Ljungheden om hösten

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt ljungheden.

Ljungheden om hösten

Ljungheden om hösten, en naturkrönika i 19 bilder om härligt solsken,
hög och klar höstluft, vackra och mättade färger samt en fantastisk
biologisk mångfald.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i september 2010.

Kanske är det en grynsopp, ”Suillus granulatus”, eller den ringlösa
smörsoppen, som den kallades förr, just för sin likhet med smörsoppen.
Grynsoppen trivs visserligen på så kallad kalkgrund men eftersom vi
har vår unika Vaggerydssyenit, som är så kallat intermediär, varken sur
eller basisk, som berggrund under våra fötter i dessa delar av
kommunen så kanske det kan det vara en sådan trots allt. Dessutom
trivs grynsoppen tillsammans med tall och det finns det gott om i dessa
trakter.

Jag har vänt på många smörsoppar genom åren just för att kontrollera
om det kan vara en grynsopp men som vanligt var det återigen en
smörsopp, ”Suillus luteus”, men skam den som ger sig.

Vårt världsberömda silversandbi, ”Andrena argentata”, formligen
svärmade, lågt utefter marken i tusental på ljunghedens sandvägar vid
mitt besök och sålunda kan jag nöjd konstatera att de trivs och frodas.
Bilden visar en hona av silversandbiet.

Silversandbi, ”Andrena argentata”, är en art i insektsordningen steklar
som tillhör överfamiljen bin och familjen grävbin. De har en
kroppslängd på 9 till 11 millimeter och på mellankroppen finns en fin,
silverfärgad behåring och bakkroppen är svart med ljusa tvärränder. I
Sverige har endast ljung och bockrot observerats som näringsväxter för
arten, men på andra håll i Europa har silversandbiet ytterligare några
arter av flockblommiga växter och sälg som pollenkällor.
Silversandbiet anses därför inte vara specialiserat på någon särskild
växtfamilj. Dess habitat är öppna och sandiga områden, precis som här
på ljungheden på Skillingaryds skjutfält, både naturliga och sådana
som människan skapat, till exempel sandtäkter. Igenläggning och
återplantering av gamla sandtäkter missgynnar därför arten.
Silversandbiet var i Sverige upptaget som sårbart, VU, i 2005 års
rödlistning men i årets, 2010 års, rödlista anges arten som ”bara” som
nära hotad, NT, de små liven har glädjande nog bedömts vara fler samt
finns på fler platser än man först trodde för fem år sedan.

Det som vid en hastig blick mest ser ut som en liten klump av något
slag eller spillning efter något djur är i själva verket en liten och av
torka och kyla misshandlad hednavling, ”Omphalina rustica”. Denna
lilla svamp växer tämligen allmänt på naken sandig mark i hela landet
så att finna den här på ljungheden känns ganska väntat.

Raggmossor är en relativt vanlig syn på klippor och berghällar i öppna
miljöer och detta gäller naturligtvis också ljungheden på Skillingaryds
skjutfält. De hör till bladmossorna och är placerade i mossfamiljen
”Grimmiaceae”. I släktet ”Racomitrium” vari bildens sandraggmossa
ingår finns 78 arter varav 13 är funna i Sverige.

Flera arter av raggmossor uppträder vitt spridda över världen. Grå
raggmossa, ”Racomitrium languinosum”, är kanske den mest utbredda
och finns på norra halvklotet upp till Spetsbergen och Grönland samt
på södra halvklotet ända ner till södra Shetlandsöarna vid Antarktis. I
tropiska områden, har man endast funnit den fläckvis på högre höjder i
vissa bergstrakter. Några arter har å andra sidan bara hittats i
geografiskt avgränsade områden såsom trubbraggmossa,
”Racomitrium obtusum”, som växer på översilade, sura klippor och
anses vara endemisk i västra Europa, den växer alltså bara här i hela
världen.

De flesta arterna växer på sura underlag såsom klippor och hällar av
gnejs och granit men några arter växer även på sand eller direkt på
marken såsom bildens sandraggmossa,

”Racomitrium canescens”. Dessa föredrar exponerade växtplatser men
eftersom många av dem, trots utsatta lägen, är något känsliga för torka
hittar man dem rikligt växande i nordvända sluttningar, snölegor i
fjällen och i nederbördsrika områden.

Raggmossarter är kladokarpa och sporkapseln växer således ut från
toppen av vanliga sidogrenar och inte från toppen av stammen som hos
de akrokarpa mossorna. Sporkapslarna är ovala eller cylindriska till
formen och har en slät yta. Runt sporhusöppningen i kapselns topp
sitter ett så kallat peristom av tänder som består av cellväggsrester,
vilka reglerar spridningen av sporerna. Peristom är tandkransar som
sitter i kapselmynningen hos de flesta bladmossor. Det är vanligt att
dessa arter bildar mattor eller tuvor när de växer och de kan vara rikligt
förgrenade med korta sidogrenar. Många av arterna har i bladspetsen
en tydlig färglös hårudd som vid torrt väder framträder så att mattorna
ser ut att vara täckta av ett vitt ludd, se bilden på sandraggmossan.
Typiskt för raggmossor är att bladskivans celler har vågiga väggar och
detta ser man tydligast i lupp eller mikroskop.

Skogsnopporna växer rikligt i de norra delarna av ljungheden och
blommade som vackrast just när jag tog bilderna.

Skogsnoppa, ”Gnaphalium sylvaticum”, är en flerårig, filthårig ört med
rak ogrenad stjälk som kan bli upp till fem decimeter hög.
Skogsnoppan blommar i juli och augusti men kan hittas blommande
långt in i september som bilden visar. Blomkorgarna sitter i långa,
ganska glesa ax och holkfjällen är gröna med gulbruna hinnkanter och
blommorna är små och oansenliga liksom hos de övriga arterna i
släktet noppor. Skogsnoppa är vanlig i hela landet utom i fjälltrakterna
där den förekommer mer sparsamt. Den växer ofta i torra skogs- och
hedmarker och den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-
talet.

Artnamnet ”sylvaticum” kommer av latinets ”sylva” för skog och
syftar på att arten ofta växer i skogsmark.

När det har varit torka en längre tid så kan det bildas så här fina
mönster på svamparnas hattar när hatthuden spricker upp. Detta
exemplar ur sopparnas värld liknar egentligen inte någonting av det
som det borde vara, utan snarare en rutsopp, ”Boletus chrysenteron”,
(vilket det inte är), så jag påstår att detta bör vara ett av de mörkbruna
exemplaren av sandsopp, ”Suillus variegatus” men garderar ändå med
sammetssopp, ”Boletus subtomentosus”, och brunsopp, ”Boletus
badius”, så atypisk är den.

Bergrör, ”Calamagrostis epigeios”, växer rikligt i vägkanterna uppe
vid Spännebergen och bildar vackra bårder utmed de små grusvägarna.
Bergrör är ett flerårigt, ganska grovt och storvuxet gräs med grågröna
breda blad och en gråbrun vippa. Det växer i stora bestånd från en
krypande jordstam och förekommer i nästan hela landet. Arten är
vanlig på torra sandmarker, till exempel i vägkanter, på banvallar, berg
och vid stränder. Den första fynduppgiften publicerades år 1745 och
artnamnet ”epigeios” kommer av grekiskans ”epi” för på och ”gaia”
för marken, vilket betyder ”växande på marken”. Detta kan låta
besynnerligt, men har sin förklaring i att Linné ursprungligen beskrev
arten som ”Arundo epigeios” och jämförde den med vass, ”Phragmites
australis”, som han kallade ”Arundo phragmites” och som ju växer i
vatten, detta skulle då vara artskiljande för de båda arterna.

”Finnas här och där på sandbackar och högder. De späda bladen ätas af
Kreaturen, men äldre röras de icke. Hwar man icke har tillgång til
Sandrör kan Bergrör planteras på Flygsand. Det kryper lika så med
sine rötter, men öfwertäckes det af sanden, wäxer det icke så willigt.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Denna vackra dagfjäril är förmodligen en stor pärlemorfjäril,
”Argynnis aglaja”, med en vingbredd på mellan 44-58 millimeter. Den
flyger tämligen allmänt i svagt betade naturbetesmarker och andra
blomrika gräsmarker och skiljs från allmän pärlemorfjäril på den
grönaktiga undersidan och avsaknaden av rödaktiga ögonfläckar
utanför pärlemorfläckarna. Flygtiden är från juli till augusti och larven
lever på olika violer.

Men det finns, som sagt, en mycket snarlik art som heter…

Allmän pärlemorfjäril, ”Argynnis adippe”, som också har en vingbredd
på mellan 44-58 millimeter. Den flyger tämligen allmänt på örtrika
gräsmarker och hyggen och är mycket lik stor pärlemorfjäril men
saknar bland annat dess bruna skuggning i de tre fälten på bakvingens
undersida. Flygtiden är från juli till augusti och larven lever på olika
violer.

För att få en säker artbestämning måste man alltså se undersidan och
det är av förståeliga skäl inte längre möjligt, så vi får nöja oss så här
långt.

Jag måste ge Er samma svar här som under förra bilden, bild 9, med
andra ord, vi ser förmodligen en stor pärlemorfjäril, ”Argynnis aglaja”,
eller en allmän pärlemorfjäril, ”Argynnis adippe”.

Som en ren kuriositet kan nämnas att det finns ytterligare en art
pärlemorfjäril som heter bastardpärlemorfjäril, ”Argynnis niobe”, som
också är mycket lik ovan redan nämnda arter. Denna är dock sällsynt
och lokal samt rödlistad som sårbar, VU, dessutom förekommer den
framförallt vid kusten så den kan vi nog glömma.

Här ser vi en vacker citronfjäril som suger sockervatten, nektar, från en
blommande ängsvädd, ”Succisa pratensis”, vid Spännebergets fot,
samtidigt som den ovetandes hjälper till med pollineringen.
Ängsväddens blad färgar grönt och i äldre tid ansåg man att roten blivit
avbiten av djävulen, vilket också avspeglas i de danska, engelska och
tyska namnen, det vill säga Djævelsbid, Devil’s-bit Scabious samt
Gewöhnlicher Teufelsabbiß. Djävulsbett kallas ibland också det
”bettmärke” som återfinns på bladen hos vass.

”De äldsta botanisterna (t. ex. Brunfels) kallade växten vanligen
Morsus diaboli, med hänsyn till roten och den fordom gängse
meningen om orsaken till att den är liksom afbiten. Den troddes
mycket verksam mot pest, gift, vattsot m. m. och detta just emedan den
tyckes afbiten, hvilket Hin onde, enligt munksagor, gjort, men
säkerligen icke skulle gjort om roten icke hade för menniskan nyttiga
egenskaper!!”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Citronfjärilen, ”Gonepteryx rhamni”, är en dagfjäril och övervintrar
som fullbildad fjäril, dvs. imago. Arten förekommer över stort sett hela
den palearktiska regionen, från Nordafrika i söder upp till norra
Europa, österut över hela Europa via Turkiet och Kaukasus, genom
Sibirien ända bort till Östasien.

Citronfjärilar flyger från mars till långt in i september och då den
övervintrar som imago, dvs. fullbildad insekt, kan citronfjärilen ses
redan tidigt på våren. Citronfjärilen utvecklas till fjäril under hösten,
men parar sig inte förrän på våren. Den enskilda individen lever
ovanligt länge för att vara en fjäril och det händer att övervintrade
individer fortfarande är i livet då nästa generation kläcks i början på
juli.

Ljunghumla, ”Bombus jonellus”, är vanlig i större delen av Europa,
österut till Ryssland. Den förekommer även i norra Nordamerika. I
Sverige förekommer den i barrskog i hela landet upp till skogsgränsen.
Den är en tämligen liten, rundlagd, korttungad humla och är svart med
gul krage som är mycket bred hos hanarna samt ett gult band som
sträcker sig från slutet av mellankroppen till början av bakkroppen,
samt med vit bakkroppsspets. Humlan liknar en knubbig
trädgårdshumla men till skillnad från denna har den runt huvud.

Ljunghumlan förekommer i skog, på äng och ljunghedar, myrar samt i
trädgårdar och vid fäbodar och här sitter den och suger nektar på en
väddblomma på ljungheden. Boet inrättas underjordiskt, ofta i
övergivna sorkbon.

Precis som med pärlemorfjärilarna tidigare i denna krönika så måste
jag säga att bilden förmodligen visar en backgräshoppa, ”Chorthippus
brunneus”, som är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör
familjen markgräshoppor.

Både hanen och honan har vanligen en brunaktig färg, mörkare på
ovansidan av kroppen än på undersidan. Honan har en kroppslängd på
20 till 25 millimeter, medan hanen är mindre.

Backgräshoppan finns i Europa och delar av Asien och norra Afrika. I
Sverige är arten en av de vanligaste gräshopporna och finns över större
delen av landet, även om den i Norrland är mer sällsynt än i övriga
landet.

Backgräshoppans habitat, livsmiljö, är vanligen öppna, torra och gärna
sandiga områden och dess främsta föda är olika gräs. Som andra
hopprätvingar har den ofullständig förvandling och genomgår
utvecklingsstadierna ägg, nymf och imago, fullbildad fjäril.

Backnejlikan, ”Dianthus deltoides”, blommar fortfarande utmed
vägarna på Skillingaryds skjutfält som ett fåtaligt men vackert minne
från den sommar som gick. Backnejlika är en lågväxt, flerårig, grågrön
ört som kan bli upp till två decimeter hög. Stjälkarna är ensamma eller
löst tuvade, nedliggande eller i blom uppstigande. Bladen är korta och
smala och sitter tilltryckta mot stjälken. Backnejlika blommar
vanligtvis från juni till augusti med lysande rosaröda blommor som
oftast sitter ensamma på långa skaft och den är tämligen allmän från
Skåne till Medelpad men mindre allmän eller tillfällig längre norrut.
Den växer på torra ängsbackar, i skogsbryn och vid vägkanter. Den
första fynduppgiften publicerades på 1600-talet och artnamnet
”deltoides” kommer av grekiskans ”delta” för trekantig och syftar på
kronbladens form.

”Wäxer på magra betesmarker, hälst wid Enebuskar, Myrstackar
o. s. w. Ätes af Boskapen och Hästen. Den fägnar wäl icke näsan med
sin lukt; men pryder sit ställe i Blomsterqwarter, där den widt utbreder
sig, och förnöjer ögat med sine föränderlige färgor och teckning.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Tordyvlar, ”Geotrupidae”, är en familj i insektsordningen skalbaggar.
Systematiskt har gruppen även placerats som en underfamilj,
”Geotrupinae”, till bladhorningar, familjen ”Scarabaeidae”, se de
typiska antennerna. Tordyvlar är vanligen glänsande svarta och lever
till stor del på djurspillning, speciellt från betande däggdjur.

Som en forntida stridsvagn, fälttordyvel, ”Geotrupes stercorarius”,
även kallad stor tordyvel, är en dynglevande skalbagge i släktet
tordyvlar. Den är 16-26 millimeter lång och gräver lodräta tunnlar
under spillning, dessa tunnlar fyller den sedan med dynga där den
sedan lägger sina ägg. Vanligen stannar honan i tunneln och gräver
medan hanen fraktar ner ny spillning. Larverna lever sedan på
spillningen i omkring ett år, för att sedan förpuppas.

”Tord” är ett äldre svenskt ord som betyder just spillning, smuts eller
skit och som går igen även i fågelnamnet tordmule. Tordyveln
utmärker sig då den ofta är aktiv under dagen medan andra dyngbaggar
vanligen endast är nattaktiva.

Arten finns i Europa och Asien, och dess nordligaste förekomst är i
Norrland. Den återfinns främst i skogsbiotoper, från havsnivå ända upp
till 2000 meter över havet. Den har fram till nyligen varit vanlig i
större delen av sitt utbredningsområde men inventeringar indikerar att
arten minskar snabbt.

Tordyvlar spelar dessutom en betydande roll i Maria Gripes spännande
berättelse ”Tordyveln flyger i skymningen”.

Om man försvenskar dess namn blir det faktiskt något så otrevligt som
”skitdjävul” då ”yvel” kommer av tyskans ord ”Teufel” för just djävul,
se även under bild 11 om ängsvädd.

Bilden visar med stor sannolikhet en kortvinge som, vad jag vet, inte
har något svenskt namn men som på latin heter ”Staphylinus
caesareus” och på engelska heter ”Imperial rove beetle”. Dessa
skalbaggar, kortvingar, kännetecknas just av sina korta täckvingar och
när de upplever sig hotade böjer de upp bakkroppen och blir på så sätt
något skorpionlika. Men de är helt ofarliga, men vissa större arter
kortvingar kan leverera smärtsamma bett om de hanteras ovarsamt och
dessa kan bli upp till två och en halv centimeter långa. ”Min”
kortvinge på bilden var dock bara en och en halv centimeter lång och
kröp omkring på, den mer eller mindre, igenvuxna vägen i nord-
sydriktning mellan ljungheden och Spännebergen, cirka 300 meter
nordväst om Älgaberget.

Bilden visar en hona av brokig snyltvägstekel, ”Ceropales maculata”,
som är på jakt efter något ätbart på en vitknavel, ”Scleranthus
perennis”, som i sin tur är en växt i familjen nejlikväxter.

Vägsteklar, ”Pompilidae”, är en insektsfamilj i ordningen steklar som
omfattar över 4000 arter spridda över hela världen och av dessa finns
ett sextiotal arter i Sverige. De kännetecknas av att halssköldens
sidohörn når upp till eller nära vinglocken. De har en svart, sparsamt
hårig kropp, som ofta har röda eller vita teckningar, samt långa och
spensliga ben. Vägsteklar är mycket rörliga djur, som älskar värme och
solsken och inte visar sig vid mulet väder. Undra på att de då trivs på
ljungheden och i synnerhet denna dag när solen sken. Honorna matar
sin avkomma genom att förse dem med proviant, som utgörs av
spindlar. Dessa förlamar de med ett sting av sin gadd och släpar
därefter in dem, vanligen gående baklänges, i den hålighet, som de
antingen grävt i marken eller utvalt i murket trä eller liknande.

Detta är ett kulhål, så var försiktiga när Ni beträder skjutfältet så att
ingen verksamhet förekommer. Det finns mängder med
informationstavlor som talar om skjuttiderna och man kan även ringa
0370-714 11 till en automatisk telefonsvarare som, citat; ”orienterar
om skjutning på Skillingaryds skjutfält”, slut citat.

Skrivet av Erik Bunnstad