Mästockaheden

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Mästockaheden i Halland.  

  

Mästockaheden

Mästockaheden, en naturkrönika i 24 bilder om ljunghedarna, en märklig
och vacker men, tyvärr, försvinnande landskapstyp.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juli 2010.  

  

Först och främst vill jag uttrycka ett stort, ödmjukt och innerligt tack till
alla Er läsare, ingen nämnd men heller ingen glömd, för alla trevliga och
uppmuntrande kommentarer om mina krönikor. 

En solig och varm julidag gör jag ett besök i ett märkligt landskap. Luften
surrar av insektsljud och några ängspiplärkor följer mig på min väg genom
detta ljunghedslandskap som den halländska Mästockaheden utgör. 

Det är mycket spännande att följa de små vindlande stigarna som trampats
upp av den ståtliga, långhåriga och storhornade Highland cattle och
återigen är det mulen samt i detta specifika fall ständigt återkommande
bränder som formar dessa marker med dess unika biologiska mångfald. 

 

Sannolikt är Mästockaheden den enda ljunghed i landet som bevarats i
oförändrat skick in i våra dagar. Den vårdas på gammalt vis, dels genom
ständigt bete och dels genom bränning vart åttonde år efter
snösmältningen på våren. Detta hävdsätt gynnar ljung och ginst och ger
heden dess speciella karaktär och likheten med ljungheden på
Skillingaryds skjutfält är slående trots att ginsten saknas där. 

 

Ginsten blommar i juni och på de nybrända områdena står ginstplantorna
tätt och ger heden en guldgul färg. På hösten är det sedan ljungens tur att
måla naturen i blossande lila. Både vanlig ljung och klockljung växer på
heden. Här växer också bland annat cypresslummer och bland andra
anmärkningsvärda örter märks mosippa, som annars hör till
sällsyntheterna i denna del av landet. 

 

En gång i tiden var Halland skogklätt men den växande befolkningen
påverkade så småningom de skogrika utmarkerna genom huggning, bete
och bränning. Från mitten av 1600-talet ökade betestrycket allt mer.
Skogen trängdes tillbaka och de näringsfattiga ljunghedarna bredde ut
sig tills de efter 200 år upptog en tredjedel av Hallands yta. 

  

När vallodlingen kom i bruk i mitten av 1800-talet odlades ljungfälten
antingen upp, planterades med skog eller lämnades helt enkelt att växa
igen. Idag består hedarealen i Halland av endast cirka tre procent.
Reservatet Mästockaheden omfattar cirka 71 hektar och har tillkommit
huvudsakligen för att bevara ett ljunghedsområde som är värdefullt
såväl från vetenskaplig som från kulturhistorisk synpunkt. 

 

På bilden ser man tydligt successionsordningen i en tidsskala med det
relativt nybrända området till väster hitom kullen där små ljung- och
hårginstplantor kommer i riklig mängd. Till höger har vi ny och fräsch
ljung som efter bränning för några år sedan duger gott som kreatursbete.
Kullen i fjärran är rosafärgad av gräset kruståtel och är det äldsta i
skötselåtgärdsordning av dessa tre.

Vanligtvis betas Mästockaheden av den ståtliga och långhornade
höglandsboskapen men dessa djur saknades tyvärr vid mitt besök och de
fattades verkligen i landskapsbilden men eftersom betestrycket varit något
för hårt ska nu heden få ”vila” något år. 

 

Områdets specialitet, hårginsten, ”Genista pilosa”, är en liten risartad
buske som bara blir två till tre decimeter hög. Grenarna är oftast
nedliggande och saknar tornar och den blommar i maj-juni med gula
blommor som sitter i toppställda klasar. Både foder, krona och fruktbaljor
är håriga, vilket bilden tydligt visar.

Hårginsten förekommer sällsynt i Skåne, Halland och Småland och växer
på gräshedar och på ljunghedar, men även längs vägslänter och på banvallar.
Arten var förr betydligt vanligare än idag och den första fynduppgiften
är från Halmstad och publicerades år 1766. 

 

På de nybrända områdena spirar små, nya hårginstplantor upp i riklig
mängd medan de förvridna resterna av bränd ljung syns runt omkring. 
Hårginst är Hallands landskapsblomma och artnamnet ”pilosa” kommer
av latinets ”pilosus” för hårig och syftar på de håriga fruktbaljorna. 

 

Utmed de små stigarna genom reservatet växte ganska mycket granspira,
”Pedicularis sylvatica”, men tyvärr var de flesta överblommade.
Granspiran blommar i maj-juni med ljust rosaröda blommor som sitter i
fåblommiga axlika klasar, se nästa bild. Fodret är, som bilden visar,
femkantigt, kalt och blir uppblåst i frukt. 

 

Trots att blomningstiden egentligen är över hittade jag ändå ett antal
blommor. Granspira förekommer sällsynt i södra och mellersta Sverige,
men saknas helt i flera landskap. Den växer på fuktig gräsmark, i hedar och
betesmarker och är vanligare i landets västra delar. Den första
fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Hortus Botanicus” år 1685.
Artnamnet ”sylvatica” kommer av latinets ”sylva” för skog. 

 

På den brända jorden mellan ljungplantorna växte här och var den lilla,
vackra backtimjan, ”Thymus serpyllum”.  

”Den bildar med sina smala och krypande stjelkar och små men talrika
blad, låga och lätta mattor, och ännu under sensommaren pryder, och
icke sällan nästan täcker, den torra backar o. d. med sina små men talrika
blommor, hvilka utgöra biens vällust…
…Den innehåller, isynnerhet i blad och blommor, temligen mycken flyktig
olja, genom hvilken den blir (såsom extract eller destillat) användbar till
delande och stärkande baddningar eller kryddpåsar, såsom vid stötar,
tandvärk m. m., och har ansetts bättre än Trädgårdstimjan. Det är denna
olja, som gör bladen välluktande då de gnidas. Dekokt eller thé på
topparne lärer vara verksamt mot rushufvudvärk.” 

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867. 

 

Slåttergubbe, ”Arnica montana”, användes förr som läkeväxt och Carl
Fredrik Hoffberg, svensk botaniker och medicine doktor skriver att,
”Örten är kraftig, gör kräkning, drifwer urin, swett och rening hos fruent.
Nyare Läkare berömma den uti Lamheter, Borttagenhet och mot swarta
Starren, wid rötfeber, frossa m. m.”. 

Linné uppger i ”Flora Lapponica” år 1737 att han sett småländska bönder
insamla och röka slåttergubbe vid brist på tobak. 

”I södra Sverige, såsom i Smålands och Skånes ängar, är denna växt
allmän, och då densamma af den berömde RUDBECK uppräknas bland
lappska växterna, upptager äfven jag här densamma, fastän jag icke
anträffat den i Lappland. Den förefinnes ej heller i Sveriges nordligare
landskap, och jag tviflar ingalunda, att nämnda högvälborne författare
med ofvan anförda namn afsett följande fjällarnika, enär denna, som är
ganska allmän i Lappland, men f. ö. ej anträffad i Sverige, icke finnes
omnämnd i hans förteckning på lappska växter.” 

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning
av T. M. Fries år 1905. 

 

Här utmed den lilla stigen växer ett kraftfullt bestånd med gräset stagg,
”Nardus stricta”, som är vanlig i nästan hela landet, från Skåne till Torne
Lappmark. Den växer på fuktig mager mark och kan ofta vara
beståndsbildande. I betesmarker ratas staggtuvorna ofta av boskapen.

Den första fynduppgiften är från Varberg i Halland och publicerades år 1662.
Artnamnet ”stricta” kommer av latinets ”strictus” för rak, styv, och syftar på
axet. Det svenska namnet stagg omtalas redan av Linné år 1755 som ett
lokalt namn från Tjust i Småland.

”Borstgräset är ett i flera hänseenden egendomligt gräs, till sin blombildning,
inga skärmskal 1 märke, så olikt alla våra andra gräs, att det med skäl får
bilda en särskild flock. Helt naturligt kommer det derföre sist i gräsens
ordning. För landtmannen är det mest bekant såsom förtretligt derigenom att
det slöar lian på samma gång det liksom gäckar dess hugg. Det ökar sig
mycket och de torra stråen stå ofta qvar hela året.”    

 

Blåvingar, dessa vackra små fjärilar, är en sorts taxonomisk grupp, så
kallad tribus, av juvelvingar inom ordningen fjärilar och de blir mellan
18-42 millimeter i vingspann. Vingarnas ovansida är som namnet antyder
vanligen blåfärgade, men detta gäller i huvudsak hanarna då honorna är mer
bruna. Äggen läggs vanligen på olika ärtväxter och som andra juvelvingar
producerar även blåvingarnas larver sockerhaltiga ämnen som får myror att
vårda dem.  

 

Blåvingen på bilden är antingen en ljungblåvinge, ”Plebejus argus” eller en
hedblåvinge, ”Plebejus idas”, en säker artbestämning är svårt att få utifrån
bilderna men bägge arterna är vanliga på ljunghedar.

 

I de fuktigare partierna av Mästockaheden växer rikligt med klockljung,
”Erica tetralix”, som dessutom blommar som vackrast just nu i juli och
augusti. Arten har en utpräglat västlig utbredning och den första
fynduppgiften publicerades i tillägget till Rudbecks ”Catalogus plantarum”
år 1666.

 

 

Även myrliljan har, liksom klockljungen, en utpräglat västlig utbredning och
förekommer allmänt i sydvästra Sverige. Arten växer på fuktig mark, i kärr,
mossekanter och stränder, vanligen på kalkfattig mark. Den första
fynduppgiften är från Lappland och publicerades år 1732.

Artnamnet ”ossifragum” kommer av latinets ”ossa” för ben och ”fraga” för
bryta och betyder ”krossar ben”. Detta har att göra med att man i äldre tid
trodde att boskap som åt växten fick skör benstomme. Man hade också för
sig att de får som åt myrliljor fick maskar i levern. Benskörheten hos boskapen
kan bero på att myrliljan växer på kalkfattiga marker och att betet ger
boskapen kalkbrist. Levermaskarna är leverflundror, en inälvsparasit hos får,
vars larvstadium lever i snäckor som fåren betar i sig tillsammans med växterna
när de går på fuktiga marker.

 

”Bönderna kalla detta Ilagräs, tro at där det mycket wäxer skola Fåren ei
trifwas, utan at matskar skola wäxa i deras lefwer, dem de kalla ilar…”

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland och
Småland” av Carl von Linné, Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens
Handlingar år 1741. 

  

Orkidén Jungfru Marie nycklar, ”Dactylorhiza maculata”, är allmän i hela
landet, den växer i löv- och barrskog, hagar, fjällängar, kärrkanter och på
hedar, som här på Mästockaheden. Blommorna är vanligtvis mörkt till
ljust rosa men ibland som här vitaktiga och sitter i en tät blomställning.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Hortus botanicus” år
1658. Artnamnet ”maculatus” kommer av latinets ”macula” för fläck och
syftar på de fläckiga bladen. Det svenska namnet Jungfru Marie nycklar
har förr också använts som namn på gullviva, ”Primula veris”.  

Rundsileshår, ”Drosera rotundifolia”, är en liten ”köttätande växt” som kan
bli drygt en decimeter hög. Den liknar de två andra arterna i släktet sileshår,
”Drosera”, och som heter storsileshår och småsileshår. Alla arter av sileshår
har använts till att göra så kallad tätmjölk och vätskan från körtelhåren
använde man förr för att ta bort vårtor och liktornar.
Artnamnet ”rotundifolia” betyder ”med runda blad” och kommer av latinets
”rotundus” för rund och ”folium” för blad. 

I Sverige finns flera så kallade ”köttätande” växter, det vill säga sådana som
fångar insekter eller små vattendjur och löser upp dem med hjälp av
proteinlösande enzymer som växten producerar. Denna specialisering
förekommer hos arter i växtfamiljer som tillsammans inte utgör någon
naturlig systematisk grupp. De i vårt land förekommande arterna tillhör
familjerna sileshårsväxter, tätörtsväxter och flugtrumpetväxter. Alla växer i
fuktiga miljöer eller är helt vattenlevande, en annan gemensam faktor är att
växtplatserna oftast är mycket kvävefattiga, vilket dessa växter
kompenserar genom att ta upp extra kvävenäring ur de djur som de fångar.
Bläddrorna är de enda som är vattenlevande, de fångar små vattendjur i
speciella blåsor på bladen. Sileshåren, på bilden, använder långskaftade
bladkörtlar med klibbigt sekret som fångstredskap medan tätörterna har
hela bladytan täckt av segt slem och flugtrumpeten använder sig av djupa
strutformade blad.  

  

Borsttåg, ”Juncus squarrosus”, växer lite här och där på heden och är lätt
att känna igen på sina stora blommor, bladlösa strån och det tätt tuvade
växtsättet.

Familjen tågväxter, ”Juncaceae”, har tio släkten och omkring 300 arter som
företrädesvis växer i kalla och tempererade områden. I Sverige finns dock
bara två släkten, frylen, ”Luzula” och tåg, ”Juncus”.
 

”Hos denna art är bladen hårda, utstående och tryckta mot marken, så att
lian icke kommer åt dem. Förhatligt för landtmannen, antyder ”gräset” en
mycket mager, våt och tuvig jord (L.)”

  

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868. 
 

  

Mjölon, ”Arctostaphylos uva-ursi”, finns i hela landet och ofta i ungefär
samma miljöer som lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”. Den första
fynduppgiften publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan
medeltiden.  

Mjölon innehåller garvämnen och användes förr vid garverier och vid
färgning ger den svart eller grå färg. Bladen, som gick under namnet ”Folia
Uvæ ursi”, användes inom farmakologin och Hoffberg, år 1792, skriver att
mjölon ”är af stoppande kraft, lindrar stenplåga och uringångarnes sår, då
bladen pulweriserte intagas, eller Thee derraf nyttjas”.  

Artnamnet ”uva-ursi” kommer av latinets ”uva” för druva och ”ursus” för
björn, det vill säga ”björndruva”. Det svenska namnet mjölon syftar dock
på det mjöliga fruktköttet. I medeltida läkeböcker kallas den miolenagräs
eller myölena gräs och frukterna användes ibland som nödbrödsämne. 
 

”På Lapplands fjäll och ödemarker, liksom ock i hela Sverige, är denna i
utlandet mindre kända växt ytterst allmän på mycket torra, sterila och
sandiga lokaler.
Dess röda bär, äfvensom hela växten, likna så Vaccinium, att de knappt
skulle af en i botaniken obevandrad kunna skiljas från hvarandra (om ej
därigenom att denna med sina grenar kryper vidare omkring), utom
genom bärens smak. Bären hos denna hafva nämligen hela fruktköttet
likt torrt mjöl, hvarför de ock aldrig ätas.
Bladen jämte de späda grenarne samlas i stor mängd af våra
norrlänningar och skickas till Stockholm, där de köpas af garfvare, som
använda dem i stället för sumak (Rhus).” 

 

 Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av
T. M. Fries år 1905.

  

Tuvsäv, ”Trichophorum cespitosum”, har två underarter,
huvudunderarten tuvsäv, ”Trichophorum cespitosum cespitosum”, är
lågväxt med glänsande bladslidor och en tämligen tvärt avskuren
åtsittande öppning på den övre bladslidan.

Underarten hedsäv, ”Trichophorum cespitosum germanicum”, är däremot
grövre och mer högväxt, med matta bladslidor och en ganska löst sittande
och tydligt hinnkantad, utdraget snedskuren öppning på den övre bladslidan. 

”Då vid stråets bas årligen bildas nya fjäll ofvanför de äldre kvarsittande
och mellan dem rötter utsändas, blir däraf en följd, att dessa och hela
växten slutligen höjas öfver marken och bilda en slags tufva, till utseende
och beskaffenhet lik vanliga tufvor utom däri, att den är af lösare byggnad,
lättare förstöres af eld och dessutom är mycket ymnig i de tätaste
skogarne.” 

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av
T. M. Fries år 1905. 

  

Stenmåra, ”Galium saxatile”, växer rikligt på Mästockaheden och är bitvis
mattbildande. 

Släktnamnet ”Galium” kommer av grekiskans ”gala” för mjölk och vissa
arter, som till exempel snärjmåra, har använts till att sila mjölk vilket kan
ha samband med släktnamnet. Det anses också att boskap som betar måror
mjölkar bättre. Artnamnet ”saxatile” kommer av latinets ”saxum” för sten,
block och betyder ”växer på steniga ställen”. 

Släktet har omkring 400 arter, huvudsakligen på Norra halvklotet men i
Sverige finns bara cirka 16 arter. 

”Stenmåran växer gerna i små mattor och är vackert grön, men svartnar
mycket då den torkas.” 

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, år 1867. 

  

Enligt enkel ”pippilångstrumpslogik” ser Ni ett björnbär som växer i
Halland och följaktligen borde det vara ett hallandsbjörnbär, ”Rubus
hallandicus”, men så enkelt är det verkligen inte med björnbär som är
mycket svåra att artbestämma. 

Björnbär är halvbuskar med upprätta eller bågböjda till nedliggande
stammar. Stammen är grov, som äldre vedartad, ofta kantig och vanligen
försedd med grova, ibland krökta taggar. Björnbären blommar från juni
till augusti med vita eller rödlätta blommor och frukterna är glänsande
svarta eller rödsvarta och sitter kvar på blomaxeln även när de är mogna.
Björnbär är vanligast i södra Sveriges kusttrakter, från Bohuslän till
Uppland, men förekommer också längre norrut. Flera av arterna har
mycket goda frukter som lämpar sig väl till sylt och saft, de är också goda
att äta färska men mognar ofta mycket sent på året. 

Sötbjörnbär blommar vanligen i juli. Blommorna är en till två centimeter
breda och har gröna foderblad med vit kant och oftast rosa kronblad.
Frukterna är stora och glänsande svarta med söt angenäm smak. 

Sötbjörnbäret, ”Rubus plicatus”, är en av de vanligaste småarterna i det
apomiktiska björnbärskomplexet. Den förekommer i de flesta av de
sydsvenska kustlandskapen, mera sällan i inlandet och den växer i skogsbryn,
ängsmarker och i vägkanter. Apomixis är fenomenet att en organism förökar
sig utan vare sig befruktning, meios (reduktionscelldelning) eller produktion
av gameter (könsceller). Termen används nästan uteslutande inom botaniken.
Motsvarigheten i zoologin kallas partenogenes eller jungfrufödsel. Vid
apomixis är fröna genetiskt identiska med moderplantan och de växter som
huvudsakligen förökar sig på detta sätt kallas apomikter och apomiktiska,
se ovan. 

Artnamnet ”plicatus” kommer av latinets ”plicare” för vecka och betyder
veckad, vilket kan syfta på bladytan. 

För Er som vill läsa mer om ljunghedar rekommenderar jag den intressanta
skriften ”Ljunghedar – historia, ekologi och arter” från 2004 av Jonas
Stenström och Nils Forshed.