Möte med en lysmask

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på en lysmask.

Mötet, del 7

Mötet, del 7, lysmaskar i nattskärrenatten, en naturkrönika i 5 bilder om
just lysmaskar och nattskärror i en svensk tropisk sommarnatt i början
av juli.
Text och foto, Dan Damberg och Daniel Damberg, Skillingaryd i juli 2010.

På hemväg med cykel från en plats på ”Söremoen” i början av en tropisk
julinatt, inte långt ifrån platsen för tjädertuppen, se min krönika
”Mötet, del 3 – tjäder”, efter ett fantastiskt möte med en nattskärra som
både hade spel- och flyguppvisning, såg vi, min son och jag, något
gröngult som lyste i dikesrenen. Min första tanke var att någon hade
tappat en mobiltelefon och att lyset kom från en gröngul lysdiod men det
var det verkligen inte. Istället var det något jag knappt sett sedan min
barndom på 60-talet vid sjön Hären i Gnosjö kommun där vi då hade en
sommarstuga, nämligen lysmaskar. På den tiden, åtminstone där vid sjön
Hären minns jag att dessa små skalbaggar var relativt vanliga men, tyvärr
så icke längre nu för tiden.

Stor lysmask eller Vanlig lysmask, ”Lampyris noctiluca”, är, som sagt, en
skalbagge i familjen lysmaskar. Den förekommer i Sverige och utmärker
sig, bortsett från att den kan lysa, genom att bara hannen är bevingad.
Hanen är omkring 12 millimeter lång, med gråbruna täckvingar och
grågul, i mitten mörkare halssköld samt med mycket stora ögon. Hanen
lyser själv endast svagt, men honan, på bilderna, har en ansenligt starkare
lysförmåga, som tydligt syns på denna bild, vilket är ett utmärkt sätt att
locka till sig en hanne.

Några meter längre bort, mitt på gamla Tofterydsvägen, låg ytterligare en
stor lysmaskhona och sken. Henne plockade vi försiktigt upp och efter att
vi tagit några bilder lägger vi försiktigt ner henne i dikesrenen. Honan, som är
något större än hanen, saknar varje spår av vingar samt är gråbrun, utom
på buksidan av bakkroppens sista leder, där en gulvit färg utmärker det
område från vilket ljuset strålar ut. Detta område är begränsat till
bukplåtarna av de två näst sista lederna. Dessa lyser visserligen i sin
helhet, men betydligt starkare från två runda fläckar på vardera leden,
vilka börjar lysa först och slutar sist. Ljuset är till färgen gröngult och den
lysande honan sitter vanligen stilla på ett gräsblad en bit ovanför marken
och vrider på spetsen av bakkroppen så att ljuset inte skyms av
gräsbladet.

Lysfenomenet kallas bioluminiscens och är utsändning av synligt ljus från
levande varelser och förekommer hos ett fåtal arter bakterier och andra
encelliga organismer samt svampar och djur. Ett välkänt exempel på
bioluminiscens är mareld och den vanligaste orsaken till mareld är
mareldsflagellaten, ”Noctiluca scintillans”, som ingår i gruppen
dinoflagellater, som i sin tur ingår i gruppen protister. Mareldsflagellaten
förekommer oftast i den övre delen av havet som är solbelyst. Det
förekommer bioluminiscens även hos andra marina ryggradslösa djur,
särskilt djuphavsarter men även hos insekter som till exempel
naturkrönikans lysmaskar samt eldflugor och fiskar, även
honungsskivlingens mycel frambringar ljus i den angripna veden. Ljuset
kan användas som lockmedel för partner eller bytesdjur, för att lysa upp
omgivningen eller till och med som kamouflage. Förklaringen till
fenomenet är att i lyscellerna oxideras ämnet luciferin under inverkan av
luciferas som är ett enzym samt ATP, en förkortning av adenosintrifosfat,
som är en biokemisk förening som består av adenin, ribos och trifosfat
samt syre, varvid ljus uppstår. Ljusproduktionen regleras sedan av
nervsystemet via syretillförseln från trakéerna, som är insekternas
andningsorgan. De tre föreningarna som ingår i ATP har, för övrigt, en
central funktion i ämnesomsättningen hos alla kända biologiska varelser
och naturligtvis även hos oss människor.

Lysmaskar, familjen ”Lampýridae”, är skalbaggar som har världsvid
utbredning och omfattar cirka 2 000 arter. I Sverige finns dock bara två
arter, krönikans Stor lysmask, ”Lámpyris noctilúca”, som lokalt är
tämligen allmän norrut till Medelpad samt Liten lysmask, ”Phosphaenus
hemípterus”, som är sällsynt och funnen norrut till Västmanland.

Skrivet av Erik Bunnstad