Militärminnen från Skillingaryd

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på militära fordon.

Militärminnen från Skillingaryd

Militärminnen från Skillingaryd, en kulturkrönika i 6 bilder om
militära fordon före och under min militärtjänstgöring på A6 i
Jönköping och i Skillingaryd under åren 1977-1978.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av april 2013

Det nästan lite komiska fordonet är en terrängbil m/42, modell 1942,
som även kallades KP-bil, och benämningen KP står då för Karosseri
Pansar.

Sveriges pansartrupper bildades år 1942 som ett självständigt
truppslag och försvarsstaben insåg då ett behov att kunna transportera
infanteri som närskydd till pansarstyrkor med ett för ändamålet
specialiserat fordon. Att sitta på stridsvagnar gjorde visserligen att
man kunde behålla framrycknings hastighet, men truppen var helt
oskyddad. Kravet var ett bepansrat truppfordon som kunde hålla god
fart med de pansarstyrkor som anföll.

För att snabba på leveransen kom man att beställa fordonet från både
Scania och Volvo. Det lades beställningar på 500 styck fordon med
leverans under åren 1944-1946. Scania kom att tillverka 300 styck och
Volvo 200 styck. Överbyggnaden på fordonet var en konstruktion från
AB Landsverk och bestod av pansarplåtar som fogades samman,
20 millimeters tjocklek i fronten och 8 millimeters tjocklek på sidorna.

Fordonen gavs beteckningarna Terrängbil m/42 med SKP för Scanias
Karosseri Pansar och VKP för Volvo Karosseri Pansar. De hade två
mans besättning och utrymme för 16 pansarskyttesoldater. Skillnaden
mellan Scanias och Volvo KP-bil var att Scania hade ett nockspel på
vänster sida, vilket gjorde att bärgning både framåt och bakåt kunde
genomföras. Volvos version hade en fast vinsch på höger sida vilket
enbart tillät bärgning framåt.

Utrymmet för pansarskyttegruppen var inte försett med något tak, men
kunde täckas med en presenning. KP-bilarna var vid leverans
obeväpnade, men det gick att med handeldvapen öppna eld inifrån
genom små luckor på sidorna och i dörrarna. Öppningarna framför
förare och passagerare kunde stängas igen genom att två stora
pansarplåtar fälldes ned. Pansarskyttegruppens avsittning var tänkt att
ske genom en urstigningslucka bak eller två små sidoluckor framför
bakhjulen, men på grund av dörrarnas storlek hoppade man istället
oftast över sidoplåtarna.  

P1, Göta pansarlivgarde i Enköping samt P1G i Visby på Gotland, och
P2, Skånska pansarregementet i Hässleholm, kom att utrustas med
Volvo KP och P3, Södermanlands pansarregemente i Strängnäs, och
P4, Skaraborgs pansarregemente i Skövde, med Scania KP, även P18 i
Visby på Gotland tillfördes ett antal fordon. Efter år 1947 när den
ursprungliga leveransen var klar tillfördes KP-bilar även till I1, Svea
livgarde i Stockholm, I15, Älvsborgs regemente i Borås och I17,
Bohusläns regemente i Uddevalla.

Fordonens avsaknad av beväpning åtgärdades år 1956 med
luftvärnskulspruta m/36 som var vattenkyld och monterades i
dubbelavett. Den monterades i en kulsprutekrans ovanpå förarhyttens
tak. Fordonen fick då namnet m/42 SKPF/VPKF där F står för
fordonsluftvärn.

När Sverige skulle skicka trupper för FN-uppdraget i Kongo mellan
åren 1960-1964 sändes 11 styck terrängbil m/42 ner för FN-tjänst och
kom bland annat att användas i striderna i Elisabethville år 1961.

Efter att ett antal kulspruteskyttar sårats försågs fordonen med
tilläggsskydd runt m/36-kulsprutan på taket. Kulspruta m/36 var för
övrigt den kraftigaste i sitt slag i världen i sin kaliber, och dess
pansarprojektiler slog ut flera fientliga pansarbilar i Kongo. Fordonen
erbjöd dessutom ett dugligt skydd och blev så populära att FN beslöt
att införskaffa 15 stycken fordon till de indiska och irländska
bataljonerna.

Våren 1964 överfördes dessutom tio av fordonen till den svenska FN-
styrkan på Cypern och antalet KP-bilar var totalt 35 styck under denna
insats. Under FN-mission på Cypern deltog KP-bilarna i fem större
operationer, främst vid striderna mellan grek- och turkcyprioter år
1974, då många svenskar evakuerades från FN-observationsposteringar
med hjälp av dessa pansarbilar.

Fordonen kom att då kallas ”The White Elephants” eftersom de var
FN-vitmålade och ingav respekt hos lokalbefolkningen. Terrängbil
m/42 fungerade utan större problem även om de slets hårt och en del
kom att köras mer än 10 000 mil.

KP-bilarna, Karosseri Pansar, avvecklades från FN-tjänst på Cypern
under våren 1978. Man kom dessutom enbart att utnyttja
Scaniabyggda KP-bilar inom ramen för FN och totalt byggdes cirka
73 fordon om för utlandstjänst och försågs med skyddsplåtar runt
kulsprutan. Volvobilarna blev överflödiga och de kasserades under
åren 1970-72.

SKPF-versionen, Scania Karosseri Pansar F, där F står för
fordonsluftvärn, genomgick en mindre renovering år 1971 då de skulle
tillföras Gotland-förbanden. På Gotland genomgick de sedan
ytterligare en större förändring under 1980-talet då många av de
mindre bra egenskaperna med KP-bilen korrigerades. Detta skedde på
initiativ av en överste Lars-Erik Wahlgren som var regementschef för
P 18, Kungliga Gotlands regemente.

Pansarskytteutrymmet försågs då med ett pansartak, bakplanet rätades
upp och försågs med en stor bakdörr för snabb avsittning, fordonen
försågs dessutom med rökkastare och två stycken kulsprutor m/58, och
till många fordonsförares glädje fick man även ett styrservo. Det
beslöts då att de renoverade och modifierade fordonen skulle kunna
fylla många olika roller och togs därför fram i flera olika versioner. 

Ett antal år efter Sovjetunionens sönderfall överfördes 10 stycken fordon
till Estland, Lettland och Litauen plus en stor mängd övrig militär
utrustning. Estland modifierade dessa så de kunde bära en tung
kulspruta. Dessa är fortfarande i tjänst i det Estländska hemvärnet
medan Lettland och Litauen har tagit sina ur aktiv tjänst men de finns
kvar i förråden.

När P18 i Visby lades ner den 31 december 2004 togs slutligen den
sista KP-bilen ur tjänst i försvarsmakten. KP-bilen kom därmed att
tjänstgöra i 60 år i ett flertal olika versioner och i Skillingaryd finns nu
med andra ord ett exemplar av detta pansarfordon.

Under andra världskriget tillverkade Volvo en fyrhjulsdriven
terrängbil åt Krigsmakten, kallad Terrängpersonvagn m/43, TPV.
Mekaniskt baserades den på lastbilsdelar från Spetsnosen, men
karossen hämtades från Suggan. Under 1950-talet tillverkade Volvo
en efterträdare till TPV åt krigsmakten, kallad TP21,
Terrängpersonvagn 21, Terrängsuggan, Gråsuggan eller om ni så vill
bara Suggan.

För att snabba på utvecklingen av en TPV, Terrängpersonvagn,
använde man i största möjliga mån redan befintliga delar. Receptet var
att använda en befintlig personbilskaross och sätta den på en
modifierad lätt lastbilsram, komplettera sedan med stora hjul och
fyrhjulsdrift och man har en terrängbil.

Karossen, något modifierad, och motorn kom från droskbilen,
taxibilen, Volvo PV800-serien. Axlarna kom från den lätta
lastbilsserien Volvo ”Spetsnos” som också bidrog med en fyrväxlad
osynkroniserad växellåda.

Spetsnosen eller Volvo LV101, är en lastbil, tillverkad av den svenska
biltillverkaren Volvo mellan åren 1938-1950.

Suggan är ursprungligen smeknamnet för Volvos taximodell PV800-
serien och tillverkades mellan åren 1938-1957

Bilen i mitten var den på min tid moderna Terrängbil 11, flankerad till
höger av en Radioterrängbil 9033, en variant av ”Valpen” eller
terrängbil 903, samt till vänster av en Volvo Sugga.

Terrängbil 11 eller Volvo C303, är en vanlig terrängbilsversion inom
Försvarsmakten. Vanligtvis kallas den bara Tgb-11. Den fann även
med dubbla hjulpar bak och hette då Terrängbil 13, Tgb-13.

Terrängbil 11 och dess övriga versioner är en vidareutveckling av
Volvos tidigare Pltgb 903, Personlastterrängbil 903, som populärt
kallades ”Valpen”.

I den svenska terrängen är det fördelaktigare med relativt smala
fordon än bredare fordon som till exempel den nya och välkända
amerikanska HMMWV, High Mobility Multipurpose Wheeled
Vehicle, eller populärt ”Humvee”, som skulle få stora svårigheter att
kunna komma fram längs de smala svenska skogsstigarna.

Tgb 11 har två axlar, medan Tgb 13, som redan sagts, har tre.
Fordonen driver normalt sett bara på bakhjulen, men framhjulen kan
kopplas in för att få drivning på alla hjulen. Vakuumstyrda
differentialspärrar finns på bägge modellerna.

För att få så hög markfrigång som möjligt används portalaxlar men
nackdelen med dessa är att fordonet får en högre tyngdpunkt och
sålunda blir något instabilt.

Försvaret började under 1960-talet att diskutera kring en ersättare till
Pltgb 903, det vill säga ”Valpen” och det svenska, mycket varierande,
landskapet ställde höga krav på terrängframkomlighet. År 1967
påbörjades så ett arbete kallat ”Projekt 4140”.

Den nya terrängbilsgenerationen omfattade ett flertal varianter både
två, tre och till och med fyraxliga fordon. Senare kom dock den
fyraxliga åttahjulsdrivna och fyraxliga men sexhjulsdriva versionen att
strykas ur programmet och kvar blev de tvåaxliga fyrhjulsdrivna och
treaxliga sexhjulsdrivna varianterna, med andra ord, Terrängbil 11
och 13.

De nya terrängfordonen blev också mycket populära efterträdare till
”Valpen” hos landets räddningstjänster och användes som
slangutläggningsbilar, sjuktransport och materialtransport med mera.
Även statliga verk och kraftbolag, med flera, köpte dessa fordon.

Personlastterrängbil 903, Pltgb 903, även känd under namnet
”Valpen”, är en beteckning använd av Försvarsmakten för en modell
av fordon i Volvos L3314-serie. Bilden visar radioterrängsvarianten
av ”Valpen” den så kallade 9033:an eller Radiopersonterrängbil 9033,
Raptgbil 9033.

Valpen var en liten lastbil eller buss med hög markfrigång och när
fordonet togs ur tjänst dök åtskilliga upp som civila fordon. Volvos
namn på denna fordonsserie var för övrigt ”Lapplander”. Många av
delarna i detta fordon kom från Volvos standardkomponenter från
denna tid, exempelvis motorn som i grunden var densamma som satt i
Amazonen och i Duetten.

Siffran noll i beteckningen visar att lastförmågan understiger ett ton
och utan någon bokstav efter siffrorna 903 indikeras att modellen är i
sitt grundutförande och då försedd med en så kallad ”Soft top”-tak och
sidor tillverkade av presenning, eller canvas, spänd över stålbågar.
Dörrarna till förarutrymmet är tudelade och modellen saknar normalt
vinsch.

Med modell 903B avses ett liknande fordon dock försett med en
heltäckande stålhytt och hela framdörrar. Många av dessa fordon är
dessutom försedda med mekanisk vinsch kopplad till
fördelningsväxellådan. En modell med öppet flak, heltäckande 2-
personers förarhytt och vinsch levererades bland annat till flygvapnet
och marinen och kallades där för 902B men civilt kallas denna modell
L3314PU eller ”Pick-up”.

Valpen blev mycket populär som skogsbrandbil hos räddningstjänsten
runt om i landet och än idag finner man en och annan ”Valp” på våra
brandstationer, även om den ofta ersatts av valpens efterträdare Volvo
C303 eller C304, med andra ord Terrängbil 11. Även Televerket och
kraftbolag köpte valpar av Volvo och fordonet licenstillverkades i
Norge för den norska arméns räkning. Bilar tillverkade i Norge har
24 V elsystem och en fällbar vindruta.

Under 1970-talet försökte Volvo att åter lansera ”Valpen” eller
”Lapplander” som en billigare terrängbil, billigare än C303,
Terrängbil 11, Tgb11 och man valde att låta en firma i Ungern
licenstillverka detta fordon. Man känner igen denna sena ”Valp” på att
de har utanpåliggande dörrlås och en svart plastgrill i fronten.
Återlanseringen gick dock inte så bra varför modellen avvecklades.