Lunds domkyrka

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Lunds domkyrka.

Lunds domkyrka

Lunds domkyrka, en religionshistorisk resa i tid och rum, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från både Danmark och Sverige.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, och Daniel Damberg, Lund, i juli månads sista dag 2013.

 

En domkyrka, av latinets ”Domus Dei” för Guds hus”, eller katedral, av grekiskans ”cathedra” för ”lärostol”, är den kyrka i ett stift där biskopen residerar.

I Sverige finns följande domkyrkor, Göteborgs domkyrka, Härnösands domkyrka, Kalmar domkyrka men Kalmar stift är sammanlagt med Växjö stift sedan år 1915, Karlstads domkyrka, Linköpings domkyrka, Luleå domkyrka, krönikans Lunds domkyrka, Skara domkyrka, Stockholms domkyrka, det vill säga Storkyrkan, Strängnäs domkyrka, Uppsala domkyrka, Visby domkyrka, Västerås domkyrka och Växjö domkyrka

Bilden visar Lunds domkyrka som är en kyrkobyggnad söder om parken Lundagård i centrala Lund. Den är domkyrka i Lunds stift och församlingskyrka för Lunds domkyrkoförsamling.

Lunds domkyrka kom till på 1100-talet efter att Lund hade blivit säte för Nordens ärkebiskop. Kyrkan byggdes av sandsten i romansk stil av stenhuggare från Rhen och Italien. Lunds domkyrka anses vara Nordens främsta efterföljare till kejsardomen i Speyer.

Domkyrkans två torn, ibland kallade ”Lunna pågar”, är 55 meter höga och de tillkom vid Helgo Zettervalls omfattande restaurering, då man helt sonika rev ned de medeltida tornen och ersatte dessa med de nya med spetsigare tornen som vi kan se idag.l

Avsikten med Helgo Zettervalls restaurering var att domkyrkan skulle få en mer konsekvent, idealiserad och romansk stil, man fäste tyvärr liten eller ingen uppmärksamhet till kyrkobyggnadens tidigare historia.

Tornen, med sina pyramidformade tak, utgör idag ett kännemärke i Lunds stadssiluett och är tydligt synliga från slätten vida kring. Tornen är dock inte öppna för allmänheten.

Kryptans högaltare invigdes år 1123 och den 1 september år 1145 invigdes domkyrkans högaltare och hela kyrkan, helgad åt Sankt Laurentius, kunde tas i bruk.

Lunds universitet invigdes för övrigt den 28 januari år 1668 i domkyrkan och förutom kyrkliga funktioner är domkyrkan även platsen för den högtidliga doktorspromotionen.

Det är svårt att datera Lunds domkyrkas egentliga grundläggande men i Knut den heliges gåvobrev, daterat till 21 maj år 1085, omtalas om en domkyrka byggd under 1080-talet. Mycket tyder dock på att detta inte rör sig om samma domkyrka som nuvarande domkyrka och att den nuvarande domkyrkan började byggas under tidigt 1100-tal när Lund blivit säte för ärkebiskopen. Den äldsta kyrkklockan göts dock år 1513.

Som dörrar till huvudentrén finns två bronsdörrar skapade av Carl Johan Dyfverman. De innehåller sammanlagt 24 reliefer med motiv hämtade från Bibeln, främst gamla testamentet. Ovanför dörren finns en gjuten tympanon av betong med tre män som motiv: Jesus Kristus, Knut den helige och Sankt Laurentius.

Mellan åren 1759 till 1778 utfördes stora restaureringsarbeten på Lunds domkyrka och omfattande yttre fasadpartier fick helt ny sandstensbeklädnad vilket är den som vi nu ser på domkyrkans yttre väggar.

År 1779 var kyrkans absid i så dåligt skick att den höll på att störta ner och kaptenen vid fortifikationen Hans Christian Dehn tillkallades men hans förslag innebar total förstörelse av absiden genom ersättandet av denna med en rak korvägg.

Landshövdingen och biskopen förkastade därför denna plan och istället beslöt man sig, med kung Gustav III:s samtycke, för att montera ner hela absiden med absidvalv och föra upp den på nytt. Detta skedde så mellan åren 1780 till 1785.

Alla ornamentstenar numrerades så att de åter kunde sättas upp på sina rätta platser men all annan sten blev emellertid antingen nyanskaffad eller omhuggen vid nedmonteringen. Enligt Carl Georg Brunius skedde det också vid återuppförandet en hel del avvikelser vid nyuppmurningen jämfört med det ursprungliga utseendet.

Kung Gustav III besökte kyrkan år 1785 och han fann då att även kryptan befann sig i svårt förfall och beordrade att också denna skulle iordningställas.

År 1234 härjade en mycket omfattande brand i Lunds domkyrka och när kyrkan byggdes upp igen tillkom en helt ny lektoriemur, nya valv och ny fasad i väster. Under samma århundrade införskaffas två bronsstoder som idag finns i kyrkans mittskepp.

Förr delades kyrkan upp i två delar av en fem meter hög mur kallad lektoriemur, den skilde kyrkan i en del för prästerna och en del för allmänheten. På 1800-talet revs dock denna mur och den nuvarande trappan byggdes.

Viktiga inventarier som tillkom under 1300-talet är officiantsstolen, korstolarna och altarskåpet från år 1398 medan det astronomiska uret kom till ungefär år 1380.

På min bild ser ni det södra sidoskeppets mycket ståtliga och vackra portal. I tvärskeppsmuren innanför denna vackra portal, bakom ett stenblock, ligger kvarlevorna efter ärkebiskop Jacob Erlandsen som mördades på Rügen år 1294 genom armborstskott genom huvudet. Hans grav påträffades på 1970-talet på platsen för det forna franciskanerklostret och flyttades då till domkyrkan och en textplatta i trä markerar den nuvarande gravplatsen.

I Lunds domkyrka finns det vackra astronomiska uret ”Horologium Mirabile Lundense”, som både dendrokronologiskt, stilhistoriskt och arkivaliskt kan dateras till mellan åren 1422 till 1425, det vill säga, då drottning Filippa var riksföreståndare i Sverige, Danmark och Norge.

Det finns en detaljerad beskrivning av uret från 1580-talet då det fortfarande fungerade, men under 1600-talet gick det i stå och ersattes av andra mer tidsenliga ur, medan det fortsatt fick stå kvar och betraktades med viss vördnad, slutligen revs det dock ned år 1837.

Under 1900-talets två första decennier rekonstruerades uret av Julius Bertram-Larsen och Theodor Wåhlin, då den ursprungliga urtavlan åter kom i bruk liksom två av de tre viktiga kugghjulen i visarverket vilka är kugghjulen för ekliptikavisaren och solvisaren.

De ursprungliga delarna av urets mittparti liksom ramen omkring den nedre urtavlan med kalendariet som finns på domkyrkomuseet kopierades omsorgsfullt av Malmöskulptören Anders Olson. Uret ingår numera i en grupp senmedeltida astronomiska praktur som förekommer i Hansastäderna i norra Tyskland och Polen, och som ingående har studerats och beskrivits av den tyska forskaren Manfred Schukowski.

Han har i de bevarade hjulen i visarverket funnit en mekanisk finess som är Rostockurmakaren Nicolaus Lilienvelds signatur. Förutom dessa två kugghjul finns även ett ursprungligt kronhjul till kalendertavlan samt alla tre visare till den ursprungliga urtavlan bevarade.

Det nuvarande urverket är från år 1706, hopmonterat av Bertram-Larsen som också bytte ut vissa skadade delar och dessutom skapade geniala lösningar för kalenderverket och vissa monteringar.

När uret spelar kan man höra ”In dulci jubilo” från kyrkans minsta orgel samtidigt som sex träfigurer, föreställande stjärntydarna och dessas respektive tjänare, passerar domkyrkans ena skyddshelgon Maria med Jesusbarnet. Uret spelar två gånger om dagen, klockan 12.00 och 15.00 varje dag, förutom söndag då den tidigare spelningen sker klockan 13.00 för att inte störa högmässan.

Överst på uret finns två riddare, som markerar timslagen och den övre urtavlan är det astronomiska uret. Den fungerar som en vanlig klocka, med solvisaren som timvisare, dock har urtavlan 24 timmar, det vill säga, den tid det tar för solen att skenbart företa ett varv runt jorden.

Här visas också kvartstimmar, månens position på himlen över Lund och dess olika faser samt solens position och därför också när denna går upp respektive ner och var någonstans längs med Lunds horisont detta sker.

Den tredje visaren på det astronomiska uret är ekliptikavisaren, som visar var på ekliptikan, det vill säga, solbanan i Djurkretsen som solen respektive månen just nu befinner sig, med andra ord, inte bara i vilket tecken utan också var någonstans i tecknet, med en sådan noggrannhet att det med litet övning är möjligt att även ungefärligt avläsa dagens datum.

Den undre urtavlan är en kalender som visar när fastan inleds, och när påsken och pingsten infaller. Med hjälp av tabellen kan man sedan räkna ut den speciella veckodagen för ett ”vilket som helst datum” mellan åren 1923 och 2123.

Mitt i kalendern står Sankt Laurentius domkyrkans andra skyddshelgon och vid sidorna finns de fyra evangelisternas symboler.

Nuvarande urtavla räcker alltså till år 2123, sedan måste den uppdateras, och hösten år 2009 och vintern år 2010 genomgick uret en omfattande renovering. Återinvigningen ägde sedan rum den 27 april år 2010.

I domkyrkans södra sidoskepp finns en stor och vacker ljusglob i smide. Denna ljusglob är skapad av konstnären Mårten Hultenberg på 1990-talet och mitt i ljusgloben finns en träbit skuren ur en stock funnen vid utgrävningarna av en av de äldsta kyrkorna i Lund.

Det finns rytande lejon på predikstolen som finns i kyrkans mittskepp. Den tillverkades och uppfördes år 1592 i sandsten, kalksten, marmor och alabaster och bildhuggare var tysken Johannes Ganssog.

På predikstolskorgen finns reliefer föreställande fem olika scener ur bibeln. På den undre delen syns ett förgyllt lejonhuvud med tillhörande tassar.

Domkyrkans högaltare invigdes år 1145 medan altarskåpet donerades till kyrkan år 1398. Högkorets tak domineras av en sex meter hög absidmosaik föreställande Jesus med en gloria i guld. Den utfördes av Joakim Skovgaard mellan åren 1925 till 1927 och som material till mosaiken har man använt glas från Venedig samt natursten.

Under mosaiken finns tre fönster med glasmålningar, varav min bild tillåter er att se två, med motiv ur skapelseberättelsen, dessa är utförda år 1930 av Emanuel Vigeland.

Längs hela högkorets sidor står 78 korstolar som härstammar från 1370-talet och används än idag till mindre gudstjänster, dessa ser ni tyvärr bara lite av på min bild. Dessa korstolar var ursprungligen avsedda för prästerna och hade då en helt annan placering, nämligen i prästernas kyrkodel.

Dessa stolar är rikt dekorerade med snidade bilder från bland annat gamla testamentet, vilket tyvärr inte syns på min alltför suddiga bild.

År 1833 påbörjades genomgripande förändringsarbeten av Lunds domkyrka, vilka under ledning av Carl Georg Brunius skulle komma att pågå under många decennier. Fram till år 1836 koncentrerade man sig i huvudsak på förändring av interiörerna då orgeln från år 1626 borttogs, altaret från år 1577 nedtogs och de medeltida korstolarna flyttades.

En bred stentrappa, som ni ser på min bild, mellan långhuset och koret uppfördes och åtskilliga innermurar i tvärskeppet och koret försågs med ny sandstensbeklädnad.

Vid kortrappan står två bronsänglar, ni ser bara den ena till höger på min bild, som tillverkades på 1200-talet i Tyskland. Dessa är därmed domkyrkans äldsta inventarier och de avbildade änglarna är Mikael och Gabriel som sitter på toppen av två höga pelare med hela lejon som fötter.

Många gravstenar togs upp och släta kalkstensgolv inlades istället som ni kan se på bilden. Huvudingången som ni ser i bakgrunden vetter år väster, Lunds domkyrka är för övrigt placerad i östlig, västlig riktning.

Mittskeppets sittplatser består dels av permanenta träbänkar vid huvudingången längre ner och flyttbara stolar närmare altaret.

Mellan åren 1845 till 1846 genomgick kryptan i Lunds domkyrka en omfattande restaurering och med ett speciellt, för ändamålet, uppfunnet hävverktyg lyckades man korrigera de svåra sättningarna som fanns i väggar och valv. Successivt togs samtliga pelare ned, grunderna förbättrades och pelarna återinsattes.

Bilden visar en av många kunniga guider som på olika språk guidar de intresserade, bland annat som här, nere i den spännande kryptan. Jag rekommenderar verkligen Er som besöker Lunds domkyrka att ta er tid att följa med på en av dessa intressanta guidningar.

Lunds domkyrkas krypta har i stort sett varit orörd sedan år 1123 och kännetecknas av sina många och tätt lagda pelare. Pelarna skiljer sig dock mycket från varandra rent stilmässigt och bakom dessa står arkitekten Donatus.

Arkitekten Donatus är den äldsta till namn kända skånska stenmästaren och han finns omtalad i bevarade 1100-tals uppgifter över byggandet av Lunds domkyrka. Kanske kom han direkt från det ståtliga domkyrkobygget i Speyer som i samband med att kejsare Henrik IV dog år 1106 verkar ha avstannat.

Eftersom det finns stora likheter mellan Speyerdomens östpartier och Lunds domkyrka finner man det logiskt att tänka sig att Donatus överflyttats till Skåne, inkallad av ärkebiskop Ascer. Donatus skulle ha varit italienare och han har avlidit den 27 oktober under något av åren 1135 till 1140.

Kryptans mest kända kolonn är den som Jätten Finn klamrar sig fast vid, enligt en sägen, medan en del menar att kolonnen föreställer bibelns Simson. Längre söderut i kryptan finns ännu en gestalt vid en kolonn och dessutom med en liten figur ovanför men dessa vet man dock inte med säkerhet vilka det föreställer, så täta är historiens dimmor ibland även i en domkyrka.

Kryptans huvudaltare, till vänster på min bild, är det äldsta altaret i hela kyrkan och det invigdes den 30 juni år 1123 av ärkebiskopen Ascer.

Ascer, Asser, Adser eller Asger, dog den 5 maj år 1137, och var Lunds förste ärkebiskop. Ascer var son till stormannen Torkild från Jylland, oftast kallad Sven Torgunnason och Torkilds syster Bodil var Erik Ejegods drottning. Ascer var således släkt med det danska kungahuset. Den 18 november år 1089 vigdes han till biskop i Lunds stift och när Erik Ejegod år 1103 drog på pilgrimsfärd, blev han riksföreståndare tillsammans med Eriks son Harald Kesja.

I kryptan finns ett flertal sarkofager, kistor och gravhällar med tillhörande, dock något svårläst, text om vem eller vilka som stenen en gång tillverkades för, den ena gravtavlan mer fantastisk än den andra.

I kryptan finns nämligen endast gravstenar bevarade medan stoftet efter de avlidna har flyttats till Norra kyrkogården i Lund. Gravstenarna har en gång huggits för biskopar eller andra betydelsefulla personer för och i den Skånska historien. Den som vill läsa mer kan köpa en liten skrift i Domkyrkan som handlar om gravstenarna och om de personer som de en gång höggs för.

”Her liger begrafvit erlige velbyrdige mand Axel Weffert til Axel Voldt som døde paa Malmöhvvs den 3 dag iunii 1580 med tvende sine hvstrver thend første erlich vel byrdigh frue Anne Linde now Anders Iohanszens dotter til Snillervp som døde paa Dalby kloster den 23 dag octobris anno 1564 thend anden erlig och vel byrdigh frv Anne Krabbe—–hves sjaelegvd gifve en gledelig og erefvld opstandelse.”

Här ser ni ytterligare en vackert arbetad gravhäll med någon bemärkt dansk och hans maka från 1560-talets danska landskap Skåne.

Vi får tänka oss denna tid i ljuset av Kalmarunionen, som var en union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige och som bildades år 1397 och varade fram till år 1523. Kalmarunionen innefattade därmed ett mycket stort område såsom Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Sverige lämnade för övrigt Kalmarunionen i samband med att Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523.

Situationen i slutet av 1400-talet och under 1500-talet var i Sverige och Danmark fullt av krigiska handlingar och år 1481 gjordes ett försök att förnya Kalmarunionen i något som kom att kallas Kalmar recess, och år 1483 ställde sig även det svenska rådet bakom unionsförnyelsen, men Sten Sture lyckades fördröja genomförandet fram till år 1497, då kung Hans kunde gripa makten även i Sverige med hjälp av svenska unionsvänner.

Ett nytt uppror bröt dock ut i Sverige år 1501 och Sten Sture återinsattes på tronen. Samtidigt som försöken, främst från danskt håll, att återställa och stärka unionen fortsatte växte motsättningarna mellan Sten Sture den yngre som från år 1512 var riksföreståndare och Kristian II, kung över Danmark och Norge.

Stridigheterna, men också unionen, kom att sluta med Kristian II:s militära seger år 1520, men hans åtgärder mot potentiella motståndare som inleddes med Stockholms blodbad och missnöjet med hans fogdar kom att leda till ett folkligt uppror i Sverige och år 1521 valdes Gustav Vasa till riksföreståndare och senare år 1523, som redan sagts, till kung. Därmed var Sverige slutligen förlorat för unionen medan däremot Norge kom att vara förenat med Danmark ända fram till år 1814 då det kom i union med Sverige som kom att vara fram till unionsupplösningen år 1905.

Upplösningen av Kalmarunionen som trestatsunion blev dock ingen katastrof för Danmark, tvärtom samverkade en rad faktorer till Danmarks fördel under början av 1500-talet. Norge var definitivt säkrat under dansk kontroll, de norska landskapen jämställdes med de danska år 1536, och Danmark hade börjat återta kontrollen över södra Jylland som förlorats av Erik av Pommern, och framförallt höll Hansan på att bli utkonkurrerad av britterna och holländarna och dess position som östersjömakt var på väg att försvinna för gott, vilket gjorde att hotet från södern mot Danmark försvann för nästan 100 år.

Likaså var de ekonomiska konjunkturerna gynnsamma med stigande livsmedelspriser, något som dock främst gynnande adeln som stärkte sin position gentemot bönderna och utökade sina marker. Viktigast var nog tullinkomsterna från Öresundstullen som enligt uppgift gjorde danske kungen till Europas rikaste protestantiske kung.

Den stora vinnaren på de ekonomiska framstegen och förändringarna var dock kungamakten och år 1536 genomfördes reformationen i Danmark av Kristian III vilket ledde till att kyrkans stora rikedomar och marker tillföll staten.

Liksom Gustav Vasa förlitade sig Kristian mycket på ofrälse medarbetare och adelns makt minskade samtidigt som dess ekonomiska situation förbättrades. En motsvarande utveckling fanns i många andra av de europeiska länderna. Under Kristian IV:s långa regenttid åren 1588-1648 gjordes storsatsningar på handel och manufakturer och flera nya städer grundades, bland annat Kristianstad i Skåne och Kristiania nuvarande Oslo.

”Här vnder hvila biskopen och pro-cancellarien doctor Ionas Linnerius född den II martii MDCLIII(1643) död den X febr MDCCXXXIV(1734) och thes frv Elisabeth Adlerberg född den XIX ianuar MDCLXXIV(1674) död den XXX martii MDCCLI(1751)”

Denna tid under 1600- och 1700-talen domineras av kampen om Östersjön och Sveriges framväxt som stormakt inom området. De stora och ambitiösa satsningar som gjorts under Kristian IV långa regeringsperiod 1588–1648 hämmades av den utrikespolitiska utvecklingen där den Tyska ordens tilltagande sönderfall öppnade vägen för en konkurrens mellan Östersjöstaterna Sverige, Danmark, Polen och Ryssland om ordens markområden.

Som en följd av detta försämrades relationerna mellan Danmark och Sverige kraftigt. De försämrade relationerna kom att bli upptakten på de krig som skulle komma att härja Östersjön ända fram till freden i Nystad år 1721 dock i någon mån ända fram till freden i Kiel år 1814.

Från början var Danmarks utgångsläge gott och landet drog fördel av åttioårskriget som skakade Danmarks granne och Europas vid tiden mest utvecklade land nämligen Nederländerna, och ledde till att Danmark kunde modernisera och utveckla sitt land med hjälp av flyktingar från kriget. Dessutom hade Danmark ett strategisk fördelaktigt läge gentemot Sverige eftersom man nästan helt omslöt Sverige, från Nordkalotten till Skåne och Blekinge samt dessutom kontroll över Gotland och Ösel.

Genom kontrollen av Skåne och Blekinge kontrollerade man dessutom all handel som gick genom Öresund. Danmark lyckades i de två första krigen, Nordiska sjuårskriget och Kalmarkriget i stort efter stora ansträngningar stå emot främst Sveriges växande ambitioner och bevara sin ställning.

Den strategiska situationen kring Östersjön kom dock att förändras till Danmarks nackdel när Kristian IV försök att stärka Danmark genom att ingripa på den protestantiska sidan i trettioåriga kriget misslyckades.

Kristian IV gick med i Trettioåriga kriget år 1625 men det blev snabbt ett fiasko och år 1627 inledde tyska trupper under Wallenstein en motoffensiv. Kung Kristian hade visserligen gått med i kriget i egenskap av hertig av Schleswig, inte som kung av Danmark, men denna distinktion, skillnad, kunde inte stoppa den plundring i stor skala som igångsattes norr om gränsen mellan Danmark och Schleswig och att Jylland ockuperades.

Trots att Kristian IV regeringstid slutade i nederlag räknas han som en betydande dansk konung och statsbyggare. Många offentliga byggnadsprojekt genomfördes och städer grundades eller återuppbyggdes såsom Kristiania. Samtidigt tog han väldiga risker och kritiker menade att han genom sin utmanande politik öppnade för svenska angrepp efter att styrkeförhållandena och det strategiska läget försämrats.

Efter det svenska angreppskriget mellan åren 1643-1645 slöts så freden i Brömsebro den 13 augusti år 1645 i vilket Danmark tvingades att avstå Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt under en period på 30 år även lanskapet Halland.

Genom de svenska framgångarna i trettioåriga kriget vann Sverige även nya besittningar i dagens norra Tyskland och Danmark kunde nu angripas från flera fronter av svenskarna. Kristian IV avled år 1648 på Rosenborgs slott och gravsattes i Roskilde domkyrka och sonen Fredrik III efterträdde fadern. Efter nio år på tronen skred han till handling och under intrycket att Karl X Gustav förlorat sitt krig i Polen förklarade Fredrik III krig mot Sverige år 1657 vilket dock slutade med ett nytt danskt nederlag efter att svenskarna på vintern år 1658 hade utnyttjat den extremt hårda vintern och marscherat med sina trupper över Lilla och Stora Bält, det så kallade ”Tåget över Bält” för att anfalla Köpenhamn.

Freden slöts i Roskilde den 26 februari år 1658 och blev en total katastrof för Danmark som fick avträda Skåne, Blekinge, Halland, Bornholm samt de norska provinserna Bohuslän och Trondheim. Den danska kungen fick dessutom förbinda sig att hindra fientliga flottor att passera genom Bälten och Östersjön.

En viktig orsak till att Danmark förlorade kriget mot Sverige under åren 1657-1658 var att dansk inrikespolitik präglades av rivaliteten mellan kung och adel, vilket hindrat uppbyggnaden av en stark stat. Den för danskarna olyckliga freden i Roskilde och hotet från Sverige kom att innebära att statens och därigenom även kungens ställning förstärktes betydligt.

Envälde eller autokrati infördes i Danmark efter en statskupp av Fredrik III och avskaffades vid en fredlig revolution efter Kristian VIII:s död och under denna period utkämpade Sverige och Danmark i mindre än fem krig, åren 1659-1660, 1676-1679, 1700, 1709-1721 och 1789-1790.

Må detta aldrig hända igen!

Bilden visar ärkebiskopen i dåvarande danska Lunds stift Birger Gunnersen sarkofag där han ligger i kryptan under Lunds domkyrka. Han föddes omkring år 1440 och dog den 10 december år 1519.

Birger Gunnersen var son till en klockare från Lindbergs socken i Halland, och gick 5 år i skola i Skara samt studerade sedermera i Greifswald, där han tog filosofisk examen. Därefter blev han föreståndare vid domskolan i Lund.

Han anställdes år 1474 i Kristian I:s kansli och år 1477 blev han kansler hos drottning Dorotea av Danmark och efter hennes död år 1495 hos drottning Kristina. Under tiden hade han även blivit kanik i Lund och ärkedjäkne i Roskilde. Han utnämndes år 1497 till den siste av påven godkände ärkebiskopen i Lund.

Birger Gunnersen låg i heta strider med den skånska aristokratin, som förgrep sig på kyrkans egendomar. Hans främsta motståndare var riksrådet Niels Hack på Häckeberga och rikshovmästaren Poul Laxmand.

Gunnersen stödde de danska kungarnas strävan att styra över Sverige och för sista gången i nordens historia hävdade han Lundaärkebiskopens ställning som Sveriges primas genom att bannlysa Sten Sture den yngre och kyrkans övriga fiender i Sverige.

Stenhuggaren Adam van Düren står bakom två konstverk i kryptan och en av dessa är just sarkofagen till den siste ärkesbiskopen Birger Gunnersen och sarkofagen står vid den tidigare altarplatsen nere i kryptan.

Det andra konstverket av stenhuggaren Adam van Düren i kryptan är ett brunnsfat vid en vattenkälla i kryptans norra del och på dess brunnskar finns satyriska bilder och texter på plattyska vilket inte syns på min bild.

På ena sidan av brunnskaret ser man en kvinna och en munk och den tillhörande texten därpå uttyds till att kvinnan säger till munken ”Det är lätt att ge goda råd när man inte följer dem själv”, kloka ord än idag kan man tycka.

Ett stort antal människor har passat på att önska något genom att kasta ett mynt i vattenkällan.

Mellan åren 1510-1527 restaureras Lunds domkyrka under denne Adam van Dürens ledning och tillbyggnader som märks från denna tid är bland annat den norra korsflygeln, strävpelare med spännbågar, påbyggnad av tornen och, som redan nämnts, brunnskaret nere i kryptan.

Så avslutningsvis lite spännande botanik från de mäktiga murarna på Lunds domkyrka för här växer nämligen ganska rikligt med den lilla ovanliga ormbunken murruta, ”Asplenium ruta-muraria”, som är en liten och lågväxt, tuvad ormbunke som bara blir decimeterhög.

Bladen är övervintrande och mörkgröna, till formen är de brett triangulära med breda kil- eller rutformade bladflikar som kan vara något naggade i kanten. Bladskaftet är grönt och ungefär lika långt som bladskivan.

Murruta har ett mycket speciellt utseende och kan inte förväxlas med andra arter. Den kan dock korsa sig med gaffelbräken, ”Asplenium septentrionale”, och bilda en hybrid som mest liknar murruta, men som har glesare bladskiva med smalare bladflikar. Denna korsning har jag dock aldrig sett.

Murruta förekommer sällsynt i nästan hela landet, men är vanlig på Öland och Gotland. Den växer uteslutande på kalkberg och kalkmurar och den första fynduppgiften är från Slite på Gotland, varifrån den rapporterades av Fuiren år 1662.

Artnamnet ”ruta-muraria” kommer av ”Ruta” som är det vetenskapliga namnet på släktet vinrutor och latinets ”murus” för mur. Namnet syftar sålunda på växtplatsen och bladens likhet med vinrutans, ”Ruta graveolens”, blad.

”w. i bergsspringor wid Stockholm. Desse Asplenia hafwa warit ansedde at stärka och förbättra bröstet wid dess krämpor, men som ingen särdeles förbättring deraf blifwit spord, äro de åter utur bruk komne.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.