Möte med en tjäder

Vår naturskribent har mött en tjäder…

Mötet, del 3

En naturkrönika i 14 bilder om en ståtlig tjädertupp.
Text och foto, Dan och Daniel Damberg, Skillingaryd i slutet av maj, den sista vårmånaden 2010.
Inlagt söndag 13 juni 2010

Den möter mig på mer än hundra meters avstånd, redo för strid och intensivt spelande. Jag har inga ambitioner på att utmana honom utan inser att jag är en gäst i hans skog, i hans revir och som brukligt är för gäster visar man hänsyn och respekt. Kameran ställs in och föreställningen kan börja, det gäller dock att vara på sin vakt för han är stark, snabb och kampvillig.

Tjäder, ”Tetrao urogallus”, är en skogsfågel i familjen fälthöns. Den förekommer i öppna skogar i norra och mellersta Europa samt i norra Asien. Den är nära besläktad med orre och det förekommer hybrider mellan tjäder och andra hönsfåglar. Tjädern är en mycket stor och tung hönsfågel som liknar orren, men skiljs från denna genom större storlek och den rundade stjärten.

Den adulta hanens huvud, nacke, framrygg, strupe och övre delen av bröstet är fint vattrade i svart, ljusgrått och mer eller mindre skimrande i blått. Bakryggen, skulderfjädrar, vingtäckare och armpennor är bruna med svart och ljusgrå vattring medan handpennorna är gråbruna.

Armpennorna har vitaktig spets och handpennorna är i ytterfanet kantade med vitt. Övergumpen och övre stjärttäckarna är svarta med gråvit vattring, de senare med vita spetsar. Stjärten är svart, ofta med vita horisontella fläckar på mitten. Mindre täckare är vita och bildar en fläck framför skulderfjädrarna. Bröstets främre del är grönaktig med stark metallglans medan återstoden av bröstet, buken, undergumpen och undre stjärttäckarna är svartaktiga med vit vattring och sparsamma vita fläckar. Den har ett rött svullet ögonbryn.

Näbben är hos äldre individer gulvit, hos yngre mörkare. Längden är 74–90 centimeter och vingspannet omkring 115 centimeter. Honan är spräcklig i brunsvart, rostgult, grått och vitt medan dunungen är grågul på ovansidan med rödbrun inblandning samt med svarta band och fläckar, undersida är enfärgat grågul.

Tjädern är vanligtvis tystlåten under året förutom på våren när de spelar inför häckningen och under spelet urskiljs tre olika läten, ”knäppningarna”, som liknar det ljud som uppkommer när tunna träpinnar slås mot varandra, dessa upprepas 8-10 gånger i allt hastigare takt. Därefter följer ”klunken”, som liknar ljudet av en kork som dras ur en flaska och slutligen kommer ”sisningarna” som liknar det väsande ljudet av en lie som slipas. Av dessa tre ljud hörs klunken bäst som i lugnt väder sägs kunna höras upp till 100–150 meter.

Tjädern förekommer i norra och mellersta Europa samt i norra Asien och uppfattningen om antalet underarter av tjäder varierar men vanligt är att dela in den i mellan 10–12 underarter enligt nedan.

T. u. står för Tetrao urogallus.

T. u. urogallus, inklusive T. u. lugens, förekommer i Skandinavien och är återintroducerad i Skottland sedan år 1837.
T. u. cantabricus, förekommer i Kantabriska bergen som är en fortsättning på Pyrenéerna i nordvästra Spanien.
T. u. aquitanicus, förekommer i Pyrenéerna.
T. u. major, förekommer i Centraleuropa i Tyskland, Alperna, sydvästra Baltikum, västra Vitryssland, östra Karpaterna och norra Makedonien.
T. u. rudolfi, förekommer i Karpaterna i Ukraina och Rumänien, och i Rodopibergen i Bulgarien.
T. u. lonnbergi, förekommer på Kolahalvön.
T. u. karelicus, förekommer i Finland och Ryska Karelen.
T. u. pleskei, förekommer i Vitryssland, norra Ukraina och merparten av Europeiska Ryssland.
T. u. obsoletus, förekommer i norra Ryssland, från Onegasjön till floden Lenas övre delar.
T. u. volgensis inklusive T. u. grisescens, förekommer i centrala och sydöstra Europeiska Ryssland.
T. u. uralensis, förekommer i södra Uralbergen och sydvästra Sibirien.
T. u. taczanowskii inklusive T. u. kureikensis, förekommer i centrala Sibirien till bergskedjan Altaj, nordvästra Mongoliet och allra nordvästligaste delarna av Xinjiang.

I Sverige finns tjäder av underarten ”Tetrao urogallus urogallus” i alla större barrskogar från norra Skåne upp till barrskogsgränsen i de lappländska fjällen och det är naturligtvis också den underarten eller nominatrasen som mina bilder visar. Sommartid visar den sig ofta uppe på högfjället, till och med ovanför björkregionen. Den norrländska tjädern är betydligt mindre än den syd- och mellansvenska.

Tjädern uppehåller sig helst i skogar som är något blandade med lövträd och genomkorsas av kärr och myrar. Man har dock på flera ställen iakttagit att tjädern börjat trivas också i mindre skogsbestånd, till och med i hagmarker. Tjädern är den största vilda hönsfågeln i Sverige. Populationen på Irland är utdöd sedan 1700-talet och i Belgien sedan 1820-talet.

Tjädern förekommer i öppna skogar. Sommartid vistas den mest på marken men tillbringar alltid natten i träd, med undantag för honan under ruvningstiden och när ungarna är små.
Tjäderns föda utgörs av diverse växtdelar, som knoppar, späda blad, säd, frön och bär, men den äter också insekter, larver och maskar, särskilt ungarna matas med insekter. Under vintern utgör tallbarr den huvudsakliga födan.

Tidigt på våren, ibland redan i mars men vanligen i början av april samlas tjädertupparna till sin lek för att spela. Honorna kommer till leken först efter mitten av april. Den är vanligen belägen i gammal, högstammig tallskog med flata berghällar, precis som på mina bilder. Luckor som uppstått genom skogsbrand är särskilt omtyckta.

Spelet börjar tidigt på morgonen, redan vid 03–04-tiden, fram i maj till och med vid 02-tiden. Först spelar tuppen från det träd, där han tillbringat natten men sedan kommer tupparna ned på marken och utkämpar där ofta heta strider där de äldre försöker mota bort de yngre. Efter soluppgången spelar tuppen också från träd vilket avslutar den dagens lek. Under spelet bär tuppen stjärten solfjäderlikt utspärrad och släpar vingarna i marken. Bildernas vackra och ståtliga tjädertupp får väl trots allt betraktas som en aning spelgalen av någon för mig okänd anledning.

Tjäderhönan lägger sina 8–9 ägg på marken i en enkel fördjupning. Äggen är gulaktiga med små bruna fläckar. Äggläggningen är i södra och mellersta Sverige i regel avslutad omkring mitten av maj. I Norrland infaller den vanligen i senare hälften av samma månad. Ungarna, som kommer fram efter 3 veckors ruvning, är i början mycket känsliga för köld och väta. Vädret under första hälften av juni har därför stor betydelse för populationen av ungtjäder under året.

Det förekommer sällsynt men regelbundet hybrider mellan tjäder och några andra skogsfågelarter. Rackelhanen är en korsning mellan en tjädertupp och en orrhöna, riptjäder är en korsning mellan dalriptupp och tjäderhona. Rackelhane och rackelhöns påträffas regelbundet medan riptjäder är mycket sällsynt. Exempelvis finns det bara en känd observation av riptjäder i Sverige men något fler observationer i Norge och Finland.

Tjädern har ett utbredningsområde på över 10 miljoner kvadratkilometer och en global population som uppskattas till mellan 5-10 miljoner individer. Det finns indikationer på att populationen minskar men arten anses inte närma sig de gränsvärden uppsatta av IUCN, International Union for Conservation of Nature and Natural Resources, på svenska Internationella naturvårdsunionen, som skulle placera den på rödlistan och den kategoriseras därför som livskraftig.

Den spanska underarten av tjädern ”Tetrao urogallus cantabricus” är däremot kategoriserad som hotad av IUCN på grund av en mycket snabb populationsminskning, liten population och ett fragmenterat utbredningsområde.

I Skottland återintriducerades arten på 1830-talet efter att ha dött ut. Denna population har dock åter minskat kraftigt sedan 1970-talet, på grund av viltdjurstängsel, predation och brist på lämpliga häckningsbiotoper. Populationen dök dramatiskt från 10.000 par på 1960-talet till mindre än 1.000 individer 1999. Populationen på Irland är utdöd sedan 1700-talet och i Belgien sedan 1820-talet.

I vårt land talar äldre jägare om de goda skogsfågelåren på 1940-talet, då flera vårar i rad med goda betingelser ledde till en stor ökning av tjäderstammen. Populationen var sedan på tillbakagång i stora delar av Sverige under 1970- och 1980-talen. Tillbakagången berodde till stor del på skogsbrukets ökade omfattning som ledde till en minskad andel gammal tallskog. Under 1990- talet och fram till i dag har tjäderstammen ökat i och med att större naturvårdshänsyn har tagits i skogsbruket, till exempel lämnar man ofta kända tjäderspelplatser orörda vid avverkningar. Tjädern är Gästriklands landskapsdjur.

I Sverige trodde man att skogsrået kunde uppträda som tjäder eller orre och att en sådan ”trolltjäder” var omöjlig att skjuta. Tjäder har också använts i folkmedicinen, exempelvis ansågs det i Småland att det var bra att smörja brännsår med tjäderfett.

I Norge och delar av Sverige ansågs man skyddad mot ormbett, trolldom och knivhugg om man bar ett tjäderhjärta om armen. I Bayern ansågs de små stenar som finns i tjäderns mage vara bra mot ögonsjukdomar och för att bota kramper hos spädbarn har man gett torkat och pulveriserat innehåll i en tjädermage eller en tjädertunga från en spelande tjäder. Om man lade en tjäderfjäder under en havande kvinnas säng så föder hon med lätthet.

Tjädern har haft en mängd lokala och dialektala namn, exempelvis här hos oss i Småland samt i Västergötland och Dalsland där den har kallats ”fjärrhane” eller ”fjärhane”, i Jämtland för ”gråfågel”, i Dalarna och Västerbotten så som i Norge för ”storfågel”, i Gästrikland för ”tjodder”, i Norrbotten för ”terör”, i Ångermanland för ”tjear” och i Värmland för ”fjäran”. Honan har kallats, och kallas fortfarande ibland, för ”röj”, ”rödja” eller ”ryrhöna”.

Skrivet av Erik Bunnstad