Miliseum Skillingaryd, del 3

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Miliseum.

Miliseum Skillingaryd, del 3

Miliseum Skillingaryd, del 3, en kulturkrönika i 5 bilder om en museivandring i den svenska militärhistorien från Jönköpings slott till nutid.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av april månad året 2014.

Bilden visar Miliseum Skillingaryds version av ”Ljuset i tunneln”, det vill säga, ”Albatrossarna” ser slutet på en lång tids grävande för att genom en ”hemlig” tunnel osedda kunna ta sig ut från Lägerhyddans östra gavel till en stunds frihet i Skillingaryds samhälle, dock vände de alltid tillbaka till Lägerhyddan.

Året kan ha varit någon gång under året 1917 och det första världskriget hade ännu en tid av meningslöst krigade och dödande kvar innan krigshandlingarna slutningen upphörde den 11 november 1918, freden lät dock vänta på sig till i slutet av juni året därefter, det vill säga, året 1919.

Versaillesfreden var det fredsavtal som slöts efter första världskriget mellan västmakterna, Ententen, och Tyskland, och som undertecknades 28 juni 1919 i Versailles, exakt fem år efter skotten i Sarajevo.

Krigshandlingarna mellan Tyskland och Ententen hade, som redan sagts, upphört den 11 november 1918, i samband med att vapenvila undertecknats. Under sex månader efter detta skedde förhandlingar mellan de segrande makterna, och därefter inbjöds Tyskland och tvingades skriva på det färdigskrivna fredsavtalet utan några som helst förhandlingar.

Det mest dramatiska i Lägerhyddans långa historia är sålunda tiden för första världskriget mellan åren 1914-1918, 28 juni år1919, för då låg det tyska krigsfångar internerade här i Skillingaryd. Det var krigsfångar som togs om hand från krigsfartyget Albatross som hörde hemma i Tyskland.

Runt Lägerhyddan byggdes för deras skull ett högt staket och vaktposter patrullerade. Det var inte lätt att ta sig ut, men albatrosserna fann på råd och likt Eric Williams bok ”Trähästen” från 1949, då två engelska flygare under andra världskriget lyckas fly från ett krigsfångeläger mitt i fiendeland genom att gräva sig ut skyddade av en trähäst som användes för gymnastiska övningar i fångbaracken, gräver sig även ”Albatrossarna ut till friheten. Sant eller osant, myt eller verklighet, vem vet!  

Historien säger att en gång grävdes från trappan på östra sidan av Lägerhyddan under jord och under det höga stängslet och i höjd med expeditionsbyggnadens norra gavel, cirka 50 meter bort, hade man hålet ut till friheten. Det är detta som visualiseras av spegeln i ”Ljuset i tunneln” i Miliseum Skillingaryds version på min bild.

Som namnet säger är det en lägerhydda och när seklet var ungt inhystes beväringar i Lägerhyddan även om det var vanligast för dessa med tältförläggning.

Nu låter denna historia mer dramatiskt än nödvändigt för ”Albatrosserna” behandlades väl i lägret i Skillingaryd och var väl sedda ute i samhället och efter ett tag fick de på dagtid lämna lägret och arbetade i bygdens smedjor då många av dem var skickliga yrkesmän.

Det fanns också flera som var duktiga musiker och på stumfilmens tid var det några av dem som satt med i orkesterdiket och spelade till filmerna i Skillingaryds biograf.

De var med andra ord populära hos skillingarydsborna och skaffade sig många vänner utanför läget. Men när kriget upphörde och de blev frisläppta återvände de till sitt hemland. Men kontakterna med ortens befolkning och även motsatta könet var mer än vänskapligt ibland då de har kända ättlingar i trakten.

Avslutningsvis historien om SMS Albatross som var en tysk minkryssare och byggd före första världskriget. Den 2 juli 1915 var Albatross, den lätta kryssaren Augsburg och tre jagare på väg för att lägga ut minor i ryska vatten när de attackerades av fyra ryska fartyg, pansarkryssarna Bayan, Admiral Makarov och de lätta kryssarna Bogatyr och Oleg.

Augsburg undkom medan de tre jagarna skyddades hennes reträtt. SMS Albatross, under befäl av fregattkaptenen Fritz West och sekond korvettkapitän Karl Bühler, skadades dock allvarligt och var tvungen att självmant gå på grund på Gotland.

Klockan 06:30 var SMS Albatross framme vid den gotländska kusten och sökte skydd bakom ön Östergarnsholm. Ryska kryssare följde efter in på svenskt territorialvatten för att sänka henne.

Klockan 08:15 kunde fartyget inte längre manövreras och man började ta in vatten. Fartygschefen Fritz West hade inget annat val än att köra upp fartyget på stranden.

Klockan 8.29 gick SMS Albatross på grund vid Kuppen cirka 150 meter från land. Strandningen skedde några hundra meter från Herrviks fiskeläge i Östergarns socken.

I striden dödades 27 man av den 238 man stora besättningsmän och 49 sårades. Tjugosex av de stupade tyska sjömännen begravdes redan samma kväll striden utkämpades i en massgrav strax öster om Östergarns kyrka.

En besättningsman hade fallit överbord och kunde inte hittas och två av besättningsmännen som avled under transporten till Roma begravdes på Björke kyrkogård. Den överlevande tyska besättningen internerades, först i Roma, sedan vid Blåhäll i Tofta. År 1917 flyttades de till ett läger i Skillingaryd på det svenska fastlandet.

SMS Albatross togs loss av en tillkallad bärgningsångare och den 30 juli 1915 bogserades fartyget under eskort av jagarna HMS Wale och HMS Magne till Oskarshamn. I Fårösund kvarlämnades vissa maskindelar, kanonmekanismer, ammunition med mera för förvaring.

Den 30 november 1918 flyttades SMS Albatross genom flottans försorg till Karlskrona, där hon efter krigsslutet frigavs den 21 december 1918.

Händelserna utanför Gotland i juli 1915 föranledde senare en svensk protestnot till den ryska regeringen av den svenske ministern i Petrograd, general Edvard Brändström, vilken överlämnades den 3 juli 1918 och Ryssland som bad om ursäkt.

En framställning från tysk sida att utlämna fartyget SMS Albatross till Tyskland avvisades och den 3 januari 1919 lämnade man Karlskrona för resa till den då fria staden Danzig, numera den polska staden Gdansk, öster om den då så kallade Polska korridoren.

År 1921 skrotades så fartyget SMS Albatross och i Katthammarsvik på Östergarnslandet finns idag ett museum över SMS Albatross och på kyrkogården vid den närbelägna Östergarns kyrka ligger de avlidna tyskarna i en gemensam grav. Albatrossmuseet öppnades den 2 juli 1977 i närvaro av bland andra länsmuseichefen på Gotland och den västtyske ambassadören i Sverige.

För byggandet av fältbefästningar och löpgravar användes förr ofta flätade korgar av vidjor och sly som packades med jord.

Den färdiga produkten kallades för skanskorg och bilden visar en arbetsklädd menig soldat som fyller en skanskorg i samband med grävande av löpgrav.

I samband med montern finns också en instruktions- och lärobok i krigsbyggnadskonst från år 1896, då för övrigt min morfar Gunnar Moberg föddes.

När jag ser denna plågade soldat i ett från början vitt kamouflageöverdrag, liggande med ett förvridet ansiktsuttryck i en granatgrop under ett artilleribombardemang under det Finska vinterkriget, tänker jag på krigets fasor.

Granater är fyllda med sprängämnen för att åstadkomma splitter- och tryckverkan eller med en rök-, brand-, gas- eller lyssats.

Den kan också innehålla substridsdelar, till exempel minor som den bär till målet, där de sprids ut. Granater benämns med ett prefix beroende på vilken verkan eller måltyp de är avsedda för, såsom rökgranat, lysgranat eller sjömålsgranat.

Den lilla informationsskylten som tillhör den starka installationen på soldaten i granatgropen säger följande:

”En svensk frivillig soldat i Finska Vinterkriget tar skydd i en granatgrop vintern 1940. Grävda gropar och granatgropar var det första skyddet en soldat kunde hitta på slagfältet. Skulle det visa sig att man blev kvar längre stund på platsen, började genast arbetet med att förstärka skyddet.”

Kanoner började användas i Sverige i slutet av 1300-talet. Rörligt artilleri på hjul, kärrebössor och på släde förekom vid 1400-talets mitt.

Gustav Vasa gav artilleriet en fast organisation och utnämnde år 1537 föreståndaren för sitt vapenförråd, arklimästaren, till tygmästare med ansvar för krigsindustrin och allt artilleri till lands och till sjöss.

Titeln ändrades år 1602 till rikstygmästare och senare till generaltygmästare. Artillerister, så kallade bösseskyttar, var värvade och förlagda till de befästa orterna, av vilka flera blev mobiliseringsdepåer för det rörliga artilleriet, ”landtåget”.

Gustav II Adolf byggde vidare på denna grund och uppsatte ett artillerikompani på 300 man värvad trupp i Stockholm. Han standardiserade materielen och införde bland annat lätta fältartilleripjäser, ”regementsstycken”, för nära samverkan med infanteriet på slagfältet, en i krigshistorien epokgörande insats.

Ett artilleriregemente som bestod av allt artilleri i egentliga Sverige organiserades år 1636 och utökades år 1649 till att omfatta hela stormaktsväldets artilleri med personal fördelad på mer än 50 garnisoner.

Ur denna basorganisation, fredsstaten, mobiliserades i krig den kungliga arméns fältartilleriregemente och för olika områden lämpligt anpassade fältstater. Redan tidigt visade det sig svårt att leda ett artilleriregemente som var fördelat över hela riket, men det bestod ändå fram till år 1794, då det delades upp på fyra artilleriregementen, nämligen Svea, Göta, Wendes samt Finska. Från de tre förstnämnda artilleriregementena härstammar våra nuvarande artilleriregementen.

Det svenska artilleriets materiel, krigsorganisation och taktik efter stormaktstidens slut utvecklades i huvudsak efter internationella linjer.

Delar av truppslaget överfördes till marinen då kustartilleriet tillkom år 1902. Vid artilleriet organiserades år 1928 Karlsborgs och år 1938 Östgöta luftvärnsregementen. År 1942 blev luftvärnet ett eget truppslag.

Den högre officersutbildningen tog fastare form år 1818 med Kongliga Artilleriläroverket på Marieberg i Stockholm. Skolan blev år 1832 högskola för officerare i alla truppslag och från år 1842 intogs även civila elever, så kallade civilingenjörer.

Sedan Krigshögskolan och Tekniska högskolan organiserats omvandlades år 1878 artilleriläroverket till Artilleri- och Ingenjörhögskolan, AIHS, vilken avvecklades år 1991 samtidigt som Artillericentrum, ArtC, och Fältarbetscentrum, FarbC, organiserades i Kristinehamn och Eksjö. ArtC avvecklades för övrigt år 1998.

Samma plågade soldat ligger med ett förvridet ansiktsuttryck i granatgropen under ett artilleribombardemang.

Artilleri är en benämning på tyngre eldrörsvapen och vissa raket- och robotvapen. Vapensystemen består av vapen, ammunition och eldledning. Efter användningsområden sker indelning i markartilleri, luftvärnsartilleri, kustartilleri och sjöartilleri.

Ny ammunition som reatiler och basflödesgranater har avsevärt ökat skottvidderna för eldrörsartilleri. Reatil är en granat med raketmotor som ökar projektilens hastighet efter det att den lämnat eldröret.

En basflödesgranat har baktill en krutgasgenerator som reducerar luftmotståndet genom att eliminera undertrycket bakom granaten. Stridsfordon kan bekämpas med slutfasstyrda granater samt med styrda och ostyrda stridsdelar.

Efter andra världskriget införskaffade Sverige ett antal franska artilleripjäser, 15,5 centimeters haubits F även kallad Fransyskan. På grund av det svenska klimatet uppkom det sprickbildning i lavetterna, och Bofors fick i slutet av 1960-talet i uppdrag att utveckla en ny pjäs åt Försvarsmakten. Pjäsen var en 15,5 centimeters haubits och fick namnet Haubits 77, eller Fälthaubits 77.

Haubits 77 är svensk 155 millimeters, eller 15,5 centimeters, fälthaubits utvecklad av Bofors. Pjäsen finns i två versioner Haubits 77A med vertikal kil och exportversionen Haubits 77B med skruvmekanism.

Till Kustartilleriet utvecklades en variant av Haubits 77 i 12 centimeters kaliber, även kallad KARIN, KustArtilleriets Rörliga INvasionsförsvar.  Här användes 12 centimeters ammunition med enhetshylsor, ett automatiskt laddsystem på höger lavettben som möjliggjorde hög eldhastighet samt en pjäsdator vilket gjorde att pjäsen kunde fjärriktas från bland annat radarstationer.

Artillerisystem 08, med projektnamnet ARCHER, är ett självgående eldrörsartillerisystem utvecklat av BAE Systems Bofors AB för Sverige. FMV har beställt systemet som en uppgradering av ovan nämnda Haubits 77. Systemet utvecklas för att, förutom konventionell ammunition, även kunna skjuta XM982 Excalibur.

XM982 Excalibur är en 155 millimeters, 15,5 centimeters, artillerigranat som utvecklats av Raytheon Missile Systems och BAE Systems Bofors AB, vilken är den svenska delen av vapentillverkaren BAE Systems.

Och ännu en gång, samma plågade soldat ligger med ett förvridet ansiktsuttryck i granatgropen under ett artilleribombardemang.