Möte med en större korsnäbb

Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat den större korsnäbben.

Mötet, del 13

Mötet, del 13, en naturkrönika i 10 bilder om den större korsnäbben,
”Loxia pytyopsittacus”, i en talltopp på toppen av Berget i ett intensivt
februariljus.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari 2011.

Det hela började med att jag hörde ett försiktigt och ganska tyst
hackande eller snarare ”tappande” och ”spettande” från tallarna mitt
uppe på Berget på Skillingaryds skjutfält. Eftersom en tretåig
hackspett, ”Picoides tridactylus”, återigen varit synlig i området bara
någon vecka tidigare blev jag mycket uppmärksam och spänd på
ljudet, för detta försiktiga spettande är precis såsom man brukar kunna
höra från den tretåiga hackspetten när den födosöker efter insekter
under barken på just tallar och granar. Det tysta och försynta spettandet
gäckade mig under flera minuter innan jag plötsligt fick se en vackert
röd hane av en större korsnäbb i kronan av en hög fura ett tjugotal
meter från stigen. Efterhand visade sig ytterligare ett antal fåglar, både
hanar och honor, och det var deras spettande i tallkottarna, efter frön,
som var hemligheten med det hackspettliknande ljudet och inte den
tretåiga hackspetten.

Plötsligt försvann den större korsnäbbshanen och ersattes av en större
korsnäbbshona på nästan exakt samma ställe och då fick jag se en
brungrågulgrön fjäderdräkt istället, betydligt mer kamouflagefärgad än
den röda handräkten.

Större korsnäbb, ”Loxia pytyopsittacus”, är en fågel som ingår i
familjen finkar, på latin ”Fringillidae”, och som tillhör korsnäbbsläktet
”Loxia”. För flera arter inom släktet ”Loxia” råder det diskussioner
kring deras taxonomiska status, det vill säga artstatus. Skotsk
korsnäbb, ”Loxia scotica”, behandlas exempelvis som en egen art,
exempelvis av British Ornithologists Union, BOU, medan andra
hävdar att det rör sig om samma art som bildens större korsnäbb.

Korsnäbbarna delas ofta upp i fem arter vilka är;

Större korsnäbb, ”Loxia pytyopsittacus”

Skotsk korsnäbb, ”Loxia scotica”, som ibland beskrivs som en underart
till större korsnäbb

Mindre korsnäbb, ”Loxia curvirostra”  

Bändelkorsnäbb, ”Loxia leucoptera”, samt

Hispaniolan Crossbill, ”Loxia megaplaga”, som ibland beskrivs som
en underart till bändelkorsnäbb, denna korsnäbb är mycket sällsynt och
rödlistad som ”Starkt hotad”, ”Endangered”, och lever i bergen på
Haiti och Dominikanska republiken.

Hela släktets art och underartsstatus är som sagt under mycket
diskussion då vissa menar att släktet ”Loxia” bara består av tre arter,
nämligen större- mindre- och bändelkorsnäbb.

Lägg speciellt märke till den enorma och papegojlika näbben hos
denna större korsnäbbshona, denna näbb är typisk för den större
korsnäbben som för övrigt just heter ”Parrot Crossbill” på engelska
och artepitetet ”pytyopsittacus” betyder, om jag inte missminner mig,
just ”papegojlik”. Större korsnäbben är för övrigt bara något större än
den mindre korsnäbben och mäter mellan 16-18 centimeter i
kroppsstorlek. Den är ibland svår att skilja från mindre korsnäbb men
den har grövre hals, och proportionellt större huvud och näbb, som jag
en gång som ung fältbiolog fick lära mig skulle vara lika hög vid
näbbroten som lång. Likt de andra arterna inom släktet har den
korslagda näbbhalvor och de båda näbbhalvorna är ungefär lika grova.

Så kommer en ny större korsnäbbshane ut på en exponerad gren med
en tallkotte i klorna men tyvärr sitter den i skugga från tallkronan och
bilden blir därefter. Den större korsnäbben häckar i Skandinavien,
Baltikum och i europeiska Ryssland. Den är en stannfågel men under
vissa vintrar, vid så kallade invasionsår, gör delar av populationen
längre förflyttningar och kan då uppträda så långt söderut som i
Centraleuropa. Den häckar i tallskog eller i blandad barrskog med ett
rikt inslag av just tall. Den placerar sitt skålformiga bo högt upp i en
tall samt lägger i snitt mellan 2-4 ägg men kullar på fem ägg har
noterats. Äggen ruvas av honan i 14-16 dygn och när äggen kläckts tar
båda föräldrarna hand om ungarna tills de är flygga efter ytterligare
cirka 25 dygn.

Äntligen kommer en hane ut på rätt sida om tallkronan och i det
intensiva februarisolljuset riktigt lyser den i sin röda fjäderdräkt.
Scenen ser nästan overkligt vacker ut och den större korsnäbben ser ut
som en röd fantasifågel. Lägg även här märke till den mycket kraftfulla
papegojlika näbben och de saxade, korslagda näbbhalvorna.

Trots den intensiva röda färgen är den större korsnäbbshanen märkligt
välkamouflerad där den sitter i tallkronan och spettar på en kotte och
att näbbhalvorna korsar varandra i spetsen gör att den lättare kan få ut
fröna ur den hårda tallkotten som för övrigt utgör dess stapelföda. Den
mindre korsnäbben, ”Loxia curvirostra”, med sin något klenare näbb är
specialiserad på grankottars frön medan den lilla bändelkorsnäbben,
”Loxia leucoptera”, oftast föredrar lärkträdets kottar som är relativt
mjuka i konsistensen. Bändelkorsnäbben är även specialiserad på
cembratallens frön.

Cembratall, eller ”Pinus cembra” på latin, kallas även för brödtall och
är en art i släktet tallar. Den har långa barr som är mer än 5 centimeter
och som sitter i knippen om fem. Cembratallens frön saknar vingar och
är nästan av en hasselnöts storlek och eftersom de innehåller mycket
näring är de en begärlig föda för olika fågelarter, däribland nyss
nämnda bändelkorsnäbb.

I den större korsnäbbens alla dräkter är vingarna och stjärten mörka till
svartaktiga med ljusgrå bräm. Adulta hanar, som på bilden, är i övrigt
främst tegelröda men fjäderdräkten kan individuellt variera med mer
inslag av grågröna, bruna, eller orangegula toner. Den adulta honan
har, som tidigare visats, grågrön ovansida, gulgrön övergump och
ljusgrå underdel, med grönaktig anstrykning på bröstet och
kroppssidorna medan juvenila fåglar är grönaktigt gulgrå, med en
kraftig och svartaktigt streckad undersida.

Jag undrar om den större korsnäbbshanen, där den sitter med sin
tallkotte i klorna, vet om att dess stapelföda tillhör de nakenfröiga
växterna. Detta är för övrigt ett samlingsnamn på olika grupper
fröväxter som genom evolutionen delades upp i skilda grenar mycket
tidigt, troligen under karbon och perm för mellan 359–251 miljoner år
sedan. De nakenfröiga växterna är ingen enhetlig grupp utan mer en
utvecklingsnivå och deras föregångare, progymnospermerna, anses ha
haft anknytning till ormbunksväxterna. Nakenfröiga växter nådde sin
största formrikedom under perm, trias och jura för mellan 299-150
miljoner år sedan och tillsammans med ormbunksväxterna dominerade
de då vegetationen. Under krita, för 146-66 miljoner år sedan, övertogs
dominansen successivt av de gömfröiga växterna eller angiospermerna.

De nu levande nakenfröiga växterna är vedväxter, antingen träd eller
buskar. De är fröväxter, men fröna är inte omslutna av någon fruktvägg
utan sitter mer eller mindre exponerade, ”nakna”, oftast i kottar eller
kottelika bildningar precis som på bildens tallkotte.

De nakenfröiga växterna är utbredda över hela världen och de nu
levande arterna är cirka 600-700 till antalet, och de är, det ringa
artantalet till trots, ekonomiskt och ekologiskt av mycket stor
betydelse. De ger bland annat värdefullt timmer och dominerar på
många håll helt vegetationen, bland annat här på Berget.

Barrträd, med bildens tall som ett exempel, bildar en egen
naturgeografisk zon, den så kallade barrskogszonen eller taigan. Dessa
barrträd är hartsrika samt har en mer eller mindre förgrenad stam som i
några fall kan nå ansenlig höjd, och grenarna bildar en pyramidlik
krona. Bladen eller barren, är oftast fleråriga och läderartade samt
styva och stickande. Blommorna sitter enstaka eller i axlika samlingar,
och de är vanligen enkönade. Barrträden är antingen sam- eller
tvåbyggare och pollinationen sker med vindens hjälp, och
fruktsamlingen utvecklas vanligen till en kotte, som i de allra flesta fall
är torr.

Sveriges tre största tallar är Ullebotallen utanför Bottnaryd i Småland
med en höjd av 25 meter och en omkrets i brösthöjd på 4,7 meter
innehållande 21 kubikmeter ved, Krontallen i Uppsala med en höjd av
29 meter och en omkrets i brösthöjd på 4,3 meter innehållande 21
kubikmeter ved samt Vallbytallen i Kvillsfors i Småland med en höjd
av 16 meter och en omkrets i brösthöjd på 5,5 meter innehållande 17
kubikmeter ved.

Det svenska träd som brukar anges som det äldsta och grövsta är
annars Kvilleken eller Rumskullaeken i närheten av Vimmerby i
Småland. Den är ihålig och endast en bråkdel av årsringarna finns kvar
i det vedskal som trädet till stor del består av. År 1940 gjorde
botanisten Bertil Lindquist en undersökning av trädet och bedömde
dess ålder till mellan 750 och 950 år. Om det stämmer skulle
Rumskullaeken idag vara mellan 800 och 1000 år gammal!
Rumskullaeken är även Sveriges grövsta träd med en omkrets i
brösthöjd på cirka 13 meter men eftersom trädet både är kraftigt
avsmalnande och deformerat är det svårt att ange ett exakt mått.

Jag undrar hur mycket av detta som bildens större korsnäbb vet om sin
mat och om sitt träd, kanske vet han allt och kanske var det därför som
han slutade äta och tittade så märkligt på mig från sin ”talletopp”. :-)