Morups tånge i augustiljus

Vår krönikör Dan Damberg minns sommaren på Morups tånge.

Morups tånge i augustiljus

Morups tånge i augustiljus, min 500:e natur- och kulturkrönika, denna
gång några sommarminnen i 11 bilder från naturreservatet norr om
staden Falkenberg i landskapet Halland.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd några dagar in i augusti
månad 2013.

En bit in i den allt mörkare hösten 2013 kan det vara skönt i få minnas
den fantastiska sommaren som gick, som vanligt alldeles för fort.

Bilden är tagen från norr mot söder och visar Korshamnsviken där jag
tillbringat många timmar under årens lopp med kikare och kamera
med start under tidigt 70-tal, spanande efter fåglar och sökande efter
blommor, lavar, mossor och insekter.

Aldrig har jag blivit besviken efter ett besök här, alltid har jag hittad
något spännande, vackert och ovanligt.

Vad är det förresten för ljust ”bylte” som ligger på stranden något
under horisonten till vänster?

En vitklöver är inte alltid en vitklöver, åtminstone inte här vid Morups
tånge. Det gäller att kontrollera med någon flora för att vara säker om
man inte hittar denna vita klöver överblommad.

Nu är det som ni kan se inte längre en vitklöver utan en
smultronklöver, och visst ser den överblommade blomställningen ut
som ett smultron men kanske ännu mer som ett ljust hallon med sina
uppblåsta foder. Det gamla namnet blåsklöver känns faktiskt som ett
bättre namn.

Smultronklöver, ”Trifolium fragiferum”, är en flerårig, kal ört med
krypande, rotslående stjälkar. Bladen är långskaftade och de tre
småbladen är elliptiska eller omvänt äggrunda med fint sågad kant.
Smultronklöver blommar i juli-augusti och blomhuvudena är små och
runda samt sitter på långa skaft från bladvecken och har hinnaktiga
stödblad vid basen. Kronan är vit, eller vanligen rödlätt, och blir
efterhand blekröd.

Fodren är nätådriga och håriga, de tillväxer i frukt och blir starkt
uppblåsta, något genomskinliga och bildar en bollformad, gråbrun
fruktställning. Frukten är en liten balja som sitter helt innesluten i
fodret, den innehåller vanligen två, ibland fläckiga, frön.

Smultronklöver är som sagt mest lik vitklöver, ”Trifolium repens”,
men den senare har kala foder som inte blir uppblåsta i frukt.

Smultronklöver är ganska vanlig på havsstrandängar längs kusten,
precis som här vid Morups tånge, från Bohuslän till Uppland. Den
första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Anders
Celsius år 1732.

Artnamnet ”fragiferum” kommer av ”Fragaria”, som är det
vetenskapliga namnet på släktet smultron, och ”ferre” för ”bära”.
Namnet syftar, liksom det svenska namnet, på fruktställningen.

”Genom sina på marken utbredda stjelkar och klart gröna, talrika blad,
bildar denna art icke sällan jemna och vackra mattor. Blommorna äro
oansenliga, så att hvad som egentligen gör växten bemärkt äro de
slutligen stora blåskloten, hvilka nästan ligga på marken, icke olika
mycket stora smultron, hvadan också artnamnet.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Bildens pilört, ”Persicaria lapathifolia”, är en mycket variabel art som
uppträder i många olika skepnader och man brukar urskilja två
underarter. Huvudunderarten strandpilört som vi ser på bilden,
”Persicaria lapathifolia lapathifolia”, karaktäriseras av bladundersidor
utan hår, något glesare blomax med få körtlar på axskaftet, samt små
frukter som är kortare än två och en halv millimeter och har rundad
bas.

Den andra underarten, vanlig pilört, ”Persicaria lapathifolia pallida”,
har vanligen hårig bladundersida, täta blomax med talrika körtlar på
axskaftet, samt frukter som är minst två och en halv millimeter och
har tvär bas.

En varietet ”Persicaria lapathifolia pallida” variteten ”linicola” som
förr uppträdde i linåkrar kallas för linpilört.

En skarp gräns mellan underarterna av pilört är ofta svår att dra men
vem har sagt att botanik är lätt, men det är mycket roligt.

Triften, ”Armeria maritima”, ska normalt blomma i maj-juni, men
man kan som bilden visar hitta blommande exemplar långt in i augusti
men också långt in på hösten.

Nu i augusti blommar den vackra och aromatiskt doftande
strandmalörten, ”Seriphidium maritimum”, som bäst.

Strandmalört har två underarter, vanlig strandmalört som vi ser på min
bild och som är tydligt förvedad vid basen och har gles grenig
blomställning, samt underarten baltisk strandmalört som har svagt
förvedad stam och smal, ogrenad blomställning.

Den första fynduppgiften är från Hastö på Gotland och publicerades år
1662, men arten är känd sedan medeltiden.

Längst ut på den sydvästra udden av Morups tånge ser landskapet åt
norr ut så här, visst är det vackert och här ser man tydligt skillnaden
mellan dagens ”lågvatten” och det högvatten som blir när höststormar
och ösregn drar in över landskapet Halland.

Den lilla törnsångaren är fortfarande kvar hos oss men om några
veckor flyttar den till tropiska Afrika. Arten är faktiskt regelbunden
vintergäst ända ner i Zimbabwe och Sydafrika. Vilken resa för denna
lilla fågel.

Det finns nästan obegränsat med mat i den överblommade skräppan
för bildens honfärgade hämpling. Hämplingen trivs i dessa öppna
buskrika marker med frörika örter. Denna naturtyp försvinner dock
mer och mer i det moderna jordbrukslandskapet vilket bidragit till att
antalet hämplingar minskat kraftigt under senare tid, dock har den
ökade odlingen av raps gynnat arten.

Förr var hämplingen en populär burfågel tack vare sin rika repertoar
av läten. Dess namn är mycket gammalt och kommer från ordet
”hampa” vilket syftar på att den gärna äter dessa och andra frön.

Hämplingen övervintrar i västra och mellersta Europa samt i
medelhavsländerna men några kan stanna i södra Sverige över vintern
och flytten sker i mars-maj respektive september-oktober.

Detta var det ljusa bylte som låg på stranden strax under horisonten till
vänster från bild 1, med andra ord en fågelskådakollega som
förmodligen kommer att få alldeles fantastiska bilder av områdets
fågelliv men också ont i ryggen och axlarna, det hade i alla fall jag
fått!

På återseende, och full fart mot krönika 1000!