Publicerat: 27 juni 2015 22:16

Munkehatt

Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Munkehatt.

Munkehatt

Munkehatt, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder om en helig plats
utmed Munkaleden där tre socknar möts.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av maj 2015 när
sommaren var på tillfälligt besök.

Munkaleden är anlagd utefter en historiskt dokumenterad
vandringsled mellan Nydala och Byarum, delvis anlagd på initiativ av
munkarna i Nydala kloster och omfattar i sin helhet 40 kilometer.

I Byarum fanns ungefär mellan åren 1170-1230 ett nunnekloster.
Kavelbron i Knektamossen är åldersbestämd till år 1273.

Leden är märkt med blå färgmarkeringar på stolpar och träd.
Vägvisningarnas spetsar är blåmålade och försedda med det medeltida
sigill som abboten i Nydala använde.

Leden följer vägar och skogsstigar och på vissa ställen går den över
sanka mosspartier. Över Knektamossen går leden på spänger parallellt
med den gamla Munkabron.

Leden passerar över Härån vid Märkesbro på en gångbro. Vid
Munkehatt finns en meditationsplats som även kan nås för
handikappade.

I Södra Duveleds ängar förekommer en synnerligen rik flora, delvis
betingad av den geologiska berggrunden som är Vaggerydssyenit.

Bilden är tagen åt öster, inte långt från Munkehatt som ligger någon
kilometer i väster bakom min rygg.

Det är bitvis, som här, mycket lättgånget vilket för övrigt stämmer
ganska väl även på övriga delar av Munkaledens cirka 40 kilometer.

Leden är märkt med blå färgmarkeringar på stolpar och träd och
vägvisningarnas spetsar är blåmålade och försedda med det medeltida
sigill som abboten i Nydala använde. Risken att gå vilse är med andra
ord i princip obefintlig.

Här är vi framme vid den sista skylten som står vid handikappledens
början som leder de sista hundra metrarna in till Munkehatt.

Bilden visar handikappleden som leder de sista hundra metrarna in till
Munkehatt och som stod färdig redan år 2002.

Ängsviol, ”Viola canina”, är en flerårig ört med tunn slät jordstam
varifrån det endast utgår örtartade stjälkar med blad och blommor,
bladrosett saknas.

”Prof. Wahlenberg anser, att art-namnet canina (Hund-Viol) är gifvet
för att utmärka, att Växten är mångformig såsom Hunden med dess
talrika racer. Deremot säger D:r J. E. Smith, att artnamnet skall
tillkännagifva en grad af underlägsenhet hos Växten, förmodligen
jemnförelsevis med Viola odorata.”

Ur Stockholms flora av J. E. Wikström år 1840.

Skvattram, ”Rhododendron tomentosum”, är en vintergrön buske som
kan bli upp till en och en halv meter hög och som har en stark
aromatisk doft.

Hoffberg, år 1792, påpekar liksom Linné, år 1755, att man kan
fördriva ohyra genom tvättning med dekokt av skvattram, och att man
får svår huvudvärk om man använder den vid ölbrygd i stället för
humle, ”Humulus lupulus”, något som dock förr var vanligt.

Hoffberg skriver också att den ”är god i utslags sjukdommar, onda
hufwudsår, inwärtes som Thee, och utwärtes Decokten at twetta med,
som Assess. Odhelius uti Spetälska, Lepra, sedt nytta af: äfwen Prov.
Med. Assess. Björnlunds upgift at dricka i Rödsot”.

”Squatram-buskens lukt, hvilken strax om våren icke är obehaglig,
blir längre fram så stark att den kan orsaka hufvudvärk. Starkast
kännes den under varma sommardagar; hvar och en, som då
botaniserat i sådana kärr der busken växer, har säkerligen erfarit
detta.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Pors, ”Myrica gale”, är en tämligen lågväxt, aromatiskt doftande
buske som kan bli upp till en och en halv meter hög.

Blommorna är enkönade och bildens hanblommor är brunaktiga till
rödaktiga medan honhängena med tiden blir grönaktiga.

”För att komma till blåbärsskogen måste vi nu först gå över ett
starrkärr. Där växer porsen hög och den är de svenska vildkärrens
lavendel. Dess lukt är inte frän som getporsens, men vänlig i sättet,
avstämd och vildsval, blomsamlingarna är enkla och vackra, bladen
förnäma.”

Ur ”En vandring till bärskogen” av Harry Martinson,
Midsommardalen, år 1938.

Texten till vänster på bilden ovan säger följande:

Munkahatt eller Munkehatt är ett gränsmärke, där möts Hagshult,
Svenarum och Tofteryd socknar. Munkahatt kan också, likt
Märkesbro några kilomerer österut, ha utgjort ett gränsmärke mellan
folklanden Njudung och Finnveden.

Häradsgränsen mellan Östbo härad och Västra härad beskrivs i ett
syneprotokoll från mitten av juni månad år 1628 varvid flera platser
nämns, bland annat Ånsäng, Murerör, Käftahall, Falås och Munkahatt.

Enligt sägner har på den stora gränsstenen i äldre tider funnits någon
sten eller märke som kunnat ge upphov till benämningen
”Munkehatt”.

Gränsmärken utgjorde ofta orienteringspunkter för forna tiders
vandrare så även så för munkarna.

Somliga menar att Munkahatt också varit en helig plats och en så
viktig gränssten som denna fick självklart inte rubbas, den stod under
”Guds Lås”.

Enligt gammal folktro bodde under en gränssten ett övernaturligt
väsen, en tomte, vätte, eller liknande, som såg till att den som flyttade
gränsstenen fick ett ödesdigert straff.

Under Munkahatt bor det tre väsen en för varje socken, som ser till att
ingen ostraffat rubbar den urgamla stenen.

Munkahatt med sin andaktsplats utgör i dag en viktig punkt i
vandringsleden Munkaleden.

Texten till höger på bilden ovan säger bland annat följande:

BENEDICTUS SUBOLI TERRÆ NOSTRÆ MUNDO

Må vårt lands uppväxande släkte i världen vara välsignat

Orden är av den helige Benedict d. 500 e. Kr. och läses av all som går
kommer till Tre Fontane utanför Rom, där aposteln Paulus avrättades.

På platsen finns ett trappistkloster tillhörande den cisterciensiska
klosterorden, till vilken också Nydala kloster hörde. Den avskilda
platsen präglas av tystnad och stillhet.

Den helige Benedict är Europas skyddshelgon. Han föddes i det
umbriska Norcia några mil från den helige Franciscus stad Assisi men
levde som eremit i Sabinerbergen.

Senare blev han abbot i ett kloster och kom att grunda det berömda
Monte Cassino mellan Rom och Neapel. Där skrev han sin Regola,
som blev riktmärket för alla västerländska klosterrörelser.

Också Nydala kloster med sina cisterciensermunkar har sina rötter i
denna benedictinska regel. Hans teologiska syn präglas av en
helhetssyn, där bön och arbete hör samman. Ingen av dem kan eller får
försummas.

Texten på bilden ovan säger bland annat följande:

Enligt sägner har på den stora gränsstenen i äldre tider funnits någon
sten eller märke som kunnat ge upphov till benämningen
”Munkehatt”.

Gränsmärken utgjorde ofta orienteringspunkter för forna tiders
vandrare så även så för munkarna.

Somliga menar att Munkahatt också varit en helig plats och en så
viktig gränssten som denna fick självklart inte rubbas, den stod under
”Guds Lås”.

Enligt gammal folktro bodde under en gränssten ett övernaturligt
väsen, en tomte, vätte, eller liknande, som såg till att den som flyttade
gränsstenen fick ett ödesdigert straff.

Under Munkahatt bor det tre väsen en för varje socken, som ser till att
ingen ostraffat rubbar den urgamla stenen.

Munkahatt med sin andaktsplats utgör i dag en viktig punkt i
vandringsleden Munkaleden Nydala -Byarum.

Tre socknar möts vid Munkehatt och här går gränsen för Svenarums
socken.

Tre socknar möts vid Munkehatt och här går gränsen för Tofteryds
socken.

Här står en gammal gränssten som verkligen påminner om en munk
med huva och armarna över bröstet väl dolda av de vida ärmarna.

Munkahatt har varit en helig plats och en så viktig gränssten som
denna fick självklart inte rubbas, den stod under ”Guds Lås”.

Enligt gammal folktro bodde under en gränssten ett övernaturligt
väsen, en tomte, vätte, eller liknande, som såg till att den som flyttade
gränsstenen fick ett ödesdigert straff.

Under Munkahatt i bakgrunden bor det tre väsen en för varje socken,
Hagshult, Tofteryd och Svenarum, som ser till att ingen ostraffat
rubbar den urgamla stenen.

Munkahatt med sin andaktsplats, korset och altaret, utgör i dag en
viktig punkt i vandringsleden Munkaleden från Nydala till Byarum.

Till vänster på bilden möts nutid och forntid i form av den nya och
gamla gränsmarkeringen.

Här ser man en bild på handikappleden tagen från Munkahatt åt öster
där även nya såväl som gamla gränsmarkeringar är synliga.

Under Munkahatt bor det tre väsen en för varje socken, Hagshult,
Tofteryd och Svenarum, som ser till att ingen ostraffat rubbar den
urgamla stenen.

Texten på bilden ovan säger bland annat följande:

”KÄRRINGA DÖEN”, bara några hundra meter väster om Munkehatt
på väg mot Tofteryd finns en plats som i folkmun kallas ”Kärringa
döen”.

Anledningen till detta torde vara en tragisk händelse som utspelade sig
i november år 1884.

En knapp kilometer nordost om Munkehatt, på Svenarums sidan,
fanns ett uselt torp som kallades Björnskog. Detta beboddes vid denna
tid av makarna Inga Lisa Klasdotter och hennes man Anders Larsson,
benämnd ”Björnen” för sin styrkas skull.

Inga Lisa som var i åttioårsåldern, var i en kulen höstdag år 1884 ute i
något ärende och blev trött, sjuk eller kanske gick sig vilse och dukade
under i den näraliggande bäcken eller mossen.

Hon återfanns inte på lång tid.

Sixtus Andersson på Gölstorp, ”Antikvitetshandlaren i storskogen”,
som var född år 1875 berättar så här i en intervju på sin ålders höst om
denna händelse:

”När jag var barn fick vi börja arbeta tidigt. Jag var knapp tio år när
jag tillsammans med min far och äldre bröder, under en vinter
arbetade i skogen nära Munkehatt.

På vårkanten när det blev soligt och varmt brukade vi ofta dricka utav
vattnet i bäcken. När snön smält av fann vi av en händelse gumman
liggande död nära bäcken strax väster om Munkehatt.

Jag tyckte det smakade lite ampert i munnen eftersom vi druckit
vatten nedströms kärringen under hela våren”.

Sedan denna händelse har det naturligtvis varit lätt att geografiskt
härleda denna plats genom att säga ”Kärringadöen”. Då vet det flesta
vilken plats i tofterydsskogarna man talar om.

Kärrviol, ”Viola palustris”, är en kal, flerårig ört med lång krypande
jordstam där bladen är skaftade och sitter i en basal rosett från
jordstammen.

Bladskivan är kal och brett njurlik samt utan tydlig spets. Kärrviolen
blommar i maj-juni med små blekvioletta, mörkt ådrade blommor som
sitter på skaft från jordstammen.

Kärrviolen liknar mossviolen, ”Viola epipsila”, men den senare är
grövre och har spetsigt njurlika bladskivor med finhårig undersida,
större blommor med lång och något böjd sporre..

Hybrider mellan de två arterna är ganska vanliga.

Det är nästen bara i Sverige och Finland som man äter stenmurkla,
”Gyromitra esculenta”, men det är egentligen lite märkligt ety våra
förfäder tyckte ju mest att svamp var mat för kor och skogens vilda
djur.

Stenmurklan har ett gift som heter gyromitrin som kan orsaka
förgiftning och död om svampen äts rå eller felaktigt tillagad.

Dock är den alltid lika rolig att finna, men man behöver inte ”stoppa
allt i munnen”, det rådet gäller för övrigt de flesta av våra svampar där
bara ett drygt 20-tal arter räknas som läckra och goda.

Symtomen kommer oftast efter 5–8 timmar och är illamående,
magont, kräkningar och diarré men även yrsel, matthet och
dubbelseende förekommer också.

I allvarliga fall kan levern och njurarna skadas och stenmurklan
betecknas med andra ord som dödligt giftig.