Miliseum Skillingaryd, del 1

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Miliseum i Skillingaryd.

Miliseum Skillingaryd, del 1

Miliseum Skillingaryd, del 1, en kulturkrönika i 26 bilder om en
museivandring i den svenska militärhistorien från Jönköpings slott till
nutid.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i dryga mitten av månaden
oktober anno 2013.

 

Anläggningen ”Miliseum Skillingaryd”, är beläget inom Skillingaryds
Västra läger och uppbyggnaden av museiverksamheten har skett
mellan åren 2010-2013.

Verksamheten drivs av Stiftelsen Regementsheden Skillingaryd och
två statliga uppdrag är grundläggande för verksamheten, dels att
berätta om de indelta soldaternas och deras familjers levnadsvillkor
både hemma på torpet och under övningar på regementsheden samt att
vara det nationella museet för ingenjörtrupperna.

Museets föremålsbestånd utgörs av de huvudsakligen militärhistoriska
samlingarna från före detta Kungliga Sjätte Artilleriregementes
försvarshistoriska museum i Jönköping samt från före detta Kungliga
Göta Ingenjörregementes museum i Eksjö, men även föremål från
Jönköpings läns Museum ingår i samlingarna som är betydande.

Soldaten bär uniformmodell ”Modell äldre” eller ”m/ä” som är en
officiellt samlingsbenämningen på alla uniformspersedlar som tagits
fram före den för armén år 1906 fastställda enhetsuniformen, men i
praktiken avses endast de uniformsmodeller som tagits fram under
1800-talets senare hälft.

Officiellt avskaffades ”m/ä” i samband med enhetsuniformen 1906,
dock skulle ”m/ä” kvarstå tills de var utslitna. Resultatet blev att de
allra flesta regementena hade ”m/ä” som basuniform ända in på 1920-
och 1930-talen samt att man blandade gamla och nya uniformer.

Man kunde exempelvis bära vapenrock ”m/1910” samtidigt som man
hade ridbyxor ”m/1895”. Ända in i våra dagar har ”m/ä” använts och
än idag använder Livgardet ”m/ä” vid högvakt, statsbesök, korteger
och annan statsceremoniell verksamhet. Dessutom bär även samtliga
av den svenska arméns musikkårer ”m/ä”.

För några år sedan, närmare bestämt år 2008 inledde Sveriges
Militärhistoriska Arv, förkortat SMHA, sin verksamhet. Detta är ett
statsunderstött nationellt nätverk med 26 museala etableringar över
hela landet, vilket bilden visar, och en av dessa ligger här i
Skillingaryd i Vaggeryds kommun, som för övrigt också står som
huvudman för verksamheten.

En rejäl och tydlig karta över anläggningen möter besökaren i foajén
och här ska man stanna ett ögonblick för att läsa på om man inte väljer
någon av de kunniga museiguiderna.

Öfverste Gottschalk Geijer, som för övrigt ligger begravd i anslutning
till Nydala kloster och nuvarande kyrka, har med detta fått en
minnesgåva från sin officerskår under åren 1895 till 1898 adresserat
till ”Till kongl. Andra Göta Artilleri Regementes förste chef”.

Salomon Gottschalk Alfons Geijer, föddes den 25 maj år 1850 på
Rosenborg i Eskilsäters socken i Värmland, och avled den 16 juli år
1924 i Österskär, Åkersberga i Österåkers kommun i Stockholms län.

Salomon Gottschalk Alfons Geijer tog studenten i Örebro år 1867,
fick officersexamen år 1869, blev underlöjtnant vid Svea
artilleriregemente år 1869, löjtnant år 1875, kapten år 1882, major i
armén år 1890, major vid Wendes artilleriregemente år 1892,
överstelöjtnant vid Andra Göta artilleriregemente år 1894 samt överste
och chef där år 1895.

Han blev chef för Första Svea artilleriregemente år 1898,
generalmajor i armén, generalfälttygmästare och inspektör för
artilleriet år 1902, samt ingick i Generalitetets reserv mellan åren
1903-1913 samt mellan åren 1914-1917. Han var dessutom chef för
Artilleristaben under åren 1890-1895.

År 1903 tog Geijer avsked ur armén och var fram till år 1913 vice
verkställande direktör i Trafik AB Grängesberg–Oxelösund. Han var
ledamot av styrelsen för Tekniska högskolan mellan åren 1891-1896,
ledamot av fullmäktig i Jernkontoret åren 1889–1918 samt från år
1912 dess ordförande, ledamot av Järnvägsrådet under åren 1917–19,
ledamot av styrelsen för Uddeholms AB samt ett större antal andra
bolag.

Han var ledamot av flera viktiga kungliga kommittéer, bland annat
kommittén för rikets fasta försvar under åren 1897–1898, ordförande i
artillerikommittéen samma år, ledamot i ”Djurgårdskommittéen” år
1902 och var redaktör för ”Artilleritidskrift” mellan åren 1883–1894.
Han blev också ledamot av Krigsvetenskapsakademien år 1888.

Salomon Gottschalk Alfons Geijer var kommendör av första klassen
av Svärdsorden, Kommendör av Vasaordens första klass, Riddare av
Nordstjärneorden samt Riddare av Preussiska Kronordens första klass.

Salomon Gottschalk Alfons Geijer var son till löjtnant Carl Gustaf
Reinhold Geijer som levde mellan åren 1805-1859 och Lovisa von
Geijer som levde mellan åren 1818-1852. Han var bror till Per Adolf
Geijer den äldre, samt sonson till Per Adolf Geijer och Anna Gustafva
Cronhielm af Flosta.

Han gifte sig den 6 maj år 1885 med Katarina Glosemeyer, född år
1861, och som var dotter till grosshandlare Albert Glosemeyer som
levde mellan åren 1826-1907 samt hans hustru Rosalie Windrufva
som levde mellan åren 1827-1867.

Salomon Gottschalk Alfons och hans hustru Rosalie fick tre barn,
statsgeolog Per Adolf Geijer som föddes år 1886, Lolly Carolina som
föddes år 1889 samt Anna Katarina som föddes år 1893.

Bilden visar en soldats dräkt från mitten av 1500-talet och den tidens
soldater var ofta så kallade legosoldater.

Legosoldater fanns i hela Europa under denna tid och stred för dem
som betalade dem bäst. Ofta kom dessa män från Tyskland, Holland
och Skottland och deras kläder följde oftast det gällande modet men
var ofta utmärkande i starka färger.

Dräkten består av hjälm, ringkrage, jacka med puffärmar, skjorta,
byxor, knästrumpor och skor, medan beväpningen består av hillebard
och ett så kallat katzbalgersvärd.

Svärdstypen användes främst av tyska landsknektar från 1400-talet
och fram till 1600-talet. Signifikativt för ett katzbalgersvärd var den s-
formade parerstången som även användes för att greppa i.

Bilden visar en uniform modell 1683 som användes av manskap,
framför allt pikenerare, vid Jönköpings regemente.

Denna uniform, m/1683, var den första av gemensamt snitt för hela
infanteriet. De olika regementena hade dock egna olika
färgkombinationer på rock, ärmuppslag och stumpor.

De första soldaterna som övade hos oss på Skillingaryds slätt under
slutet av 1600-talet hade denna uniform i grått och rött.

Den karolinska uniformen som infördes i slutet av 1670-talet och som
blev grunden för den blå-gula enhetsuniformen år 1687 och som
ändrades år 1706 förblev i stort sett oförändrad efter det stora nordiska
kriget, det vill säga, från år 1721 och fram till år 1765.  

Infanteriet fortsatte sålunda att bära den blå-gula enhetsuniformen
men vissa regementen bar dock något avvikande färger. Jönköpings
regemente, på bilden, samt Närke-Värmlands regemente hade röd färg
som bilden visar istället för gul och Västerbottens regemente bar vit
färg istället för den gula.

Under denna period används inte längre karpusen som militär
huvudbonad utan enbart den så kallade tricornen, den trekantiga
hatten.

År 1748 får Västerbottens regemente standardfärgerna i blått och gulti
och med att den gula färgen nu ersätter den vita i deras uniformer.
Jönköpings regemente samt Närke-Värmlands regemente fortsätter
dock med sin avvikande röda färg.

 År 1753 reduceras den röda färgen i Jönköpings regementes
uniformer till att enbart finns på krage, uppslag och foder, se bilden.
Byxor och väst får nu gul färg och trenden var att gå mot allt
enhetligare uniformer vad avser färger och den främsta orsaken till
detta var ekonomiska, man ville spara pengar.

Enligt 1756-års förordning skulle uniformerna fortsättningsvis vara
enligt följande, kappa och rock skulle tillverkas av blått svenskt kläde.
Kappkrage, rockkrage och uppslag skulle vara av gult kläde. Fodret
skulle vara av svensk slät gul boj. Kappan skulle ha ett par stora och
ett par mindre mässingsspännen för att häfta kappan baktill. Kapporna
var liksom tidigare cirkelrunda och gjordes i 3 storlekar.

Rocken var försedd med 19 stora tennknappar, där 10 av dessa satt
framtill ned till midjan, övriga satt på ficklocken och i sidan samt en
på vänstra axeln för bantlärremmen. Västen hade ärmar och var
tillverkad av gult svenskt kläde. Även byxorna var av gult kläde med
en bred fyrkantig lucka framtill.

Huvudbonaden var den svarta trekantiga hatten försedd med en
tennknapp för uppfästning. Halsduken var av svensk svart yllecrepon
och på fötterna bars skor med ett mässingsspänne. Strumporna var vita
och av ull och till håret skulle stångpiska användas.

Förordningen från år 1756 innebar inga egentliga nyheter utan är
närmast att betrakta som ett fastläggande och ett förtydligande av
rådande förhållanden av beklädnaderna.  

I början av 1760-talet kommer allt mer kritik på de enhetliga färgerna
på de olika regementenas uniformer. Den enhetliga uniformen
försvårade för ledningen att på ett effektivt sätt leda regementena.

De enhetliga färgerna försvårade identifieringen av de egna förbanden
under strid. Detta borde dock ha varit ett problem även under det stora
nordiska kriget men detta problem framfördes först nu. Några
förändringar i detta hänseende kom dock inte till stånd.

Den svenska uniformen var vid denna tidpunkt, i mitten av 1700-talet,
gammalmodig om man jämför de uniformer som användes av de
europeiska arméerna. 

Bilden visar en uniform av modell 1756, m/1756.

Förtruppen till en dansk armé besegrade de svenska försvararna,
inklusive ett bondeuppbåd, den 31 oktober år 1567 i det så kallade
slaget vid Getaryggen. Slaget stod precis där Angerdshestra socken
går upp i en kil i Mulseryds socken, sydväst om Jönköping.

Bilden visar fynd från detta slag i form av vapendelar, kulor,
hästutrustning, redskap, mynt och personliga tillhörigheter.

Händelserna år 1567 utspelade sig under det Nordiska Sjuårskriget,
vilket pågick mellan 1563 och 1570. I kriget stod Sverige på ena sidan
och Danmark, Lübeck och Polen i allians på den andra. Kriget böljade
fram och åter med varierande framgång.

Danska framgångar till lands uppvägdes av svenska framgångar till
sjöss. Men snart gled striderna in i ett kostsamt utnötningskrig. Kriget
avslutades genom freden i Stettin 1570 utan att någon sida egentligen
vunnit. Då svenskarna tvingades köpa tillbaka Älvsborgs fästning
genom den så kallade Älvsborgs första lösen kom villkoren dock att
bli hårda för svenskarna.

Kriget har kallats ”Det första stora kriget” och nu kom också
civilbefolkningen att drabbas i en aldrig tidigare skådad omfattning.
Trots detta är Nordiska Sjuårskriget idag nästan bortglömt. Men av
alla krigets händelser utgör den danske fältöversten Daniel Rantzaus
blixtangrepp på Småland och Östergötland senhösten år 1567 den
kanske mest iögonfallande av alla.

Fältöverste Daniel Rantzaus armé räknade 4000 man värvat fotfolk,
samt ett par tusen ryttare och ett stort antal icke stridande som åtföljde
trupperna. Den stora trossen bestod av hela 900 vagnar, samt tolv
kanoner. Allt drogs längs de miserabla skogsvägarna. Hela fälttåget
finns beskrivet i den krigsdagbok som senare sammanställdes i
Rantzaus namn.

Syftet med fälttåget var att tvinga Sverige till fred genom att slå till
mot områden i centrala Sverige som dittills varit ganska förskonade.
Genom att ödelägga så mycket som möjligt ville Rantzau tvinga fram
ett avgörande. Danmarks statsfinanser hade sinat efter fyra års krig
och samtidigt kände man till att Erik XIV sedan en tid inte var fullt
tillräknelig. Det sistnämnda hade delvis lamslagit den svenska
krigsledningen.

Den 20 oktober 1567 bröt den danska armén upp från Halmstad och
man följde Nissastigen upp mot det första etappmålet som var
Jönköping. De tyska, skotska och danska yrkessoldaterna blev snabbt
missnöjda med den mödosamma marschen genom skog och moras
och man klagade över att svenskarna undvek strid, övergav sina
blockhus och ägnade sig åt att lägga timmerbråtar över vägen.

Den 30 oktober hade man nått till Västra Jära by, nära dagens
korsning mellan Nissastigen och riksväg 40, och genom några
infångade svenska ryttare fick man kännedom om ett starkt befäst
blockhus där svenskarna tänkte göra motstånd.

I gryningen den 31 oktober sändes förtruppen under ledning av
Christoffer von Dohna ut och vid middagstid kom man fram till en
plats som beskrevs som en hög klippa över vägen mot ett stort moras
mitt i en skog. Här låg blockhuset där de svenske väntade, ett tusental
man både fotfolk och ryttare, samt några hundra uppbådade bönder.
Styrkan leddes av Peder Kristersson Siöblad.

Den danska styrkan var ungefär lika manstark, men betydligt mer
stridsvan och bättre ledd och efter en kort strid stormades den svenska
ställningen och försvararna jagades på flykten. Trots svåra förluster
uppnådde svenskarna ett väsentligt resultat, man hann förstöra den
långa kavelbron över Dumme mosse och fick tid att evakuera och
bränna Jönköping.

Genom att staden förstördes berövades danskarna den bas som kunde
möjliggöra ett fortsätt vinterfälttåg. En befälhavare i detta utsatta läge
borde retirera till vänligt sinnade trakter, men Rantzau gjorde det
oväntade, han fortsatte över Holaveden in i Östergötland, där man
stannade fram till slutet av januari år 1568. Först då framtvingade brist
på förstärkningar en reträtt ner genom östra Småland.

Återtåget gick via Eksjö som brändes samt över Vetlanda vidare
västerut mot Värnamo och dåvarande riksgränsen mellan Danmark
och Sverige.

Daniel Rantzau, föddes år 1529 och avled den 11 november 1569, han
var en dansk krigare. Han var son till Godske Rantzau, av en yngre
linje av den holsteinska ätten Rantzau och förlovad med Cathrine von
Damme, som senare gifte sig med hans bror Peder Rantzau.

Endast 15 år gammal sändes Daniel Rantzau år 1544 till Wittenberg,
där han studerade i tre år och lärde sig bland annat latin såsom de
flesta av sin samtids bildade människor. Daniel Rantzau erhöll sin
militära utbildning mellan åren 1547-1554 och verkar ha tjänat både
hertig Adolf av Holstein och vid kejsar Karl V:s hov och i deras krig.
Han utmärkte han sig år 1559 på fälttåget mot Dithmarschen och blev
år 1562 dansk överste hos Fredrik II av Danmark.

Under åren 1565-1569 var han fältherre över hären i Sverige och
anförde särskilt rytteriet, medan Frantz Brockenhuus var fotfolkets
befälhavare. Rantzau vann där större namnkunnighet än egentligen
avgörande krigsresultat.

Bland Rantzaus märkligare bedrifter återfinns dels hans seger i Slaget
vid Axtorna den 20 oktober år 1565 när han besegrade en överlägsen
svensk här, 8000 danskar mot 12000 svenskar, dels hans mycket
djärva fälttåg under tiden november år 1567 till februari år 1568,
kallat ”Rantzaus raid”, under vilket han härjade och levererade flera
resultat, bland annat vid Kungs Norrby i januari år 1568, varefter han,
medförande rikt krigsbyte samt gjorde ett mästerligt återtåg genom
Småland till Halland under vilket han bland annat lyckades tillfångata
de svenske härförarna två gånger.

Efter slaget vid Axtorna förlänades Rantzau ett slott på södra Jylland
och år 1567 förlänades han även det kungliga godset Oldenhorn.

Vid belägringen av Varbergs fästning på senhösten år 1569 dödades
Daniel Rantzau av en kanonkula. Han begravdes i Westensee kyrka i
Holstein. På Rantzauklippan, högt över Varbergs gamla stenbrott och
idrottsanläggningarna där, finns ett minnesmärke över den danske
härföraren, försett med hans bild i relief och tänkespråket ”Diverso
tempore diversa fata”, vilket är latin för ”Skilda öden vid skilda tider”.

Kanon, kommer av franskans ”canon”, som i sin tur kommer av
italienskans ”cannone” för ”kanon”, ”rör”, av latinets ”canna” för
”rör”, och är en artilleripjäs.

Med kanon menades förr en pjäs som var konstruerad för flackeld, det
vill säga, som sköt projektiler med stor utgångshastighet i elevationer,
kanonrörsvinklar, mindre än 20 grader och som hade långt eldrör.

Moderna kanoner som används av fältartilleriet kan liksom haubits
skjuta med krökta banor, varvid man använder elevationer upp till 45
grader. På korta avstånd skjuter man med lägre utgångshastighet
genom att välja en laddning med mindre mängd krut.

Skillnaden mellan en fältartillerikanon och en haubits är numera inte
stor. Vissa kanoner med mycket stora skottvidder kan skjuta med
elevationer större än 45 grader och utnyttjar då det låga luftmotståndet
på höga höjder.

Den så kallade ”Pariskanonen”, som tyskarna använde under första
världskriget då de besköt Paris, var en sådan kanon och dess skottvidd
var hela 130 km.

Kanoner med kalibrar under 10 centimeter återfinns framför allt inom
luftvärnet, delar av fältartilleriet samt på stridsflygplan och mindre
örlogsfartyg, medan mer grovkalibriga kanoner främst finns inom
kust- och sjöartilleriet samt delar av fältartilleriet och på vissa
stridsvagnar.

Ända till mitten av 1800-talet bestod kanonen av ett eldrör som
lagrades i en låda som senare kallades för lavett. Lådan var som regel
försedd med rullar eller hjul för att underlätta riktning och transport.

Tillverkningen av krutladdade kanoner började under 1300-talet att bli
mer allmän i Europa. De första eldrören göts av brons eller smiddes av
järnstänger som förstärktes av tvärgående järnringar. I början av 1400-
talet utvecklades kunnandet att gjuta eldrör av järn. Trots att dessa var
billigare än eldrör av brons användes ofta brons eftersom järn på
grund av bristande teknik hade sämre hållfasthet samt oftare fick
sprickor och blåsor.

I Sverige utvecklades tillverkning i större skala under 1530-talet i
samband med att Gustav Vasa lät värva utländska experter. Under
tidigt 1600-tal, och särskilt efter att Gustav II Adolf tillträtt som regent
år 1611, inleddes en omfattande uppbyggnad av den svenska
krigsmakten.

För att frigöra sig från den internationella vapenhandeln etablerades
med belgisk och nederländsk hjälp, med hjälp av män som Willem De
Besche och Louis de Geer, en omfattande kanontillverkning och under
trettioåriga kriget stod den svenska vapenteknologin med bland annat
lätta artillerikanoner, på en ledande nivå i Europa.

Vid mitten av 1600-talet svarade Sverige för mellan 30–40 % av den
sammanlagda europeiska kanonproduktionen. Vid Karl XI:s
upprustning av flottan och fästningarna under åren 1680–97, liksom
under 1700-talet, levererades eldrör främst från styckebruken vid
Åker, Nävekvarn, Ehrendal och Stavsjö. Krigskollegiet ansåg att
Stavsjö levererade de bästa eldrören, så detta bruk fick de största
inhemska beställningarna.

Redan före mitten av 1600-talet hade Louis De Geer genom sina
intressen i Finspongs styckebruk, Åkers styckebruk och Nävekvarn
intagit en dominerande ställning i den svenska kanonindustrin.
Finspongs styckebruk förmådde periodvis även att upprätthålla en
export, bland annat till Nederländerna, och stärkte också sin roll på
den inhemska marknaden. På 1860-talet var Finspongs styckebruk
ensam svensk kanontillverkare.

Efter fransk förebild började man i Sverige under tidigt 1800-tal
konstruera kanoner med massivt gjutna eldrör som hade större
precision samt metallagrade lavetter. Denna kvalitetshöjning gjorde att
den svenska kanonexporten åter kunde expandera.

Mot slutet av 1870-talet fick Finspongs styckebruk konkurrens från en
annan svensk producent, då AB Bofors lade kanoner till sitt tidigare
sortiment av järn- och stålprodukter och så småningom blev den enda
kanontillverkaren i Sverige.

Efter en trevande inledning kunde Bofors också från 1910-talet
utveckla exporten. En förutsättning för denna expansion hade varit att
produktionen anpassades efter den internationella kvalitetsnivån.
Istället för att gjuta började således Bofors smida eldrör, och
rekylhämning inom lavetten blev allt vanligare. I många fall fungerade
tyska Krupps kanoner som förebilder för Bofors produktutveckling.

Kanontillverkningen har genom kopplingen till högteknologin
utvecklats snabbt efter andra världskriget. Laser har blivit en viktig
del av eldledningen och elektronik har gjort det möjligt att få en granat
att brisera då den passerar målet utan direkt träff. Den tekniska
utvecklingen av ammunition och granater har också bidragit till att
förbättra ballistik och öka kanonernas räckvidd.

Bilden visar en kulspruta modell 1875, m/1875, eller m/Palmcrantz,
denna kulspruta som ej var automatisk, var landets första i tjänst, och
tillfördes artilleriet, först för fästningarna och senare även för
organiserade ”batterier” där besättningen om 3 man satt på
ammunitionskistan.

Den 10-pipiga kulsprutan konstruerades av Helge Palmcrantz omkring
år 1870 och vid tester lyckades det, sägs det, att komma upp i 800
skott på en minut, men praktiskt gällde cirka 400 skott. Även om den
fungerade väl kom den ungefär samtida ”Gatling”, en revolverande
konstruktion, att vinna större framgång.

Helge Palmcrantz samarbetade med Maxim Nordenfelt som sålde ett
flertal på export och lät även tillverka kulsprutan i Paris och London.
För marinen fanns 2- och 4-pipiga 25 millimeters samt 5-pipiga 8
millimeters kulsprutor av samma typ, även för fartyg.

”Mekanismen är så inrättad att då häfarmen framföres, laddas först
gevärspiporna, varefter vid fortsatt rörelse å häfarmen afskjutes den
ena efter den andra; vid häfarmens tillbakaförande utdrages de tomma
hylsorna, och vid slutet av rörelsen nedfalla nya patroner från ett
ofvanpå vapnet anbragt magasin”, magasinet innehöll 100 patroner.

Vikten var cirka 310 kg, uppbröstad inklusive tre man och cirka 5 000
skott vägde allt cirka 1040 kilo varvid 2 hästar drog pjäsen.
Kulsprutan var verksam upp till max 300 meter.

Carl Helge Julius Palmcrantz, född 7 juli 1842 i Ede i Hammerdals
socken i Jämtland, död 22 november 1880 i Stockholm, var en svensk
uppfinnare och industriman.

Helge Palmcrantz tillhörde adliga ätten nummer 1241 och var son till
kaptenen vid Jämtlands fältjägarregemente, Per Gustaf Palmcrantz och
Lovisa Ulrika Nordenmark. Efter läroverksstudier i Östersund
utbildade han sig på Teknologiska institutet i Stockholm. Han lär för
övrigt där ha varit initiativtagaren till tidningen Blandaren som
fortlever än idag.

Efter en resa till USA återvände Helge Palmcrantz med nya
erfarenheter av teknisk industrialism. Han startade först i liten skala på
Wollmar Yxkullsgatan, senare Döbelnsgatan och till slut, som
Sveriges då största tekniska industri, på Hantverkargatan 17 på
Kungsholmen. Produktionen bestod till stor del av kulsprutor och
slåttermaskiner samt var förbättrade konstruktioner av amerikanska
uppfinningar.

År 1875 blev Helge Palmcrantz kontaktad av den i England
verksamme svenske uppfinnaren och industrimannen Thorsten
Nordenfelt, som blev Palmcrantz engelske generalagent och sålde
kulsprutan genom Nordenfelt Guns and Ammunition Company
limited.

Thorsten Nordenfelt övertalade Palmcrantz att öka kalibern på
kulsprutan till en tum, vilket gjorde den effektiv för marint bruk, ety
något liknande fanns ännu inte. Gatling och Gardner, de två betydande
konkurrerande konstruktionerna, var inte lämpade för den kalibern.

Kulsprutan blev en internationell exportsuccé och detta gjorde att
Helge Palmcrantz skapade en för tiden ansenlig förmögenhet.
Thorsten Nordenfelt fortsatte att utveckla Palmcrantz kulspruta i
England efter dennes död.

Bilden visar en vanlig interiör från ett svenskt soldattorp under
indelningsverkets tid, som var ett administrativt system för hantering
av statens inkomster och utgifter inom äldre svensk förvaltning.

Indelning innebär i detta sammanhang att bestämda statliga inkomster
direkt anvisas för att täcka bestämda utgifter. Under den tid då
samhället dominerades av naturahushållning utgjorde naturaprodukter
en stor del av statens inkomster. Då dessa inte kunde fraktas längre
vägar anslogs de i stället till försörjning av en statlig ämbetsman som
verkade på platsen. På detta sätt avlönades bland annat landsstatens
personal och prästerna.

Det fanns även det militära indelningsverket, vilket bildens miljö
visar, varmed man brukar avse hela det militära systemet, trots att det
endast var befälet som avlönades genom indelning i strikt bemärkelse.

Det militära indelningsverket bestod av tre delar, avlöningen av det
militära befälet, rusthållet och det ständiga knektahållet och
båtsmanshållet.

Befälet avlönades genom att varje officers- och
underofficersbefattning vid huvuddelen av arméns förband var knuten
till en viss indelning. Denna indelning bestod dels av ett boställe och
avkastningen från detta, dels av intäkter från skatte- respektive
kronojord. Storleken på såväl boställe som övriga intäkter varierade
beroende på innehavarens militära grad.

Rusthåll benämndes ett hemman vars innehavare, den så kallade
rusthållaren, åtog sig att anskaffa och underhålla en ryttare med häst
och utrustning. För detta befriades han från de så kallade
grundskatterna. Om detta inte räckte för att täcka kostnaderna erhöll
rusthållaren också inkomster från kompletterande hemman, så kallade
augmentshemman.

Det ständiga knektahållet och båtsmanhållet var organiserat så att ett
antal gårdar, vanligen två till fem, bildade en rote, som tillsammans
åtog sig att anskaffa och underhålla en soldat eller båtsman. För detta
erhöll bönderna frihet från utskrivning av soldater, men de befriades
inte från skatter. Från roteringen befriades bland annat adelns
sätesgårdar och landbogårdar inom rå och rör, indelta befälshemman
samt länsmäns, gästgivares och postbönders hemman.

Redan under Gustav II Adolfs tid hade systemet att avlöna befälet
med inkomsterna från kronohemman tillämpats, det så kallade äldre
indelningsverket, men antalet disponibla kronoegendomar medgav
inte att det tillämpades fullt ut. Erfarenheterna under bland annat
skånska kriget, under åren 1676-79, medförde att Karl XI inledde ett
arbete för att skapa ett heltäckande militärt indelningsverk, det så
kallade yngre indelningsverket. De avgörande besluten fattades på
riksdagen år 1682.

En förutsättning för införandet av det fullständiga militära
indelningsverket var reduktionen, vilken gav kronan tillgång till ett
större antal hemmansräntor än förut. Genom indelningsverket fick
Sverige en armé och flotta där personalen till stor del blev
självförsörjande och kronan slapp dyra kontantutgifter till löner.

Riksdagsbeslutet år 1682 hade formen av ett kontrakt mellan kronan
och de olika landskapen, vilkas bönder åtog sig att sätta upp och
underhålla regementen på 1200 man. Efter riksdagen följde
förhandlingar mellan kronan och de olika landskapens allmoge. De
tidigare danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän
stod till en början utanför denna organisation.

I praktiken fungerade systemet så att varje rote satte upp en soldat,
varefter rotarna sammanfördes till kompanier om 150 man. Av roten
skulle soldaten förses med ett torp och jord att bruka. Han skulle även
vid behov få tillskott i form av kontantlön samt utsäde, hö och ved,
hjälp med körslor med mera.

Då en soldat antogs slöt han ett kontrakt med rotebönderna, där
villkoren fanns fastställda. Till indelningsverkets svaga sidor hörde
framför allt att ersättningen av i krig stupade eller försvunna soldater
fungerade dåligt samt att arméns numerär blev otillräcklig. Dessa
svagheter gjorde sig i hög grad gällande under stora nordiska kriget
under åren 1700-1721.

Många regementen fick då helt nyuppsättas, och man tillgrep systemet
att tre rotar tillsammans fick sätta upp en ny knekt, så kallade
tremänningar, dessa följdes även av fyra- och femmänningar.

År 1812 infördes en primitiv form av allmän värnplikt, så kallad
beväring, och denna var främst tänkt som en personalreserv för den
indelta armén. Under andra hälften av 1800-talet kom
indelningsverkets ändamålsenlighet att ifrågasättas, och det
argumenterades för en starkare krigsmakt bestående av långtidsövade
värnpliktiga. Under slutet av 1800-talet utbyggdes beväringen till ett
värnpliktssystem i modern mening, och år 1901 beslöts att
indelningsverket skulle upphöra.

Bilden visar en mycket levande, naturtrogen och spännande miljö där
militären kontrollerar att bönderna höll knektens torp i skick.

Miliseum innehåller även en ändamålsenlig föreläsningssal med minst
35 platser där möjligheter att visa bilder också finns. Här skulle jag
gärna hålla ett föredrag med ljusbilder om natur-, miljö- och
kulturhistoria.

Mängder med uniformer finns att beskåda och inget lämnas utan en
förklarande text på små skyltar för den intresserade.

Att vandra genom Miliseum i Skillingaryd är inget man gör på en kort
stund utan kräver många återbesök ety man hitta alltid något nytt att
fylla på sitt kunskaps- och reflektionscentrum i hjärnan med.

Ett antal små och intressanta så kallade miniatyrer eller dioraman,
finns att beskåda, här ser man en 7,5 centimeterskanon modell 1902,
m/1902, draget av ett så kallat sexspann, som det kunde se ut på 1910-
talet. Hundratals hästar gick åt för att flytta ett artilleriförband och
soldaterna bär uniform m/1910.

Kanon m/1902 tillvekades av Bofors, Finspång, Stockholms
vapenfabrik samt av Krupp i Tyskland. Den användes vid skjutningar
på bland annat Skillingaryds skjutfält från 1906 till 1933 och är
sannolikt den kanon som skjutit mest på Skillingaryds skjutfält.

Många är de dagar och nätter under 1970- och 1980-talen när jag som
värnpliktig och sedermera också som ”repgubbe” under KFÖ och
SÖB ”bodde” i liknande militärtält dock något annorlunda uniformer
och dito vapen men enligt samma principer.

Vintertid var det kallt om huvudet och varmt om fötterna och att sitta
eldvakt under vargatimmarna var en verkligen prövning, för att somna
på eldpost var en dödssynd vilket jag som tur var aldrig gjorde.

Nu förstår ni kanske bättre varför det vintertid var kallt om huvudet
och varmt om fötterna, halmen var på min tid utbytt mot mer eller
mindre mjuka madrasser. Fältpost emottogs dock vänligen och
bestämt för detta var långt innan mobiltelefonens tid.

Jag förmodar att geväret är av modell 1896, men något stämmer inte,
dock, ungefär 40 000 gevär m/96 köptes in från tyska Waffenfabrik
Mauser Oberndorf, cirka 445 000 exemplar licenstillverkades av Carl
Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna och ytterligare cirka 20 000
m/96 tillverkades av Husqvarna Vapenfabrik under åren 1942–1944
till Frivilliga Skytterörelsen, FSR.

Utöver det tillverkade Husqvarna under åren 1942–1944 cirka 88 000
av det 14 centimeter kortare geväret m/38, dessutom byggde Carl
Gustafs om 55 000 gevär m/96 till gevär m/38 under åren 1938–1940.
Cirka 5 300 särskilt utvalda gevär m/96 byggdes också om till
kikarsiktesförsedda prickskyttegevär m/41 under åren 1941–1944.

Geväret laddas med fem patroner i magasinet, ytterligare en kan vid
behov laddas i patronläget. Ammunitionen användes med fem
patroner monterade på en laddram för att vapnet skulle kunna laddas
om snabbt.

Sedan början av 2000-talet använder Försvarsmakten endast gevär
m/96 för ceremoniella uppgifter, främst inom högvakten. När jag gick
högvakten i augusti år 1977 hade vi en k-pist med lång bajonett
tillsammans med vit hjälm, vita damasker, vitt koppel och vita
handskar samt den grå permissionsuniformen m/60.

Det var naturligtvis viktigt att vakta tältet med sina sovande
soldatkamrater men en slik mustasch eller helskägg blev sedermera
ingen bra kombination inom armén på grund av att gasmasken då
riskerade att inte sluta tätt.

Här kommer lite kuriosa angående skägg. När de europeiska
hovmännen på 1600-talets lade av skägg uppstod ett alldeles eget
mode bland de adliga officerarna, de rakade av sig skäggen men
behöll mustascherna, som är italienska och betyder överläpp.

På 1770-talet blev det påbjudet för officerare att använda skäggvax
och under 1800-talet behövde det knappast beordras, då blev vax
absolut nödvändigt för att hålla styr på mustascherna, som kunde växa
ut till fantastiskt långa skulpturer.

Gladast för mustaschmodet i Sverige var nog barberarna. De hade
nämligen ägnat sig åt skärande uppgifter sedan 1100-talet då kyrkan
förbjöd sina tjänare att befatta sig med blodsspillan och sedan klostren
lagts ner på 1500-talet också haft ett allmänt ansvar för landets
sjukvård.

År 1657 kunde plikten att öppna smittsamma pestbölder överlämnas
till badarna och barberarna istället ägna sig åt officerarnas mustascher,
som försörjde dem ända till 1900-talet. 

Bönder som tvångsutskrevs till krigen fick skäggen brutalt avrakade
som ett tecken på sin nya sociala ställning. En särskild svensk
soldatgrupp, timmermännen, skulle däremot enligt reglementet ha
långt helskägg. Hade de inget eget fanns det fram till år 1833 lösskägg
att hämta ut i regementsförråden.

Soldater i tjänst skulle ha mustasch, varken mer eller mindre, och den
som rakade av sin mustasch straffades med spö. Även här fanns löshår
att låna eller så fick man helt enkelt måla på och mustaschen skulle
fram till 1820-talet svärtas, eftersom alla oavsett hårfärg skulle ha
likadana, modell svart, åtminstone vid parader. 

Soldaten på bilden hade med andra ord en reglementsenlig ”klädsel”
även på överläppen 

Ytterligare en miniatyr eller diorama, denna gång visas Skillingaryds
slätt med ett tältläger samt uppställning morgon eller kväll.
Vaktposten blåser revelj eller tapto, välj själv.

Ordet revelj av franska ”réveil”, som i sin tur kommer från ”réveiller”
för ”väcka”. Det är en militär signal som ges på morgonen som ett
tecken på att manskapet skall stiga upp. Revelj kan spelas på trumpet,
jägarhorn eller trumma, men kan även spelas av en hel musikkår. I
läger och på skepp kunde reveljen förr föregås av ett kanonskott.

I dag är det vanligt att använda sig av en inspelad revelj som spelas
upp i högtalare och som revelj för musikkår använder Svenska
försvarsmakten idag ”Svenska arméns revelj” av Johann Heinrich
Walch.

Tapto är en militär signal som innebär återgång till kasern eller bivack
för natten. Den kan också ges med jägarhorn, signaltrumpet eller
trumma. Ursprungligen innebar det också att ölutskänkningen
avslutades genom att marketentaren satte tappen till, på nederländska
”tap-toe”, därav namnet som via lågtyskan kom in i svenskan under
trettioåriga kriget.  En hel musikkår kan utföra ett stort tapto, vilket
inspirerat till tattoo, som är figurativa militärmusikuppvisningar.

Det blev helg och lediga även för soldaterna och vad passade väl då
mer utmärkt än att besöka de många små kaféerna på Kaffegatan i
Skillingaryd.

Dioramat visar slaget vid Sävar den 19 augusti år 1809. Den 17
augusti år 1809, två dagar innan sammandrabbningen hade den
svenska så kallade ”Kustarmén” landstigit vid Ratan för att driva ut
ryssarna ur Västerbotten.

Efter en kortare framryckning stod slaget vid Sävar, som slutade med
ett svenskt nederlag och Jönköpings regemente, formerat på tre
bataljoner, tillhörde första brigaden.

Dioramat visar det ögonblick då regementets tredje bataljon under
kapten Carl Ludvig de Maré går till motanfall mot de över åsen
”Krutbrånet” framryckande ryssarna.

Avslutningsbilden på denna del 1 av ”Miliseum Skillingaryd, visar en
sårad soldat tillbaka till trossen efter slaget vid Sävar i Västerbotten
den 19 augusti år 1809. Mannen bär uniform modell 1807, m/1807.

Uniform m/1807 är grå av så kallad enhetsmodell och avsikten var
från början att samtliga regementen skulle bära denna uniform. Men i
och med Finska krigets utbrott åren 1808-1809 så fick den aldrig
någon allmän spridning. De flesta regementen bar istället sina gamla
uniformer under kriget.

Finska kriget, kriget mellan Sverige och Ryssland åren 1808–09, var
en följd av överenskommelsen mellan tsar Alexander I och kejsar
Napoleon av Frankrike i Tilsit år 1807, då Alexander lovat att tvinga
in Sverige i alliansen mot Storbritannien.

Utan krigsförklaring invaderade ryska trupper Finland den 21 februari
år 1808. Den svenska försvarsplanen gick ut på att hålla sina
befästningar men retirera med armén norrut tills förstärkningar kunde
sändas under våren. Planen följdes till en början, men efter det att
huvudfästningen Sveaborg kapitulerat den 3 maj år 1808 föll strategin
samman.

Armén, som retirerat till Uleåborg, gick till motoffensiv i slutet av
april med hjälp av ett bondeuppbåd. Kuopio intogs i mitten av maj,
och ryssarna led nederlag vid Lappo den 14 juli år 1808 och Alavo
den 17 augusti år 1808, därefter anlände dock emellertid ryska
truppförstärkningar.

Svenskarna led ett avgörande nederlag vid Oravais den 14 september
samma år och efter ett vinteruppehåll i striderna anföll ryssarna ånyo i
mars år 1809 över Åland, Kvarken och norr om Bottenviken.

Umeå föll den 22 mars år 1809 och under sommaren ryckte ryska
trupper långt in i Västerbotten. Den 17 september år 1809 slöts fred i
Fredrikshamn då hela Finland, Åland och dåvarande Västerbotten
fram till Torne älv tillföll Ryssland. Sverige var då skakat i grunden.