Naturreservatet Stensjöstrand

Naturreservatet Stensjöstrand

Naturreservatet Stensjöstrand, mellan Ugglarp och Steninge, en av
västkustens pärlor, en natur- och kulturkrönika i 37 bilder om ljus och
mörker.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd, i den ljuva juni 2011.

För Er som vill läsa mera om berggrunden i Stensjöstrand
rekommenderas Leif Johanssons arbete ”Berggrundsgeologin i
Stensjöstrands naturreservat” från 2011 på vilket min naturkrönika
till delar bygger.

De vackra och säregna kusthedsområdena vid Stensjöstrand och
Steninge är av något olika karaktär. Stensjöstrandsreservatet, varifrån
mina bilder är hämtade, utgörs huvudsakligen av öppen, på sina
ställen, helt kal ljunghed. Steningereservatet är däremot bevuxet med
en hel del busk- och trädvegetation. Den huvudsakliga anledningen till
detta är att Stensjöstrandsreservatet, förutom det hägnade
fårbetesområdet i norra delen, haft naturens krafter som tämligen
ensamma har format området.

I Stensjöstrands- och Steningeområdet varierar geologin mycket och
gnejser i form av grå ådergnejs, intermediär ådergnejs, salisk och
halvsalisk gnejs är dominerande. Salisk är en term som används om
ljusa mineral och ljusa bergarter som är rika på kisel och aluminium.
Exempel på saliska mineral är kvarts och fältspater och på saliska
bergarter till exempel granit.

Ådergnejsen bröts tidigare i stor utsträckning i Steningetrakten för
bearbetning till gatsten och den huggna gatstenen skeppades förr ut
över Oskarshamn, Stensjöhamn.

Mörka grönstensgångar genomkorsar området i den norra och
mellersta delen och de kvartära avlagringarna utgörs av flygsand,
klapperstensvallar liksom mjäl- och leravlagringar. Strax ovanför
Glassvik påträffas en meterbred och meterdjup, vackert rundsvarvad
jättegryta omkring fem meter över nuvarande vattennivå.

Floran i reservatet är starkt präglad av närheten till havet och typiska
arter är till exempel klockgentiana, klockljung, blodnäva,
skörbjuggsört, trift, strandglim och myrlilja.

Faunan är både art- och individrik och Fågelholmarna hyser ett så rikt
fågelliv att dessa fått speciella restriktioner vad det gäller besök under
häckningstiden.

Den sällsynta hasselsnoken kan påträffas i Steningereservatets kustdel
och den inplanterade vinbergssnäckan finns i reservatets inlandsdel
samt den sällsynta alkonblåvingen finns i anslutning till
klockgentianorna.

Innan människan blev jordbrukare och boskapsskötare samt därvid
påverkade landskapet har säkert området varit beskogat ända ner till
strandlinjen. Självklart var då skogen närmast havet ganska lågvuxen,
kanske krypande, för att sedan bli allt resligare inåt land. Strandskogen
var troligen en lövblandskog bestående av till exempel ek, björk, rönn
och asp och ett markant inslag var säkert också vildkaprifol.

De båda områdena var inte lämpliga för jordbruk utan utnyttjades som
betesmark och som virkes- och bränsleproducent. Till slut hade dock
skogen försvunnit och landskapet låg helt kalt och ljungen fick då goda
möjligheter att sprida sig och blev på vissa ställen helt dominerande.
För att hålla ljungplantorna späda och lämpliga som bete, brände man
heden med jämna mellanrum, det vill säga 5-10 års intervall. Detta
gynnade samtidigt gräsväxten och så gjorde man ända fram till början
av detta sekel men därefter har hedarna endast bränts någon enstaka
gång, tyvärr.

I Steningereservatets skogsdel finns i öster en geologiskt intressant och
skarpt markerad sanddyn innefattande bland annat en liten bäckdal,
eller som man också säger en bäckdäld, med en frodig vegetation.
Inom detta område finns också en av landskapets ståtligaste
bautastenar och vid Skatekullen finns dessutom ett bronsåldersröse.

Tarmtången trivs i de små hällkaren men här kan man även hitta annan
biologisk mångfald.

Hällkar är en fördjupning i en berghäll och hällkaret har förmåga att
hålla vatten likt en skål.

Tarmtången är en grönalg och den trivs bara uppe vid havsytan på
mycket grunt vatten eller som här i så kallade hällkar. Tarmtången har
gasbubblor som lyfter den.

Hällkar är större eller mindre, ofta vattenfyllda, fördjupningar i en
berghäll. Hällkar kan bildas på flera olika sätt. Inlandsisen kan ha
plockat bort en bit berg i anslutning till sprickor i berget eller frosten
kan ha sprängt bort ett stycke. Även vittring kan åstadkomma en
fördjupning i bergytan.

Hällkar som då och då torkar ut bebos av djur och växter som tål
uttorkning eller har speciella vilostadier, till exempel många
flagellater, musselkräftor och hinnkräftor. På grund av ofta ringa
vattenmängd, mörka klippor och ofta mörkt vatten kommer
temperaturen att variera kraftigt under dygnet, vilket ytterligare
begränsar antalet arter. Hällkar vid havsstränder blir ofta kraftigt
gödslade av nedsköljd fågelspillning och karakteriseras då ibland av
nattlig syrebrist.

Vid stränder med tidvatten blir vattnet i lågt belägna hällkar ständigt
förnyat, så att salthalten hålls stabil. Högre upp eller på kuster utan
eller med obetydligt tidvatten kan hällkaren torka in men också fyllas
på nytt dels av stormvågor, dels av regnvatten, så att salthalten blir
starkt växlande. Dit hör hällkaren på svenska västkusten och i dem
växer ofta grönalger, särskilt tarmtång.

Den svarta saltlaven och den orangefärgade strandorangelaven bildar
vackert färgade mönster på stenar och block.

Strandorangelaven växer vid havsstranden på just stenar och klippor
som fuktas av vågorna. Laven kan bilda små, gula fläckar i saltlavens
mörka bälte, men den förekommer rikligare på högre nivå och kan i
strandens mellersta bälte bilda utbredda, orangegula bestånd. Den är
flerårig, och de ytor som laven täcker växer långsamt.

Saltlaven lever främst på klippor och stenar som är vända mot norr
eller öster. De tydligaste sammanhängande bältena bildar saltlaven där
endast små vågor når stranden. Liksom andra lavar består saltlaven av
en svampdel och en algdel och dessa båda delar samarbetar i ett
symbiotiskt förhållande. Algdelen kan bland annat bilda sockerarter
genom fotosyntes, och svampdelen kan bland annat fånga upp och
hålla vatten. Saltlaven är flerårig, och de ytor som laven täcker växer
också långsamt. Det finns däremot inga större djur som äter saltlav.

Berggrunden inom Stensjöstrandsreservatet är unik i jämförelse med
övrig berggrund i södra Sverige och i naturreservatet förekommer en
rad olika bergarter. De till ytan dominerande är två typer av gnejser
sillimanitgnejs och kvart-fältspatgnejs.

Bilden visar bandad kvarts-fältspatsgnejs som är en av de vanligaste
bergarterna i Stensjöstrand. Kvarts-fältspatgnejsen är en ljus bergart
som till sin sammansättning är mindre homogen än sillimanitgnejsen.

Det finns tyvärr, enligt min mening, ganska många så kallade
hällristningar på de vackra hällarna inom området och denna säger,
citat; den 27 juli 1986 Karl A. Johansson n:o 327 Hunnebostrand
Bohuslän.

I stort sett är mineralogin densamma i bildens kvarts-fältspatgnejsen
som i sillimanitgnejsen med undantag för att mineralet sillimanit inte
förekommer i den föregående.

Sillimanit är ett hårt aluminiumsilikatmineral med den kemiska
formeln, Al₂SiO₅. Det finns vanligen i metamorfa bergarter,
ombildade bergarter, och bildar långa, fibrösa, prismatiska kristaller
med varierande hårdhet, som i vissa pegmatiter kan ha
ädelstenskvalitet. Sillimanit är uppkallat efter amerikanen Benjamin
Silliman.

Om vi för ett ögonblick glömmer all, mer eller mindre, torr fakta om
bildernas stenar och mineraler så kan man bara njuta av det estetiskt
vackra i det sneda, röda, mättade snedljuset från kvällens sista
solstrålar.

Skuggspelet och den rosa fältspaten i kombination med kvällsljuset ger
en overklig scen som hämtad ur en saga eller varför inte från en
fjärran, främmande planet.

Det är väldiga områden av de vackraste berghällar som möter
besökaren vid Stensjöstrand och vem kan låta bli att känna vördnad
inför naturen i dessa ögonblick, inte jag i alla fall.

Så åter till fakta, alla bergarter i området har genomgått metamorfos
och deformation, en del av dem vid minst två tillfällen. Metamorfos
innebär att bergarternas mineralogi förändras när tryck och temperatur
ändras. Det leder till att bergarternas utseende och egenskaper också
ändras. Metamorfos och deformation sker ofta samtidigt och orsakas
av stora rörelser i jordskorpan som leder till att bergarter pressas ned
på stora djup. Bergarterna inom naturreservatet är dessutom mycket
komplext deformerade.

Man känner till två perioder av metamorfos och deformation, dels för
1420-1440 miljoner år och dels för 980-950 miljoner sedan. Dessa
händelser har satt mycket tydliga spår, bland annat i form av
Stensjöstrands komplicerade veckstrukturer.

Inom Stensjöstrands naturreservat finns flera lokaler som kan vara
intressanta för allmänheten. Några exempel på sevärda strandnära
lokaler, från söder mot norr, är bland annat stora granater,
kvarts-fältspatgnejsen, kalksilikatlinser, amfiboliter, ortopyroxen eller
”hålen”, pegmatit/granit, olika vittringsfenomen samt sillimanitgnejs
med vacker veckning.

Om ni tittar noga i berghällens nedre del tycks det som om det finns
urgamla runliknande tecken ristade i stenen men det är, vad jag kan
förstå, bara naturligt bildade sprickor.

Den lilla väna strandtriften tycks utmana det stora blocket men det är
endast skuggan som gör ett ögonblicks avtryck för att sedan försvinna
bort.

I minsta lilla skrymsle, i minsta lilla vrå hittar livet en plats. Här ser vi
gulkämpar som blommar i en spricka i hällen.

Gulkämpar, ”Plantago maritima”, växer i täta tuvor och har smalt
jämnbreda, köttiga, ofta fläckiga blad. Arten blommar under
högsommaren, med andra ord tidiga blommor här i Stensjöstrand, med
oansenliga blommor som sitter i långsträckta ax. Blomman är fyrtalig
och utmärks av de långa ståndarna som har gula ståndarknappar.

Den vackert gula fetknoppen dekorerar sprickorna och blir till synes
självlysande mot bakgrund av den skuggade stenen.

Gul fetknopp, ”Sedum acre”, är en lågväxt, flerårig ört som kan bli upp
till en decimeter hög. Skotten är oftast ljusgröna men kan i soliga lägen
bli brun- eller rödanlupna. Bladen är köttiga och triangulära och sitter
tryckta mot stjälken. Gul fetknopp blommar i juni-juli med klargula
blommor som sitter i glesa kvastar.

Gul fetknopp användes i äldre tid som ett medel mot skörbjugg och
frossa, samt till att läka sår.

Artnamnet ”acre” kommer av latinets ”acris” för bitter och syftar på
växtens beska smak.

C. F Nyman, år 1868, kallar arten bitterknopp och skriver att;

”Bitterknoppen, – den vanligaste Fetknoppen, – är, såsom namnet
antyder, utmärkt genom sin pepparartade skärpa, hvadan dess gamla
namn Munkpeppar”.

”Ymnig och utmärkt sällskaplig, kläder Bitterknoppen helst torra berg
och kala backar, gamla murar, torftak o.d. med sina täta, vackra tuvor,
icke sällan bredvid Hällknoppen, mot hvars rödaktiga blad och hvita
blomknippen dess gula blommor särdeles bryta sig. Då dessa visa sig,
kan man anse sommaren vara kommen.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

I området förekommer två typer av mörka bergarter. Den mest
förekommande är en så kallad amfibolit. Den finns på flera ställen
inom reservatet men kan lättast ses på strandhällarna söder om
hamnen. Bergarten är på många ställen bandad och har ljusa ådror som
bildats genom uppsmältning av amfiboliten. Bergarten består i
huvudsak av hornblende, plagioklas och granat samt mindre mängder
av pyroxen, biotit och apatit.

I en del amfiboliter förekommer karakteristiska vittringshål som vid
närmare undersökning visar sig innehålla mineralet ortopyroxen.
Liknande bildningar förekommer på några andra ställen i Halland men
är ändå ovanliga. Förutom mörka amfiboliter finns även några små
förekomster av basiska gångbergarter. Dessa saknar amfiboliternas
karakteristiska ljusa åderverk och är i stort sett strukturlösa. De består
av plagioklas, hornblende, granat, pyroxen samt mindre mängder
biotit, kvarts och apatit.

Liknande nord-sydliga gångbergarter förekommer på flera ställen längs
den halländska kusten och en från Kullaberg har daterats till cirka 960
miljoner år. På några ställen förekommer och partier av granit.
Pegmatiterna är grovkorniga gångbergarter som består nästan helt av
kvarts, kalifältspat och plagioklas. De mindre partier av granit som
förekommer har samma mineralogi. På enstaka ställen förekommer
mycket stora röda granater. De förekommer också på flera andra
ställen i Halland, bland annat vid Glassvik någon kilometer söderut
och vid Sjönevad cirka 13 km öster om Falkenberg. I Sjönevad bröts
granat under en kort period i slutet av 1930-talet.

Vackra skorplavar, bland annat kaklav, skapar egna små konstverk i
den mörka amfiboliten.

Uppsmält ljus amfibolit bildar vackra ljusa stråk och mönster i den
mörka amfiboliten och det är inte svårt att tänka sig att allt detta en
gång var hett och flytande på mer eller mindre stora djup i jordskorpan
och manteln.

Lager på lager, sida vid sida, en gång var jorden, under eoner av tid,
allt annat än livsvänlig och nu när den äntligen har blivit, eller är,
hyfsat livsvänlig så gör vi människor vårt ”bästa” för att åter göra den
livsovänlig. Outgrundliga äro människans vägar.

Järnkrokens allra tidigaste historia bygger på följande historia…

Vid Big Bang bildades det nuvarande förrådet av väte och helium. Alla
andra grundämnen har därefter med stora problem bildats i stjärnorna.
Hur svår denna process har varit visar sig i att mindre än en procent av
det ursprungliga vätet har kunnat omvandlas till tyngre grundämnen
under de mer än 13 miljarder år som universum har existerat.

Uppbyggandet av grundämnen i stjärnorna sker genom en serie
fusionsprocesser. Dessa processer kan dock bara funge­ra upp till järn,
som har atomnummer 26. Det beror på att fusionsprocesser med
utgångspunkt i järn förbrukar mer energi än de utvecklar. Bildningen
av grundämnen tyngre än järn, till exempel uran som har atomnummer
92, är en så svår process att den i själva verket är nästan omöjlig. I
universum utgör ämnen tyngre än järn mycket riktigt också bara en
miljondel av alla grundämnen. Det är därför som metaller som guld,
platina och uran är så sällsynta och dyrbara.

Alla grundämnen tyngre än järn bildas i supernovaexplosioner genom
en reaktion som kallas neutroninfångning. I samband med ett
supernovautbrott produceras väldiga mängder neutroner, och då
neutroner är elektriskt neutrala, kan de utan problem tränga in i de
befintliga atomkärnorna av järn eller lättare grundämnen. Därvid bildas
isotoper med ett mycket stort neutronöverskott, som resulterar i
instabila radioaktiva kärnor.

Således kan en järnatom blixtsnabbt hinna fånga in upp till fem
neutroner, varvid den blir så instabil att den direkt sönderfaller till
kobolt, som har atomnummer 27. På detta sätt kan det byggas upp
grundämnen som är tyngre än järn, Det är dock endast mycket kort tid
som står till förfogande i den enskilda supernovan, innan
neutronstrålningen försvinner, och det är bara en liten bråkdel av
stjärnorna – de allra tyngsta – som slutar sina dagar som supernovor.

En ny teori går därför ut på att större delen av de tyngsta grundämnena,
som guld och uran, har bildats vid de ännu våldsammare reaktioner
som äger rum när två neutronstjärnor kolliderar.

Hur det sedan blev en ”öglekrok” är en helt annan historia.

Den ljusa och mörka amfiboliten bildar mönster som påminner om ett
mörkt böljande hav med skummande vågtoppar, sett från ovan. Kanske
är det en metafor för själva västerhavet under en stormpiskad natt.

Lite varstans på bilden ser ni linsformade strukturer som är så kallade
kalksilikatlinser i ett amfibolitlager inom kvart-fältspatgnejs och
bergarten är sannolikt av sedimentärt ursprung.

Visst är väl geologi vackert och spännande.

Strandglim, ”Silene uniflora”, blommar från juni till augusti och
blommorna sitter ensamma eller i fåblommiga knippen och är ganska
stora, deras stödblad är örtartade. Fodret är tydligt uppblåst och har
röd, nätlik ådring. Strandglim är mycket lik smällglim, ”Silene
vulgaris”, och har betraktats som en underart av denna. Smällglim
skiljer sig dock genom upprätt stjälk med greniga rikblommiga
blomställningar, hinnartade övre stödblad, samt otydliga bikronefjäll.

Skörbjuggsört, ”Cochlearia officinalis”, växer på havsstränder och är
vanlig längs Västkusten, från Bohuslän till Skåne, men förekommer
också sällsynt i några östliga kustlandskap. Den första fynduppgiften
är från Varberg och publicerades redan 1662.

Skörbjuggsörten har använts som medel mot skörbjugg och fanns förr
på apoteken som ”Herba Cochleariæ” men den ansågs också vara
verksam mot gikt och andtäppa.

Skörbjugg är en sjukdom som beror på att man inte fått i sig tillräckligt
mycket vitamin C. Då brukar huden, tandköttet och slemhinnorna börja
blöda eftersom blodkärlen blir svaga och ömtåliga och lätt går sönder.
Man kan dö av allvarlig skörbjugg. Förr i tiden var skörbjugg ett stort
problem för sjömän som seglade långa sträckor och inte hade färsk
frukt ombord. Från 1700-talet började man se till att sjömännen fick
juice från citrusfrukter för att inte drabbas av skörbjugg.

Gikt är en sjukdom som framkallas av utfällning av kristaller av
natriumurat, salt av urinsyra, i vävnader. Orsaken är onormalt hög halt
av urinsyra i blodplasma, i sin tur orsakad av huvudsakligen genetiska
faktorer. Gikt kan ge akuta anfall av smärta och svullnad i en led samt,
i avsaknad av behandling, på sikt bland annat njurskada. Goda
behandlingsmöjligheter finns numera. Gikt är en sällsynt sjukdom och
ingår i gruppen kristallartriter.

Andtäppa kallas idag för astma och är en allergisk sjukdom i luftrören
med periodiska anfall av andnöd, så kallade astmaanfall.

Blodnäva, ”Geranium sanguineum”, är en flerårig ört som ofta växer i
täta ruggar. Blodnäva växer ofta i torra och steniga backar från Skåne
till Gästrikland. Den är betydligt vanligare längs kusten och i kalkrika
områden. Den första fynduppgiften publicerades på 1600-talet, men
arten är känd sedan medeltiden.

”Växtens artnamn är särdeles passande. Icke allenast stjelk och
bladskaft äro vackert röda, utan också bladen bli icke sällan så röda, att
de på långt håll tyckas likna blommor, och mot hösten blir hela örten
nästan blodröd; man ser då stundom hela backar derigenom lysa röda.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Strandkämpar, ”Plantago coronopus”, är en liten, ofta ettårig art med
en basal bladrosett och uppstigande blomstjälkar med korta ax. Bladen
är djupt flikiga och tydligt håriga. Arten är ganska sen och blommar
först på sensommaren, i juli-augusti. De håriga och flikiga bladen är
alltid ett säkert kännetecken för arten som skiljer den från till exempel
gulkämpar som växer i samma miljöer.

Artnamnet ”coronopus” kommer av grekiskans ”korone” för kråka och
”pous” för fot, och betyder sålunda ”kråkfot” vilket syftar på
bladformen.

Saltarv, ”Honckenya peploides”, är ganska vanlig på sandiga
havsstränder längs hela den svenska kusten. Den är en effektiv
sandbindare och kan, där den växer talrikt, medverka till att minska
sandflykten. Den första fynduppgiften är från Varberg och omnämns
av Furiren redan år 1662. Enligt Carl Fredrik Hoffberg, år 1792, kan
bladen stuvas och ätas.

”Wild-Portlak, w. wid saltsjöstrander och är salt: örtbladen kunna
stufwade ätas.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg,
år 1792.

Strandtrift, ”Armeria maritima maritima”, är lätt att känna igen på de
rosa blommorna som sitter i runda huvuden på bladlösa stjälkar och de
nästan gräslika bladen som bildar täta tuvor. Trift blommar i maj-juni,
men man kan hitta blommande exemplar långt in på hösten.
Blomstänglarna blir en till tre decimeter höga och de trådsmala bladen
sitter samlade i basala rosetter. Blommorna är vanligen rosa, sällan
vita, och sitter i en huvudlik toppställd samling.

De tre följande bilderna går i moll och mörker ety framför mig i detta
fantastiskt vackra och ljusa landskap dyker en relikt upp från en av
mänsklighetens mest förfärliga tidevarv, det andra världskriget. En tid
som hände alldeles nyss och som fortfarande är ett öppet sår. Bilden
visar en försvarsbunker som påminner om något underjordiskt med
mörka kalla ögon som håller på att bryta igenom markytan och på sätt
och vis var det väl det. När denna bunker byggdes av Pluton Nord den
11 januari 1940 hade kriget hållit på dryga 4 månader. Under året 1940
hände mycket i Sverige och världen, till exempel;

100 000 svenskar helgarbetar i 400 svenska företag och skänker
inkomsten till Finlandshjälpen under mottot ”Trettondedagen för
Finland”.

Den svenska riksdagen godkänner införandet av tvångsmedel i
krigstid.

En operativ svensk flygstyrka överförs till Kemi i Finland.

Flygplan från Sovjetunionen bombar städer i Finland.

Viss censur av vykort införs i Sverige.

De första finländska krigsbarnen kommer till Haparanda och förs
sedan vidare till värdfamiljer runtom i Sverige där de skall bo tills
förhållandena i Finland normaliserats.

Sveriges utrikesminister Christian Günther kommenterar konflikten
mellan Finland och Sovjetunionen med att hävda ”Finlands sak är vår”.

Europa drabbas av en köldvåg där Themsen fryser till is för första
gången sedan år 1890 och snö faller på Rivieran.

Statens informationsstyrelse inrättas i Sverige med uppgift att bland
annat övervaka svenska böcker, press, radio och film.

Tryck- och informationsfriheten i Sverige inskränks.

Den svenska regeringen beviljar 23,5 miljoner kronor för byggandet av
befästningar längs skånska kusten, den så kallade Per Albinlinjen.

Under våren 1940 ger Heinrich Himmler ger order om att bygga ett
koncentrationsläger i Auschwitz

Tyskland anfaller Danmark och Norge den 9 april 1940, och Danmark
kapitulerar så gott som omedelbart medan norrmännen fortsätter göra
motstånd. Norska flyktingar börjar strömma över gränsen till Sverige.
Huvuddelen av de svenska styrkorna finns i norr, vid finländska
gränsen. Knappt tre månader efter att Pluton Nord gjort klar sin
försvarsbunker var kriget bara några kilometer bort på andra sidan
vattnet.

Tyska kryssaren KMS Blücher sänks av norska kustförsvaret på
Oscarsborg i Oslofjorden.

Allmän mobilisering utfärdas i Sverige den 11 april 1940 precis fyra
månader efter att bunkern var klar.

Sveriges statsminister Per Albin Hansson deklarerar den 12 april 1940
Sveriges fasta försvars- och neutralitetsvilja, medan den allmänna
mobiliseringen pågår.

Allt detta skrämmande och mörka flimrar förbi i mina tankar där jag
står framför försvarsbunkern och jag tänker att ”måtte detta aldrig
återupprepas”!

Mina blickar styr mot den vackra solnedgången i väster men jag kan
inte riktigt njuta av detta storslagna natursceneri för jag är fortfarande
kvar i mina tankar i Pluton Nords försvarsbunker 1940 och kanske
kommer det mullrande flygplan och väldiga krigsskepp borta vid
horisonten för att inta även Sverige. Jag undrar hur ”grabbarna i
bunkern” upplevde denna förfärliga tid, en tid för bara dryga 70 år
sedan.