- och sandlass åt alla håll, så att man snart längs vägkanterna
fick flerstädes se en smal garnering af gatkamill. Från
ångbåtshamnen och järnbanans godsstation, där den äfven slagit sig
ned, fördes den vida omkring till andra orter.”

Th. M. Fries enligt S. Birger ur ”Om förekomsten i Sverige af
Elodea canadensis L. C. Rich. och Matricaria discoidea DC”. Arkiv
för Botanik Bd. 9. No. 7 år 1910

Avslutningsbilden för denna gång, från Fort Meiier och från
ljungheden på Skillingaryds skjutfält, blir en bild på den lilla
nejlikväxten knytling, ”Herniaria glabra”, som förr använts som
läkeväxt, bland annat mot bråck.

”Knytlingen är visserligen både till blommor och blad högst
oansenlig, men de små rosetter den bildar – icke sällan på bara
sanden eller gruset – sakna icke en viss täckhet. Oaktadt sin
obetydlighet var växten fordom icke utan anseende som läkeört; den
berömdes såväl i vattsot emedan den är starkt uretisk, som vid färska
sår och bråck.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

På återseende!