Molund och Johan Karlsson inte långt från Bjälkön

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Molund.

Molund och Johan Karlsson inte långt från Bjälkön

Molund och Johan Karlsson inte långt från Bjälkön, en natur- och
kulturkrönika i 18 bilder från en plats mellan Skillingaryd och
Vaggeryd, väster om landsvägen.

Text och foto Dan Damberg Skillingaryd i april månads första vecka,
anno 2013.

Hjälp, vad är detta, vem eller vad har vittrat stenarna, är det väder,
vind eller kolsyra, är det hastig avkylning en gång när berggrunden
svalnade för mer än en miljard år sedan med gasbubblor från magman
som följd som sedan kemiskt och mekaniskt vittrat fram som dessa
märkliga gropar.

Jag har sett något liknande i ortoceratitkalksten eller ortocerkalksten
uppe vid sjön Tåkern men då skulle orsaken varit encelliga organismer
för miljoner år sedan.

Jag är tyvärr inte ens riktigt säker på vilken bergart det är, och jag
trodde först att det var vår specialitet Vaggerydssyenit eftersom
platsen ligger i syenittrakter men stenarna tycks innehålla kvarts vilket
inte syeniter vanligtvis gör och detta förbryllar mig ytterligare.

Kemisk vittring kan dock ibland ge upphov till en liknande ojämn och
gropig yta, förmodligen kopplad till små variationer i hårdheten eller
sammansättningen av bergarten.

Sådan, så kallad, gropvittring verkar främst uppträda i bergarten
gabbro och andra besläktade basiska bergarter, snarare än i våra
trakters block av gnejs eller granit men om bildernas ”stenar” är syeniter,
Vaggerydssyenit, räknas dessa dock som mittemellan basiska och
sura, det vill säga, intermediära.

Ni som vet, eller tror er veta, hör av Er till mig eller redaktionen.

Kanske kommunens ”roligaste” och märkvärdigaste asp, här på dess
stam växer nämligen den, framför allt i våra trakter, ovanliga
aspgelélaven, ”Collema subnigrescens”.

Aspgelélav, ”Collema subnigrescens”, räknas till hotklass ”Nära
hotad”, ”NT”, och är en upp till 20 centimeter stor bladlav med mörkt
olivgrön till svart bål som tydligt sväller i väta. I torrt tillstånd är den
kraftigt rynkad, ofta med tätt sittande apothecier, fruktkroppar, på
åsarna.

Arten har sin huvudsakliga utbredning i Mellansverige och de norra
kustlandskapen och totalt finns mer än 1000 kända lokaler men
uppgifter tyder på att den är på tillbakagång i sydvästra Sverige och i
skogslandet i norra delen av utbredningsområdet.

Den växer på stammar av asp i skog men även i bergbranter, på
bergknallar, i svämlövskogar, efter sjöstränder och i igenväxande
slåtter- och hagmarker som på bilden. Arten försvinner tyvärr på aspar
som lämnas kvar på hyggen därför bör dungar av asp lämnas kvar
även på rationellt skött skogsmark.

På den gamla ”ängaladan” vi Molund växer mycket rikligt med
flarnlav. När jag kom nära flög en kattuggla ut ur ett hål på
nordgaveln, vilade den eller ska den till att häcka, hoppas på det
senare.

Alldeles invid den gamla ängsladan finns denna kraftfulla och gedigna
jordkällare, det är dock länge sedan som den användes.

Den gamla ståtliga lönnen, vårdträdet, står ytterligare en bit bort, inte
långt från resterna av boningshuset, det vill säga några stenar och en
torpskylt.

På den gamla lönnens stam växte rikligt med plattsvepemossa,
”Radula complanata”, Det nya svenska namnet är för övrigt
samboradula, men nog låter det gamla namnet vackrare.

”Radula” är ett släkte i familjen ”Radulaceae”, bland levermossorna
med totalt omkring 70 arter, av vilka bara två förekommer i Sverige.
De är nedliggande till sitt växtsätt och växer tryckta till underlaget likt
platta mattor, precis som bilden visar.

Detta är vad som finns kvar av ett liv, platsen heter Molund och här
bodde Johan Karlsson fram till 1893.

Gården Molund Johan Karlsson 1893, så säger den lilla oansenliga
med viktiga metallskylten, mer vet inte jag, tyvärr.

1893 eller MDCCCXCIII var ett normalår som började en söndag i
den gregorianska kalendern och ett normalår som började en fredag i
den julianska kalendern.

Detta år skickade USA marinsoldater till Hawaii för att skydda
amerikanska liv och egendom.

Oscar II avlyssnar stående sången ”Du gamla, du fria” i Lund, en
händelse som befäster sången som Sveriges nationalsång. Senare detta
år framförs för första gången sången officiellt på Skansen, vilket
ytterligare befäster dess status som Sveriges nationalsång.

Nya Zeeland inför efter ett parlamentsbeslut detta år kvinnlig rösträtt,
som världens första stat. I Sverige fick kvinnorna vänta nästan 30 år
på denna självklara sak. Vid valet 1917 fanns äntligen en majoritet för
kvinnlig rösträtt, och 1919 togs det första beslutet för allmän kvinnlig
rösträtt i kommunala val och grundlagsändringen genomförs slutligen
1921, när också andrakammarvalet detta år hölls.

Dessa vackra dungar med björk, asp och tall finns runt den forna
gården Molund och stenblocken ser nästan ut att vara utplacerade i
något forntida syfte.

Tallen är ett stort barrträd med rak stam och gles krona. Som ung är
barken tunt pappersartad och ljusbrunt rödaktig, men med åldern blir
den grov, skorplik och gråbrun till färgen. Barren sitter två
tillsammans på ett litet kortskott, de blir ungefär fem år gamla innan
de faller av.

”Furan det högresta mastträdet
med kronan som en utsiktskorg i toppen
spanar över vårt ändlösa innanhav av gran
där vi år från år och våg för våg
intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran.”

Ur ”Furan” av Harry Martinson, Tuvor, år 1973.

”Tyst står han vid stenen,
enig med ljungen.
Bland stickbarren
sitta bären svärmvis
som uppfångade hagelskott.
På honom biter ingenting.
Han brukar borsta nordanvinden.
Hans kvistar är sega som senor.
Med det kargaste härdar han ut,
men doftar ändå, har ändå behag.
Åt gravar och golv gav han ris,
och ett gott öl bryggde han
där han stod, stark och vänlig,
klämd mellan gråa stenar i Thule.”

”Enbusken” av Harry Martinson ur Passad, år 1945

Den äldsta en som hittats i Sverige var hela 840 år gammal och
påträffades i Sareks nationalpark. Det är det äldsta träd som
överhuvudtaget påträffats i Sverige. Denna 840 år gamla en var
sålunda född cirka år 1173 räknat från i år 2013. Hur gamla bildens tre
enar är vågar jag inte gissa.

År 1173 eller MCLXXIII var ett skottår som började en måndag i den
Julianska kalendern och detta år stupade Östgötakungen Kol
Sverkersson, varpå Knut Eriksson utropar sig till kung över hela
Sverige och byggandet av det, då ännu ej, lutande tornet i Pisa påbörjas
också detta år.

Mångfruktig vägglav, ”Xanthoria polycarpa”, är en lav i familjen
”Teloschistaceae” som lever i stora delar av Europa och Nordamerika.
Den finns i hela Skandinavien utom längst i norr, men är vanligast hos
oss i de södra delarna av landet.

Ett stort och vackert bestånd av filtlav, ”Peltigera canina”, växte på
några block och stenar i nordost bland raggmossor och kvastmossor.  

Frostsprängning eller frostvittring är en form av mekanisk vittring av
berggrund som har vatten i sprickor och porer. Vattnet utvidgas sig
med cirka 9 % då det fryser till is och kan spräcka loss stenfragment
av alla storlekar, från bråkdelar av stenar till stora block av
meterstorlek i bergväggar och tunnlar. 

Årets första bofink, som vanligt en hane, honorna lär dröja någon
vecka eller två. Hanen måste först muta in ett bra revir med sin typiska
sång.