Mellan Bjälkön och Hestra söräng

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt områdena norr om Skillingaryd.

Mellan Bjälkön och Hestra söräng, norr om Skillingaryd

Mellan Bjälkön och Hestra söräng, norr om Skillingaryd, en
naturkrönika i 20 bilder om mycket vacker och spännande mångfald en
mycket klar och solig senoktoberdag.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, på dagen två månader före
julafton 2011.

Området Hestra Söräng och Bjälkön är ett vidunderligt vackert
landskap och samtidigt ett riksintresse för naturvård i Vaggeryds
kommun.

Områden av riksintresse för naturvården är områden som till exempel
innehåller flera olika högt värderade naturtyper eller om det finns
skyddsvärda livsmiljöer och arter som kan bidra till att ett område
betraktas som riksintressant. I Vaggeryds kommun är flera av
riksintressena mossar som skyddas bland annat för sitt rika fågelliv.

I kommunen är följande objekt av riksintresse för naturvården,
Bratteborg, odlingslandskap, Brunnstorpsmossen, Dala och Knekta
mosse, Duveled, Gärahovs storäng, Hestra Söräng och Bjälkön,
Marieholmsskogen, Morarps – Mörhulta mossar, Mossjön och
närliggande mossar, Rosendala-Jutabygget, Skillingarydsfältet,
Stackstadmossen och Moagölsmyren, Store Mosse nationalpark, Store
Mosse och Farbergskärret, Svenarumsområdet, Tranflyet och
Hultamossen, Trolla Mosse, Uddebo samt Våtmark vid Sandsjön.

För många år sedan tillbringade jag och flera med mig ett stort antal
timmar med att dokumentera detta vidunderligt vackra landskap för
uppdragsgivaren Vaggeryds kommun och för er som vill läsa mer finns
kanske dessa dokument kvar i arkiven på Skillingehus.

Damberg, Dan & Johansson, Johnny 1992: Hestra Söräng – en
dokumentation av trädfloran 1992: Vaggeryds kommun.

Damberg, Dan & Johansson, Johnny 1993: Södra Duveled – en
dokumentation 1993: Vaggeryds kommun.

Mellan Hestra Söräng och Bjälkön finns denna vackra och biologiskt
rika granskog där man bland annat kan finna krönikans luktticka,
”Gloeophyllum odoratum”, och barrklubbsvamp, ”Clavariadelphus
ligula” men också relativt stora mängder med både fårticka,
”Albatrellus ovinus”, och brödticka, ”Albatrellus confluens”.

Den ovanliga aspgelélaven, ”Collema subnigrescens”, rödlistad som
nära hotad eller NT, är en upp till 20 centimeter stor bladlav med
mörkt olivgrön till svart bål som sväller i väta. I torrt tillstånd är den
kraftigt rynkad, ofta med tätt sittande apothecier på åsarna. Arten har
sin huvudsakliga utbredning i Mellansverige och de norra
kustlandskapen och totalt finns mer än 1000 kända lokaler. Vissa
uppgifter tyder på att den är på tillbakagång hos oss i sydvästra Sverige
och i skogslandet i norra delen av utbredningsområdet.

Aspgelélaven växer på stammar av asp i skog men även i bergbranter,
på bergknallar, i svämlövskogar, efter sjöstränder och i igenväxande
slåtter- och hagmarker. Laven växer också högt uppe i trädkronorna
och på sydexponerade aspstammar samt förefaller inte vara lika
känslig för uttorkning som andra arter gelélavar.  Aspgelélaven
missgynnas vid en slutavverkning och arten försvinner på ensamma
aspar som lämnas kvar på hyggen, därför ska dungar av asp lämnas
kvar även på rationellt skött skogsmark.

Bilden visar bårdlav ”Nephroma parile” och till vänster aspgelélav
”Collema subnigrescens”. Bårdlaven innehåller cyanobakterier och
ovansidan är brun med soral på kanterna och på bålen. Undersidan är
ljust brun till svart, ibland korthårig medan apothecier, fruktkroppar, är
sällsynta. Den växer på bark av främst lövträd samt på sten och är den
vanligaste njurlaven i Sverige och förekommer från Skåne till Torne
lappmark.

Det finns cirka 40 arter njurlavar i släktet ”Nephroma” i världen och i
Europa finns det nio arter. I Sverige förekommer det 7 av dessa arter.
Njurlavar är bladlavar som kan bli flera decimeter i diameter.
Översidan är grön, grönbrun eller brun medan undersidan är brun eller
svart, med eller utan hår. Vissa arter har isidier eller soredier och
algkomponenten är grönalger eller cyanobakterier, arter med grönalger
har cephaloider. De rödbruna apothecierna, fruktkropparna, sitter på
undersidan av bålen på mer eller mindre uppstigande lober. Njurlavar
växer, ofta över mossa, på bark och sten i fuktiga miljöer. De är ofta
karaktärsarter för gamla skogar och är känsliga för luftföroreningar och
har gått tillbaka på sina håll.

Soral är ett vegetativt förökningsorgan hos lavar i vilket soredier
bildas. Soralen kan vara runda, välvda eller mer diffusa. De kan bildas
i bålsprickor eller i kanten av bålflikarna och ibland kan hela bålytan
vara täckt av soral.

Soredium är en könlös förökningskropp hos lavar vilken bildas i soral.
Soredierna är mikroskopiskt små korn bestående av algceller
omspunna av svamphyfer. De sprids med vind, vatten och smådjur och
kan utvecklas till nya lavindivider om de hamnar i rätt miljö.

Isidier är stiftlika förökningskroppar hos lavarna.

Cephaloider är samlingar av cyanobakterier, blågröna alger, hos lavar
som har grönalger som algkomponent. De kan vara externa, utanpå
bålen, eller interna, inuti bålen.

Cyanobakterier, blågrönbakterier är en stor och varierad grupp
fotosyntetiserande bakterier som utvecklar syre vid fotosyntes. Dessa
ansågs tidigare vara alger, så kallade blågrönalger. Cyanobakterier
förekommer på hela jorden, främst i vatten men också på land. De är i
allmänhet mer toleranta mot svåra omvärldsfaktorer än alger och
därför de vanligaste fotosyntetiserande organismerna i extrema
miljöer. Man har funnit växande cyanobakterier till och med inuti
stenar på Antarktis. Cyanobakterier växer ofta trådformigt i knippen
eller som mattor på ytor. Flera arter av dessa utgör den
fotosyntetiserande symbionten i lavar, andra lever i symbios med bland
annat levermossor eller ormbunkar. Cyanobakterier antas ha spelat en
viktig roll när jordens atmosfär syresattes för cirka 2 miljarder år sedan
för då fanns bara encelliga organismer.

Den mycket vackra och typiska rosmossan, ”Rhodobryum roseum”,
växer på lövträdsbaserna bland annat vid den gamla ängsladan öster
om Bjälkön. Rosmossan växer vanligtvis på näringsrik skogsmark,
tämligen allmänt i Sverige och tillhör släktet bladmossor,
”Rhodobryum”, De uppemot 5 centimeter höga skotten växer upp från
en krypande jordstam, sporkapslar är dock sällsynta.

Skuggstjärnmossan, ”Mnium hornum”, är en stjärnmossa som är
förhållandevis vanlig i södra, mellersta och västra Norden. Den
förekommer på jord, socklar och stubbar i fuktig och skuggad skog.
Mossan är en god indikator på konstant fuktig miljö speciellt i så
kallade sumpskogar.

Bilden visar en allmän frostfjäril, ”Operophtera brumata”, som
förekommer i hela landet ofta sent in på hösten.

Fjärilarna svärmar under hösten då de flygoförmögna honorna kryper
upp i träden där parningen sker. Efter parningen lägger honan sedan
ägg under lavar, barkflagor och på andra skyddade ställen.

Efter övervintringen kläcks sedan äggen i lövsprickningen och larverna
äter av bladen speciellt i kronans övre del under maj och juni,
förpuppning sker sedan i juni och juli. Arten är mycket polyfag, det
vill säga, den lever av många olika trädslag såsom ädellöv, björk och
diverse fruktträd.

Den allmänna frostfjärilen uppträder i massförekomster med några års
mellanrum men naturliga fiender och väderleksfaktorer bestämmer
populationstillväxten och därmed också skadeverkningarna.

Gröngöling, ”Picus viridis”, är en fågel inom familjen hackspettar. Den
är en stannfågel som förekommer i västra och sydvästra Asien, samt i
större delen av Europa förutom på vissa öar och i de nordligaste
områdena, och är en av de vanligaste hackspettarna i Europa. Den
tillhör släktet ”Picus”, vilka är hackspettarter med gröngrå fjäderdräkt.
I Sverige är den vanlig upp till Värmland och Gästrikland. Den häckar
på norra Öland men inte på den södra delen. Arten har observerats i
alla Sveriges landskap utom på Gotland

Gröngölingen kan förväxlas med den något mindre, men annars
likartade gråspetten, ”Picus canus”, som den bitvis delar
utbredningsområde med. Gråspettens huvudsakliga utbredningsområde
i Sverige är annars Mellansverige samt södra- och mellersta Norrland.
Gröngölingen skiljer sig från denna genom sitt större format, sin
grövre näbb, och med de mer svarta partierna i ansiktet. I motsats till
gröngölingen har gråspetten grått huvud, mörkrött öga och endast ett
smalt svart mustaschstreck. Gråspetten saknar också gröngölingens
röda hjässa och endast hos hanen är pannan röd, medan honan helt
saknar röd teckning på huvudet.

Gröngölingar som sådana spelar endast en liten roll i den mänskliga
kulturhistorien, framför allt då de varken är av betydelse som
skadedjur eller som potentiella mat- och jaktfåglar.

Tillsammans med spillkråkan sågs den som en ”regnfågel”, då dess
kontaktläte med de första varmfronternas ankomst tillkännagav årets
första stora vårregn.

Samuel Hahnemann berättade i sitt apotekarlexikon från åren
1793-1798 om den påstått läkande kraften hos gröngölingsben, som
enligt hans mening inte existerade, ”De gamla tillmätte fåfängt de
torkade och pulvriserade benen av denna fågel en urindrivande kraft.”

Gröngölingen dyker endast ganska sällan upp i litteraturen, vanligen
talas här om en hackspett. Det äldsta litterära omnämnandet är
antagligen i verket ”Fåglarna” av den grekiske författaren Aristofanes
men även i bröderna Grimms sagor finns ett omnämnande av
gröngölingen, i sagan ”Alrunan”.

Lokala namn på gröngölingen är grönspik, grönspett, vedknarr och
regnfågel. Det senare namnet eftersom den sägs ha en benägenhet att
ropa extra flitigt när regnväder är på gång. Gröngölingen skulle kunna
kallas grönguling eftersom ”göling” kommer av ordet ”gul”, jämför
med ordet gylling, som i exempelvis sommargylling.

Gröngöling är också en synonym för ”novis”, ”nykomling” eller
”nybörjare”. Orsaken är förmodligen att ordet ”grön” i svenskan har en
innebörd av ”spirande” eller ”omogen”. Men det kan även bero på att
ordet göling har betydelsen guling. På finlandssvenska används
begreppet ”gulnäbb” med innebörden nyinskriven student. Gulnäbb
refererar även till en fågelunge som ännu har kvar sin gulaktiga näbb.
Liknande motsvarigheter finns i andra språk som till exempel
engelskan ”yellow beak”, tyskans ”gelbschnabel” och franskans
”becjaun”.

PS! Fågeln är inte huvudlös.

Ockragul grynskivling, ”Cystoderma amianthinum”, växer fortfarande
relativt rikligt på Sörängen och den lilla vackra svampen förgyller
ängsmarkens bottenskikt.

Fjällig tofsskivling, ”Pholiota squarrosa”, är en art i
basidiesvampordningen ”Agaricales”. Den har en 4–20 centimeter bred
hatt, som är torr och köttig och som på den gula ovansidan har
regelbundet ordnade gulbruna, utspärrade, tofsartade fjäll, vilket tyvärr
bara syns på några av bildens svampar då dessa är på väg att ruttna
bort. Skivorna på hattens undersida är först ljust gula, sedan bruna och
den 5–15 centimeter höga foten har samma färg som hatten samt är
hård och kraftig.

Den fjälliga tofsskivlingen har en brungul ring och är tofsfjällig
nedanför denna ring vilket också är svårt att se på grund av det sena
nedbrytningsstadiet. Svampen, som är oätlig, har segt kött som är kärvt
i smaken och lukten påminner om rättika.

Svampen växer på lövträdsstubbar men också på basen av levande
träd, såsom alm, ask, ek och lind samt i detta fall en stor och gammal
lönn. Också fruktträd och barrträd kan dock angripas. Fjällig
tofsskivling påträffas under augusti till november och är tämligen
allmän i Syd- och Mellansverige.

Lukttickan, ”Gloeophyllum odoratum”, växer här på snittytan av en
stor granstubbe söder om Sörängen. Utseendemässigt är tickan en
mycket speciell art, vars hattar på lodrätt underlag är konsolformade
till hovformade, men som blir kuddlika till oregelbundet knöllika när
de bildas på ovansidan av stubbar, vilket min bild visar. Hatten är
ojämn och mer eller mindre tovhårig, gulbrun till mörkbrun eller
nästan svart, på levande exemplar dock nästan alltid med en gulaktig,
ofta bred tillväxtzon.

Hela tickan utsöndrar en behaglig, anisliknande doft, som åtminstone
på levande exemplar är mycket tydlig. Lukttickan växer på gran,
vanligen på ovansidan av grova stubbar, precis som på bilden och kan
hittas både i slutna och öppna miljöer, påfallande ofta på kvarlämnade
granstubbar i lövträdsdominerade skogar.

Klyvblad, ”Schizophyllum commune”, är en svamp som uppträder
som sårparasit eller saprofyt på träd, som drabbats av barkskador.

Undersidan av klyvbladet, ”Schizophyllum commune”, är väldigt
typisk med knivskarpa och till synes kluvna skivor.

Brunkrös, ”Tremella foliacea”, är en ganska stor gelésvamp som kan
växa upp snabbt när det har regnat. Den är då vanligast på lövträdsved
men hittas även på barrträdsved. Svampen är variabel och det är ibland
stor skillnad på exemplar som växer på barr- respektive lövved.

Den vackra och märkliga pipklubbsvampen, ”Macrotyphula fistulosa”,
växer på död ved, i detta fall på en i marken dold grangren i
granskogen alldeles söder om Sörängen.

Bilden visar några mögliga exemplar av barrklubbsvamp,
”Clavariadelphus ligula”, som växte i granskogen mellan Bjälkön och
Hestra söräng. Denna svamp kan uppenbarligen förväxlas med den
mycket närstående storsporiga barrklubbsvampen, ”Clavariadelphus
sachalinensis”, men då måste man för att vara riktigt säker mäta
sporernas storlek i mikroskop.

Det finns dock uppgifter om att bildens barrklubbsvamp,
”Clavariadelphus ligula”, ibland kan ha en något sötaktig smak, medan
den storsporiga barrklubbsvampen, ”Clavariadelphus sachalinensis”,
smakar beskt, dessutom ska den kunna skifta svagt i grönt.

Bilden visar en liten hjulbroskskivling, ”Marasmius wettsteinii”, som
tillhör broskskivlingarna med ett antal arter i släktena ”Marasmius”,
”Collybia”, ”Marasmiellus”, ”Crinipellis” och ”Xeromphalina” i
basidiesvampsordningen ”Agaricales”.

I Norden förekommer cirka 30 olika arter, bland annat bildens liten
hjulbroskskivling samt grenbroskskivling, barrbroskskivling,
stinkbroskskivling, lökbroskskivling och nejlikbroskskivling, tidigare
sammanfördes alla broskskivlingar till samma släkte, det vill säga,
”Marasmius”.

Broskskivlingarna är små till medelstora svampar med seg och
broskartad konsistens. Man känner bland annat igen en broskskivling
genom att hatten återtar sin form efter att den klämts ihop med
fingrarna.