Mysteriet med de vita strimsporrarna

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på vita strimsporrar.

Mysteriet med de vita strimsporrarna

Mysteriet med de vita strimsporrarna, en naturkrönika i 5 bilder om när
slutresultatet inte blir enligt det ursprungliga receptet.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i september 2010.

Ibland blir det inte som det var tänkt enligt receptet. Det som i det här
fallet skulle bli en strimsporre med blåviolettstrimmiga blommor blev
istället en strimsporre med helt vita blommor. De växte inne i Fort Meiier
på Skillingaryds skjutfält och vållade en del huvudbry innan ”nöten blev
knäckt”. Man får väl betrakta dessa plantor som mutationer, albino och
varianter eller former av den ”vanliga” strimsporren. Låt mig försöka att
förklara fenomenet med mutationer, form och variation samt albinism.

Mutation kommer från latinets ”mutátio” som betyder ”förändring” eller
av ”múto” för ”förändra”. Mutation är en bestående förändring i det
genetiska materialet vilken kan överföras till kommande generationer.
Om en mutation uppkommer i en könscell kommer förändringen att
återfinnas i avkommans alla celler. Spontana mutationer uppkommer
som en följd av till synes slumpmässiga felaktigheter vid nybildning av
DNA i samband med celldelningen. DNA betyder deoxiribonukleinsyra
och är den dubbelspiralformade molekyl som är livets ”recept” och som
finns i cellens kärna. Vid i genomsnitt var tionde celldelning inträffar en
spontan mutation och vissa färgmutanter har en nedsatt fruktsamhet
som följd av mutationen, kanske är det så hos denna vita strimsporre.

Variation kommer av latinets ”variátio” för omväxling och av ”vário” för
”vara olika”, ”förändras”. Inom biologin avser variation förekomsten av
skillnader mellan individer eller mellan kategorier av individer. Den
genetiska variationen är en av grundförutsättningarna för det naturliga
urvalet och därmed för den biologiska utvecklingen som kallas
evolution.

Albinism är total avsaknad av båda typer av färgpigmenten melaniner,
hos växter, djur och människor. Detta beror på en genetisk avvikelse
som resulterar i en brist på tyrosinas som är det enzym som startar
processen som bildar melanin och resultatet blir då en helvit individ.

Form användes mest förr om särpräglade avvikelser inom en art. Oftast
särskiljs formen genom en enda unik karaktär. De rör sig ofta om
blomfärg eller karaktär hos blad eller växtsätt. Former har samma
geografiska utbredning som arten i övrigt.

Genom tiderna har man haft olika krav på hur stora skillnaderna ska vara
mellan populationer för att de ska räknas som en god art. När forskare
under upplysningstiden började samla in stora mängder biologiskt
material runt omkring i världen blev det något av en jakt på nya arter
vilket resulterade i att den allra minsta subtila avvikelse i storlek,
mönster eller färg fick till följd att individen utropades till att vara en del
av en egen art. Senare har många av dessa arter mist sin artstatus och ses
idag istället som exempel på naturliga fluktuationer inom populationen
eller också klassificeras de som underarter. Visserligen innebär denna
”jakt” på nya arter att det även idag kan leda till att en forskare som
studerar en specifik population vill klassificera denna som en egen art.

Under det senaste decenniet, bland annat på grund av nya rön genom
DNA-analyser, har uppfattningarna om hur artbegreppet ska definieras
varit så många och skilda åt att man oroats för en total upplösning, med
resultat att olika forskare skulle använda sig av olika artbegrepp, vilket i
sin tur skulle leda till stora svårigheter i forskningsvärlden. Detta har
lett till att man försökt skapa nya riktlinjer för att avgöra artstatus.

Evolutionen och artbildningen är en ständigt pågående process och
människans försök att urskilja när två populationer glidit isär tillräckligt
mycket för att skillnaderna ska ligga till grund för att se på de båda
poulationerna som två olika arter är i grunden en konstgjord
gränsdragning vilket innebär att inget artbegrepp är helt objektivt.

Man skiljer på tre olika artbegrepp, det morfologiska, det biologiska och
det fylogenetiska artbegreppet.

Det morfologiska artbegreppet skapades av Carl von Linné och
användes fram till början av 1900-talet. Det morfologiska artbegreppet
menar att individer med gemensamma yttre karaktärer förs samman
till en art, oavsett om de har en gemensam evolutionär historia. Detta
kan te sig märkligt men inte för Linné eftersom han inte hade kännedom
om evolutionen vilket för övrigt ingen hade under 1700-talet.

Det biologiska artbegreppet uppkom som idé på 1930-talet och är
fortfarande den hos allmänheten vanligaste begreppet när det gäller art.
Den säger att grupper av individer som under naturliga omständigheter
kan fortplanta sig med varandra, producera en fertil,
fortplantningsduglig, avkomma och som är reproduktivt isolerade från
andra grupper tillhör samma art. Enligt detta artbegrepp kan individer
som teoretiskt skulle kunna få fertil avkomma tillsammans klassas som
olika arter, om detta är exempelvis geografiskt eller fysiologiskt omöjligt.
Två individer som kan producera avkomma, men denna är steril, tillhör
inte samma art, häst och åsna blir en steril mula eller mulåsna. Det finns
många problem med detta artbegrepp, till exempel hur man definierar
en art när det gäller könlös fortplantning som är vanligt i växt- och
djurvärlden, se min krönika om maskrosor, och hur bestäms en art som
är fossil.

Det fylogenetiska artbegreppet infördes på 1960-talet och är det som
idag vanligtvis används inom vetenskapen och innebär att man utgår
ifrån en fylogenetisk analys. Det fylogenetiska artbegreppet menar att
en grupp individer bestående av minsta möjliga antal individer med en
gemensam förfader skall klassas som art. Individerna skall ha en eller
flera nedärvda karaktärer som de inte delar med några andra grupper av
djur, så kallade synapmorfier, eller synapmorfa karaktärer. Det finns
även andra krav som ställs inom det fylogenetiska artbegreppet för att
två populationer ska klassificeras som två arter men det tar för lång tid
och för mycket utrymme att förklara i en kort krönika.

Vanligtvis konstruerar man det vetenskapliga namnet på en art genom
att använda sig av släktnamn och artnamn, som med ett finare ord kallas
artepitet. Att namnsätta en art med ett släktnamn och ett artnamn kallas
binärnomenklatur. Inom binärnomeklaturen skrivs både släkt- och
artnamn med kursiv text. Släktnamnet skrivs alltid med stor bokstav och
artnamnet skrivs alltid med liten, till exempel Homo sapiens för
människa eller som här Linaria repens för strimsporre.

Alla arter tillhör ett släkte, alla släkten tillhör en familj, alla familjer
tillhör en ordning, alla ordningar tillhör en klass, alla klasser tillhör en
stam, och alla stammar tillhör ett rike. Allt levande på jorden placeras
idag in i mycket dynamiska system och kort kan man säga att Linné
under 1700-talet hade två riken dvs. växter och djur medan Haeckel i
mitten på 1800-talet hade tre riken dvs. växter, djur och encelliga
organismer, man hade då nämligen uppfunnit mikroskopet och
därmed hittat de, för blotta ögat, osynliga encelliga organismerna såsom
bakterier. Under 1970-talet delade Woese in livet i sex riken dvs. växter,
djur, svampar, protozoer (urdjur och plankton mm), arkebakterier och
encelliga organismer. Samme Woese hade sedan under 1990-talet
omarbetat sina indelningar till tre domäner såsom bakterier,
arkebakterier och organismer uppbyggda av celler med kärna, så
kallade eukaryota organismer såsom djur, växter, svampar och
protozoer. Det finns nu även andra förslag på livets indelning med
bara två indelningar såsom cellburet liv och semilivsformer utan celler
där bland annat virus ingår.

Carl Richard Woese, född 15 juli, 1928, var en amerikansk professor i
mikrobiologi vid University of Illinois.

Ernst Heinrich Philipp August Haeckel, född 16 februari, 1834 i
Potsdam och död 9 augusti, 1919 i Jena, var en tysk zoolog,
evolutionsbiolog och naturfilosof.

Carl von Linné, 1707-1778, behöver väl ingen närmare presentation.

Bilderna 1-3 visar vitblommiga strimsporrar medan bilderna 4-5 visar
så kallade normalfärgade strimsporrar.

Kategorisering av arter fördelar sig enligt följande, totalt antal arter är
idag beräknat till mellan 7-100 miljoner, identifierade och
oidentifierade, och inkluderar 5-10 miljoner arter bakterier,
74 000-120 000 arter svampar, 297 326 arter växter vilka delas upp i
15 000 arter mossor, 13 025 arter ormbunkar, 980 arter nakenfröiga
växter exempelvis tall och gran, 258 650 arter gömfröiga växter,
199 350 arter tvåhjärtbladiga växter, 59 300 arter enhjärtbladiga
växter, 9 671 arter alger, 28 849 arter svampar samt andra så kallade
icke-djur som delas upp i 10 000 arter lavar, 16 000 arter svampar med
fruktkroppar, 2 849 arter brunalger, 1 250 000 arter djur vilka delas
upp i 1 203 375 ryggradslösa djur såsom 950 000 arter insekter,
81 000 arter blötdjur, 40 000 arter kräftdjur, 2 175 arter koraller,
130 200 andra djur såsom 59 811 arter ryggradsdjur vilket delas upp i
29 300 arter fiskar, 6 199 arter amfibier, 8 240 arter reptiler,
9 956 arter fåglar samt slutligen 5 416 arter däggdjur som inkluderar
oss människor.

Vilken härlig och intressant biologisk mångfald, ett av många ”bevis”
för evolutionen som just bygger på arvet i relation till miljön.

Strimsporre, ”Linaria repens”, är en kal, upprätt, flerårig ört med smala,
lite blågröna blad. De övre bladen är strödda medan nedre bladen ofta är
kransställda. Strimsporre blommar i juli-augusti, blommorna sitter
samlade i ganska glesa klasar. Kronan är tvåläppig och vit med
blåvioletta strimmor. Frukten är en nästan klotrund kapsel som
innehåller många, vasst klyftformade frön.
Strimsporre bildar ofta fertila korsningar med den gulblommiga arten
gulsporre, ”Linaria vulgaris”, om de båda arterna växer tillsammans.
Hybriderna har blommor och frön av varierande utseende.

Strimsporre förekommer främst i södra och mellersta Sverige, men arten
förekommer upp till Norrbotten. Den är ganska vanlig i vissa trakter,
främst växer den på torr och grusig eller sandig kulturmark, till
exempel på banvallar och i vägkanter eller som här på Skillingaryds
skjutfällt. Den första fynduppgiften är från Gävle i Gästrikland och
publicerades i Hartmans ”Handbok i Skandinaviens flora” från år 1843.

Artnamnet ”repens” kommer av latinets ”repere” för krypa och betyder
krypande. Det svenska namnet strimsporre syftar dock på den
strimmiga blomkronan.

”Linaria repens Willd. bladen 4-5 i krans, blågröna glatta, blommorna
hvitaktiga blåstrimmiga, med sporre knappt längre än foderbladen.
Funnen af Blytt på ballastplatser i Norrige samt vid Gefle 1842 och 43.”

Ur ”Handbok i Skandinaviens flora” av C J Hartman, år 1843.

Begreppet albinism, när det kommer till människor, används mer
generellt om ett flertal olika förändringar, vilka medför mycket ljus hy
och ljust hår. Därför talar man om olika former av albinism, och därtill
olika grader. De olika formerna av albinism beror av vilken kromosom
som är drabbad, om det är fråga om oförmåga att bilda färgpigmentet
melanin, avsaknad av enzymet tyrosinas, eller oförmågan att
omvandla aminosyran tyrosin. Personer med albinism har mycket
ljus- och solkänslig hy samt hår som är så ljust att det nästan är vitt.
De har också ofta ögonproblem, med ofrivilliga ryckningar och dålig syn.
Albinism är inte i sig en sjukdom, men kan leda till besvär hos den
drabbade.

Några exempel på albinism som del av andra sjukdomar är
Chédiak-Higashis syndrom, där pigmentstörningen är kombinerad med
immundefekt, och Hermansky-Pudlaks syndrom, där albinismen är
kombinerad med defekter i blodplättarna, trombocyterna, vilket medför
blödningsbenägenhet. Vid alla former av albinism bildas för lite eller
onormalt pigment i ögat. Detta påverkar utvecklingen av näthinnan och
synnerven så att normal synskärpa inte är möjlig. Okulär albinism
påverkar vanligen endast ögonen men finns också i en specialform,
kombinerad med dövhet. På grund av ökad känslighet för sol har
personer med okulokutan albinism en ökad benägenhet för hudcancer.

Uppskattningsvis förekommer albinism, alla former medräknade, hos
1 per 20 000 personer i Sverige. Detta innebär att cirka 50 personer per
miljon invånare har någon form av albinism. Det totala antalet personer
med albinism i Sverige beräknas uppgå till cirka 500 personer.

Hos växter med albinism kan vissa färger ändå förekomma som
exempelvis röda och rosa nyanser och ”vår” vita, ”albino”, strimsporre
på bilderna 1-3 har en gul markering på underläppen som mycket tydligt
bryter av mot det vita.

Skrivet av Erik Bunnstad