Möte med en kornsparv

Vår naturkrönikör Dan Damberg har mött en kornsparv.

Mötet, del 8 – kornsparv

Mötet, del 8 – kornsparv, en naturkrönika från Halland i 6 bilder om en
av Sveriges ovanligaste häckfåglar.
Text och foto, Dan Damberg och Daniel Damberg, Skillingaryd.

Det gamla ordspråket säger att ”När det regnar manna från himlen har
den fattige ingen sked”. Detta stämde väl in på mig häromdagen i så motto
att när fågelrariteterna dyker upp, i detta fall ett häckande par
kornsparvar, har jag den ”stora” kameran hemma i Skillingaryd vilket
innebar att min lilla kompaktkamera, Canon G9, fick duga, därav den
mindre bra bildkvalitén då avståndet till de rara kornsparvarna var
minst 40 meter.

Kornsparven har för övrigt inte häckat i landskapet Halland sedan
1960-talet, så det var, så att säga, mycket glädjande och på tiden. Den
lilla pricken i mitten på bilden är kornsparvshonan med näbben full med
mat till ungarna och boet ligger enligt uppgift på marken alldeles i
närheten.

Kornsparv, ”Emberiza calandra / Miliaria calandra”, är den största fågeln
i familjen fältsparvar. Som enda art brukar den oftast placeras i släktet
”Miliaria”, men vissa placerar den istället i det större släktet ”Emberiza”.
Kornsparven häckar i södra och centrala Europa samt i ett bälte österut
till Mongoliet dock har populationen i Nordeuropa, inklusive Sverige,
minskat betydligt för att inte säga dramatiskt. I toppen av favoritrönnen
sitter kornsparvshanen och sjunger intensivt medan mannen i gräset
nedanför filmar alltsammans.

Kornsparven är den största fältsparven i Europa med en längd på
omkring 19 centimeter. Den är en kraftigt byggd fågel och kan i storlek
och teckning jämföras med en sånglärka. Kornsparven är på ovansidan
mörkstreckat gråbrun och har en beige-gråvit undersida med några
svarta streck på strupen, bröstet och kroppssidorna. Hanen och honan
är lika i teckningen, men hanen är betydligt större än honan. Flykten går
i djupa bågar och vid kortare förflyttningar hänger den ofta med benen
mer eller mindre rakt ner.

Den arttypiska sången består av ett kort, gnisslande och accelererande
metalliskt ljud, som kan liknas vid skramlande nycklar. Strofen framförs
flitigt, vanligen från en låg buske, stolpar eller från telefonledningar och
”vår” hane sjöng intensivt hela tiden.

Kornsparven häckar, som redan nämnts, i Europa söder om 60 grader N,
i nordvästra Afrika och i sydvästra Asien österut till Mongoliet. Den är
huvudsakligen en stannfågel, men vissa populationer som häckar i kallare
regioner i Centraleuropa och Asien flyttar söderut på vintern. I Sverige
förekommer arten numera regelbundet endast i nordvästra och sydöstra
Skåne.

Det finns idag tre erkända underarter av kornsparv,

(E. c. – Emberiza calandra, M. c. – Miliaria calandra)

E. c./ M. c. calandra, inkl. E. c./ M.c. thanneri – utgör merparten av den
västliga populationen.
E. c./ M. c.  clanceyi – häckar i västra Skottland och västra Irland.
E. c./ M. c.  buturlini – häckar från sydöstra Turkiet och norra Irak
österut till västra Kina.

Bilden visar återigen honan i närheten av boet som ligger på marken i
närheten.

Christian Ludwig Brehm beskrev denna fältsparv år 1831 som ”Emberiza
miliaria” men eftersom kornsparven är den största arten inom familjen
fanns det misstankar om att den inte tillhörde släktet ”Emberiza”. Baserat
på studier av holländaren Karel Hendrik Voous, som publicerades år
1977, så separerades arten till det egna släktet Miliaria.

Detta baserades förutom på storleken även på att den har den minst
distinkta fjäderdräkten, att näbbhalvornas kanter inte är raka, att den har
en komplett postjuvenil ruggning och att könen skiljer sig åt i storlek men
inte fjäderdräkt. Efter dundräkten anläggs den juvenila dräkten och den
juvenila fågelns första ruggning ersätter sedan hela den juvenila dräkten
vilket då kallas postjuvenil ruggning. Beroende på fågelart tar detta
förfarande olika många år och olika många ruggningsperioder innan fåglar
får sin adulta fjäderdräkt, dock ej hos kornsparven.

Fortfarande placeras kornsparven ofta i detta egna släkte, exempelvis av
Sveriges Ornitologiska förening, men både skelettanalyser och studier av
mitokondriellt DNA talar emot att placera kornsparven utanför släktet
”Emberiza”.

Kornsparven lever i utpräglad jordbruksbygd. Den föredrar öppna
landskap med träd, fält, åkrar och ängar. På senare tid har det visat att
kornsparven vill ha områden med små odlingsytor på något mindre
bördiga jordar. Beståndet har minskat kraftigt i antal i nordvästra Europa
på grund av förändringar i jordbruket. Det har de senaste årtionden blivit
mer moderniserat och intensivt, vilket ger mindre möjlighet för
kornsparven att hitta ogräsfrön och insekter till föda.

Bilden visar honan med mat i näbben.

Kornsparvens häckningssystem omfattar polygami, det vill säga att vissa
hanar kan ha ända upp till tre honor och trots att kornsparven är en
stannfågel, sker inte äggläggningen förrän i slutet av maj. Boet brukar
placeras väl gömt i åkrar, dikesrenar, klövervallar och på liknande ställen
och brukar ofta vara byggt av gräs och tätat med hår. Kornsparvskullen
består vanligtvis av 4-5 ägg och det händer att honor lägger flera kullar
under häckningssäsongen. Honan sköter också det mesta av ruvningen
och uppfödningen av ungarna. Kornsparvsparet på bilderna häckade i en
kornåker.

Man uppskattar populationen i Europa till minst 7,9 miljoner häckande
par och att den har minskat i 17 av 33 länder men ökat i fem länder.

Kornsparven är i Sverige listad som Starkt hotad (EN/Endangered) och
den var i början av 1800-talet känd från Skånes slättlandskap samt i
södra Halland och förekom där mycket talrikt. Under 1800-talets mitt
expanderade arten norrut till Bohuslän, Västergötland, Blekinge,
sydöstra Småland och häckade troligen även på Öland och Gotland. I
slutet av detta sekel, runt 1890, noterades en minskning och kornsparven
försvann från de norra landskapen. Nedgången skedde också under
1900-talet och i början av 1960-talet förekom den endast på ett litet antal
platser i södra och västra Skåne men från mitten av årtiondet häckade
åter ett fåtal par på Öland och i Halland, medan populationen i Skåne
återhämtade sig.

Under 1980- och 1990-talen inträffade åter en kraftig nedgång och hela
det svenska beståndet av kornsparv bestod under 1990-talets mitt bara
av runt tio individer. Projekt kornsparv i Skåne samt
åtgärdsprogrammet för kornsparv har gjort att arten sedan dess har ökat
något i Sverige.

Bilden visar återigen kornsparvshonan idogt insamlandes mat till
ungarna medan hanen, den latsparven, bara sitter i sin rönn och sjunger.

När Carl von Linné besökte Skåne år 1749 konstaterade han att
”kornlärkor sutto här allmänt på diken och vallar” och i mitten av
1800-talet noterade lundazoologen Sven Nilsson att kornsparven fanns i
”oräknelig mängd på Skånes slättbygd”.

Sedan dess har som sagt mycket hänt och i mitten och slutet av 90-talet
fanns det färre än 10 sjungande hanar och som minst fanns det år 1996
med bara 4 sjungande hanar.

Sedan åtgärderna startade har glädjande nog både antalet häckande och
övervintrande fåglar ökat. Vintern 2006-2007 sågs en relativt stor
vinterflock av kornsparv, cirka 70 fåglar, och våren 2007 konstaterades
minst 32 sjungande fåglar och i alla fall 19 par häckade framgångsrikt.

Skrivet av Erik Bunnstad