Mot Viltvattnet och Holma i nordösta delen av Skillingaryds skjutfält

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Viltvattnet.

Mot Viltvattnet och Holma i nordösta
delen av Skillingaryds skjutfält

Mot Viltvattnet och Holma i nordösta delen av Skillingaryds skjutfält,
en natur- och kulturkrönika i 15 bilder om en härlig och myggfri kväll
i slutet av juli sommaren som inte längre finns.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i juli månad fem månader
innan julafton år 2014.

På min väg upp emot Viltvattnaet och Holma på Skillingaryds
skjutfält stöter jag på dessa vackra fjärilar av arten bredbrämad
bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, som ingår i familjen
bastardsvärmare, på latin ”Zygaenidae”.

Här har de slagit sig ner på en åkerväddblomma helt enkelt för att göra
nya bredbrämade bastardsvärmare.

Bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, tillhör en
fjärilsfamilj som förekommer i hela världen och omfattar totalt cirka
300 arter, varav sju arter finns hos oss i Sverige.

Alla arter i denna familj utom allmän metallvingesvärmare, som är
grön, är tecknade i svart och rött som är varningsfärger. De är
dagaktiva och giftiga på grund av cyanidhaltigt blod.

Inte lång från de bredbrämade bastardsvärmarna sitter denna
skogsnätfjäril, ”Melitaea athalia”, också denna har valt en
åkerväddsblomma.

Med vingarna hopslagna blir även denna fjäril kamouflagefärgad, med
utslagna vingar är den vackert nättecknad i orange, gult och brunt.
Detta exemplar är dessutom ganska slitet, det frestar nämligen på de
tunna vingarna att flyga.

De centrala delarna åt söder på Spännebergen hyser kraftfulla bestånd
av den vackra backvialen, bestånd som ökat mycket under de senaste
åren.

Backvial, ”Lathyrus sylvestris”, är en art i familjen ärtväxter och är en
flerårig växt med kraftig pålrot och tjock, grenig jordstam, varifrån
1–2 meter långa, vingkantade stjälkar växer ut.

Dessa stjälkar kan ligga på marken eller med hjälp av sina greniga
bladnervsklängen klättra upp i något stöd.

Blommorna är 1,5 centimeter långa, rosenröda och sitter i antal om
3–9 i långskaftade klasar som blommar under juli–augusti.

Arten växer på öppna ängs- och skogsbackar och finns i större delen
av Europa, i Sverige mindre allmänt i de södra och mellersta delarna,
dock norrut till Ångermanland och Jämtland sällsynt.

Ängsfräken, ”Equisetum pratense”, är en rikt grenig fräkenart med
ganska späda stjälkar och grenar, hela växten är något sträv och den
kan bli upp till fem decimeter hög. Arten växer rikligt i anslutning till
våtmarkerna kring Viltvattnaet där också släktingen kärrfräken,
”Equisetum palustre”, växer.

Ängsfräken är spädare än en av sina andra släktingar som heter
åkerfräken, ”Equisetum arvense”, och skiljs från denna genom sin
strävhet och genom att ha bladslidor på stjälken som är liklånga med
första grenleden.

Ängsfräken, som vi som barn kallade ”rävarumpor”, växer ofta i stora
bestånd vilka då ger ett påfallande ljusgrönt och skirt intryck.

Kärrfräken, ”Equisetum palustre, växer rikligt i och omkring
Viltvattnet och är en medelstor, ganska rikt grenig fräkenväxt med
svartglänsande jordstam.

Stjälken kan bli upp till sex decimeter hög och är grön med en ganska
liten central hålighet. Grenarna är femkantiga, ofta uppåtriktade med
en första gren som är tydligt kortare än bladslidan, vilket syns på min
bild.

Som ni kan se är sångsvanarna mycket skygga och undra på det, de
har ungar att skydda. Årets häckning vid Viltvattnet ser ut att gå bra.

Om ni har riktigt skarpa ögon så kan ni se huvudet en av ungarna
någon meter till höger om den vuxna fågeln.

Den vuxna sångsvanen har hela tiden total kontroll på var jag befinner
mig, avståndet mellan oss är cirka hundra meter och brännvidden är
hela 1 200 millimeter.

Jag vandrar på den lilla grusvägen rakt österut från södra delen av
Viltvattnet mot Holma gård och hela tiden får jag sällskap i
dikesrenarna av den vackra gulsporren, ”Linaria vulgaris”.

”Man finner denna Örten wid gärdesgårdar, jordwallar, åkerrenar, på
trädesåkrar, hwilka ställen den med sina präcktiga blommor pryder;
men sjelfwa Örten har en obehagelig lukt, och ätes derföre endast af
Geten och ganska litet af Fåret. I Småland brukar man efter LINNE’S
berättelse at lägga Örten i nymjölkad mjölk, för att döda flugor.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

I tidningen Forskning och framsteg, januarinumret 2007, kunde man
läsa följande spännande artikel om Carl von Linne och gulsporren.

”Blomman som kunde gjort Linné till Darwin, en märklig gulsporre
ledde Linné nära ett slags evolutionsteori.

Växtvärldens mest kända mutation är en gulsporre med kraftigt
förändrade blommor. En Uppsalastudent hittade det första exemplaret
en sommardag år 1742 på Södra Gåsskäret utanför Ljusterö i
Stockholms norra skärgård. Blomman blev snart uppvisad för dåtidens
blomsterkung, Carl Linnæus, senare adlad och känd som Carl von
Linné. Fyndet gjordes mer än ett sekel innan Charles Darwin
presenterade evolutionsteorin. Begreppet mutation låg ännu längre in i
framtiden.

Den märkliga blomman chockade Linné. Han kallade den ”icke en
mindre vidunderlighet, än om en ko födde en kalf med varghufvud”.
Om Linné hade utvecklat sina tankar kring fyndet kunde han ha lagt
grunden för en evolutionsteori. Han gav blomman namnet Peloria
efter grekiskans ord för vidunder eller monster. Det blev startskottet
för den märkliga historien om Linnés monster.

Gulsporrens blomma pollineras av humlor. Sporren är en nedåtriktad
strut formad av ett kronblad på blommans undre del. Upptill på
blomman sitter kronblad som tillsammans omsluter två korta ståndare,
två långa ståndare och en pistill. Humlan pressar sig in mellan de övre
kronbladen för att komma åt nektar. Samtidigt vidrör den ståndarna så
att pollen fastnar på ryggen. Nästa gång samma humla kryper in i en
gulsporreblomma skrapas pollen av från ryggen mot den nya
blommans pistill. Då har blomman blivit pollinerad och kan sätta frö.

Blomman hotade sexualsystemet

Hos Peloria, den muterade formen av gulsporre, ser blomman helt
annorlunda ut. Där bildar kronbladen ett rör med hela fem sporrar. Det
märkliga är att den peloriska blomman är helt regelbunden. Den har
fem identiska kronblad som innesluter ståndare och pistill. Humlor
kan inte komma åt blomman, och Peloria kan inte sätta frö.

Linné trodde först att blomman var ett skämt, att någon klistrat på
exotiska blommor på ett herbarieark med blad av gulsporre. När han
blev övertygad om att det var en riktig växt undrade han om den inte
kom ifrån någon exotisk plats som Japan eller Godahoppsudden. Men
ett verkligt huvudbry för Linné var att den konstiga blomman
ifrågasatte hur användbart sexualsystemet var. Linné menade att
systemet återspeglar hur fantastisk skapelsen är, och han tyckte sig se
Guds plan i hierarkin. Ända tills han fick se monstret från Roslagen.

Linnés sexualsystem placerar gulsporren i klassen Didynamia. Det
bestäms av att gulsporren har blommor med fyra ståndare, varav två är
kortare än de andra. Detsamma gäller också många andra arter i det
som i dag kallas familjen lejongapsväxter, till exempel lejongap och
fingerborgsblomma.

Gulsporrar som bär på mutationen Peloria har i stället blommor med
fem ståndare, där alla är lika långa. Det placerar Peloria i en klass som
Linné kallade Pentandria. I samma klass återfinns potatis, gullviva och
ljung. Däremot ingår inte lejongap, fingerborgsblomma eller veronika,
arter som i dag anses vara nära släkt med gulsporre. Med eller utan
peloriska blommor.

Att sexualsystemet placerade Peloria och gulsporre i var sin klass
förbryllade Linné. Han skrev att ”Peloria äger till yttre utseendet en
sådan likhet med Linaria [gulsporre], att ingen före blommans
utveckling kan åtskilja dem”. Hur kan två växter som är så lika hamna
i helt olika klasser? För Linné var detta helt ofattbart.

Om man tror att ett gudomligt väsen har skapat alla arter enligt ett
perfekt system kan växter knappast byta släkte, än mindre klass. I
Fundamenta botanica (1736) och Genera plantarum (1737) var Linné
mycket bestämd och religiöst färgad i sin uppfattning av världen. Han
skrev då att ”det finns lika många arter som de olika former, som det
oändliga väsendet skapade i begynnelsen”. Men i Plantae hybridae
(1751) argumenterar Linné för idén att nya arter kan bildas genom
hybridisering. Vad Linné egentligen ansåg om den högre maktens
inblandning i artbildningen är därför svårt att veta.

Linné blev varnad

Det var kanske fyndet av Linnés monster, Peloria, som först skakade
om hans tro på att Gud skapat alla arter vid ett tillfälle. I Linnés skrift
Peloria (1744) skrev han att ”i vårt fädernesland har nyligen upptäckts
en växt af så förunderlig beskaffenhet, att man med rätta kan tvifla,
om naturen någonsin förut frambragt något liknande”. I avhandlingen
nämns ingen referens till något ”oändligt väsende”. I stället skriver
Linné att ”man genom noggrant utforskande af dess [Pelorias]
egendomligheter en gång skulle kunna vinna upplysning om förut
okända, ytterst viktiga sanningar, som kunna tjäna till växtlivets
förklaring och därigenom äfven till uppvisande af nya botanikens
grundsanningar”. Det verkar som Linné vill säga att observationer av
Peloria kan leda till en ny uppfattning om naturen. Var han en
evolutionsteori på spåren?

Han skrev att om Peloria åter uppstod ur frön från peloriska plantor,
”följer därav en vidunderlig slutsats, nämligen att det kan inträffa, att
nya arter uppstå inom växtvärlden”. Linné skriver vidare att detta
skulle omkullkasta grundvalen för ”hela den botaniska vetenskapen,
och växternas naturliga klasser skulle sprängas”.

Tyvärr blev Linné varnad av den teologiska censuren för att vidare
spekulera över huruvida nya arter kan uppstå inom växtvärlden.
Linnés vän Johan Browallius, tillika professor i teologi, skrev att
texten om Peloria skapat stor oro inom teologiska kretsar. Browallius
skriver att Linné är en människa, och människor kan ha fel. Han
avråder Linné från att vidare undersöka artbildningen. Han skriver att
”man bör akta sig för den farliga slutsatsen, att arter har bildats efter
skapelsen”. Trots hotet utvecklar Linné idéer om att arter kan bildas
genom hybridisering. Men Peloria nämner han aldrig mer.

Linné var alltså nära att formulera något man skulle kunna kalla för en
evolutionsteori, mer än hundra år innan Charles Darwin år 1859
presenterade boken Om arternas uppkomst. Men även om Linné var
tidig med sina idéer om artbildning, saknades väsentliga delar för att
hans funderingar skulle kunna kallas evolutionsteori. Darwin var
mycket mer uppfinningsrik genom att han presenterade teorier om hur
den evolutionära processen går till.

Evolutionsteorin enligt Darwin bygger på naturligt urval. De individer
som är bäst anpassade till sina livsbetingelser får mer avkomma än
mindre anpassade individer inom samma art. Det förklarar varför
kaktusen har taggar (för att inte bli uppäten) och varför vissa blommor
har nektar (för att locka till sig pollinatörer). Men kan teorin om
evolution genom naturligt urval förklara varför Linnés monster finns i
naturen?

En raritet försvinner

Blomformen Peloria av gulsporre är inte välanpassad. Troligen kan de
peloriska blommorna över huvud taget inte sprida pollen eller sätta
frö. När plantan dör har den därför inte fört vidare några anlag för
Peloria. I stället verkar helt vanliga gulsporrar, med vanliga blommor,
vara de bäst anpassade.

De peloriska plantor från Södra Gåsskäret som Linné fick se på 1700-
talet verkar ha tynat bort. När forskare från Uppsala undersökte ön år
1903 fanns inga peloriska plantor kvar. Vid den senaste inventeringen,
sommaren 2005, växte fortfarande bara vanliga gulsporrar på denna ö.
År 1952 hittade en botanist flera plantor av Peloria på en ö i närheten.
Inte heller dessa finns kvar i dag.

Att Peloria försvinner från de platser där den en gång rapporterats
stämmer väl överens med vad det naturliga urvalet skulle förutsäga.
Däremot kan evolutionsteorin, som Darwin formulerade den, inte
förklara hur Peloria en gång etablerade sig på dessa platser. Varken
Darwin eller Linné kände till gener eller ärftlighetens lagar. De första
teorierna om hur ny variation skapas i naturen kom först på 1900-talet.
Holländaren Hugo de Vries var den förste som använde termen
”mutation” för att beskriva dessa nya varianter. De flesta mutationer,
även den som åstadkommer Peloria, är skadliga för de organismer
som bär dem.

Den peloriska gulsporren är alltså formad av en mutation. Ett fel har
uppstått i den process som styr när och var generna i blomman ska
vara aktiva eller avstängda. För att gulsporrens pollinering ska fungera
är det viktigt att blomman är uppbyggd på ett bestämt sätt. När
blomman växer ser olika styrproteiner till att formen blir den rätta
genom att bestämma när gener som bildar kronblad och ståndare ska
vara aktiva eller avstängda. Hos de peloriska blommorna är en
nyckelgen i denna process avstängd när den borde vara aktiv. Det
förändrar blommans utseende dramatiskt. Den peloriska blomman har
inget upp eller ner. I stället bildas fem identiska kronblad med fem
sporrar i en ring. Mutationen påverkar blomman så mycket att den inte
kan sprida eller ta emot pollen med humlor som andra gulsporrar.

Allt tyder alltså på att Peloria är en evolutionär återvändsgränd. Ändå
dyker den upp här och där. Ett forskarlag från Uppsala universitet och
Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim har,
tillsammans med artikelförfattaren, undersökt hur vanliga peloriska
plantor är i naturen. Vi har funnit Peloria på tre tidigare okända
lokaler nära Uppsala, av 40 undersökta lokaler i Uppland. Utöver detta
har vi undersökt flertalet tidigare rapporterade lokaler utan att
återfinna Peloria på en enda.

Fullt peloriska plantor med mutationen i dubbel uppsättning är
sällsynta. Bara tolv av över fem tusen undersökta plantor (0,2 procent)
var peloriska. Men andelen vanliga gulsporrar som är bärare av
Peloria i enkel uppsättning är troligen betydligt större. Överlag torde
ungefär 10 procent av de vanliga gulsporrarna bära på en upplaga av
genvarianten Peloria. Därför är det inte osannolikt att Peloria
återuppstår i naturen, som resultatet av en korsning mellan två till
synes helt vanliga gulsporrar som bär på mutationen.

Grubblerierna blev för mycket

Det här förklarar också varför det naturliga urvalet inte gör att
mutationen försvinner helt och hållet. Det naturliga urvalet kan
nämligen bara verka på mutationen hos levande peloriska plantor. När
en sådan planta dör minskar visserligen antalet peloriska anlag, men
majoriteten av anlagen finns kvar hos till synes normala gulsporrar.

I dag är Peloria ett strålande exempel på hur den evolutionära
processen fungerar. Men för Linné blev grubblerierna om artbildning
för mycket. När hans son på äldre dagar ville visa för sin far att
Peloria inte kunde sätta frö lär den äldre mannen ha vänt sig om och
tyst sänkt ner blicken. Linné ville inte längre veta av den blomma som
väckt ett så fundamentalt tvivel hos honom.”

Gulvial, ”Lathyrus pratensis”, är en flerårig, klängande ört med vek
stjälk som kan bli nästan en meter lång. Bladen har bara ett par
småblad och ett enkelt eller grenigt klänge, småbladen är brett
lansettlika och spetsiga.

Gulvialen blommar under juni-juli med gula blommor som sitter i
långskaftade klasar.

”Denna art är en bland våra allmännare Fjärilsblommor, och då den,
såsom vanligen händer, uppträder sällskapligt men ändå icke utesluter
andra växter, gör den med sin rika och länge varande blomning en
ganska god verkan bland andra ängsblommor och gräs…

…Genom sina gula bommor utmärker sig Ängsvialen strax från sina
samslägtingar. Den kallas derföre också Gulvial.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Nästan framme vid Holma möter mig ett stort antal duktiga
naturvårdare, och som jag har sagt så många gånger förr, det är tack
vare dessa som vi kan hålla våra vackra ängs- och hagmarker öppna
och levande.

Det är Holmavägen som jag har vandrat på och jag har mött både
andra flanörer och joggare under kvällens vandring och undra på det
så vackert som detta landskap är.

Avslutningsbilden för denna gång blir en vacker ”norrlandsvy” från
Holmavägen, mot norr.

På återseende!