Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på ormgranen.
Ormgranen på Getaryggarna vid Kroppsjön
Ormgranen på Getaryggarna vid Kroppsjön, en naturkrönika i tre
bilder om den märkliga granvarianten ”Picea abies ‘Virgata’”.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av maj 2011.
Bildens ormgran, ”Picea abies formen virgata”, som växer på
Getaryggarna i närheten av Kroppsjön, mellan Värnamo och
Rydaholm, är en form av gran med långa, mer eller mindre bågböjda
grenar utan sidosmågrenar. Formen, som växer vild i hela Sverige, är
ibland beståndsbildande. Ormgranens märkliga utseende beror på att
den av genetiska orsaker, det vill säga förändringar i arvsmassan, har
förlorat förmågan att bilda sidoskott på grenarna. Stammen eller en
gren kan växa flera år utan att bilda något eller bara några enstaka
sidoskott.
Ormgranen är en sällsynt varietet av en vanlig gran, som har sparsamt
grenade kransgrenar.
I Eskilstorp, fyra kilometer söder om Lekeryd, finns ett av landets få
bestånd av ormgranar med ett hundratal träd. Den äldsta granen är
cirka 150 år och enligt ortsbefolkningen är den moderträdet för
beståndet. Historien berättar att en soldat med namnet Esk tog med sig
en planta från Ryssland när han återvände från Svensk-ryska kriget i
början av 1800-talet. Även om historien om soldat Esk är osäker och
ormgranarnas uppkomst oviss, är det viktigt att de bevaras för
framtiden. Förutom det stora beståndet i Eskilstorp lär det förekomma
större bestånd av ormgran på bara sex platser till i landet.
Gran, ”Picea abies”, är ett av de få vildväxande barrträden i Sverige.
Kronan har en smalt konisk form och huvudstammen är rak, de övre
grenarna är uppåtriktade och de nedre grenarna är ofta hängande.
Barren sitter enstaka direkt på grenarna och har en långsmal infästning
i motsats till ädelgranar, vars barr fäster med en cirkelrund skiva.
Barren blir omkring åtta till tio år gamla, men senare års försurning
anses förkorta livslängden i utsatta områden.
Pollenkornen sprids med vinden i oerhörda mängder under maj-juni
och efter pollineringen sker befruktning och fröna mognar under
hösten. Fröspridningen sker dock inte förrän påföljande vår. De mogna
kottarna är hängande och uppträder vissa år i stort antal, så kallade
kotteår. I norra Sverige förekommer granar med smalare växtsätt vars
kottar har rundade fjäll och dessa kallas för altaigranar och anses
utgöra en särskild underart. Formrikedomen är mycket stor hos granen
och ett flertal avvikande former har namngivits, till exempel ovan
nämnda ormgran. Även former med gulbrokiga barr eller med
gulgröna kottar är kända.
Gran förekommer i hela landet utom i de allra sydligaste delarna, där
den dock ofta förekommer i skogsplanteringar. Man har ofta ansett att
den invandrat norrifrån efter senaste istiden och sakta spritt sig söderut,
men senare tids forskning har ifrågasatt detta. Gran växer företrädesvis
på näringsrik, gärna fuktig mark men är beroende av att bilda
mykorrhiza med olika svamparter, till exempel blodriska, för att kunna
ta upp tillräckligt med näring ur marken. Gammal örtrik granskog är en
av de artrikaste växtmiljöerna, i vilken flera sällsynta växter lever,
bland annat orkidéerna norna och skogsfru. Blåbärsgranskog är en typ
av hedgranskog och den vanligaste naturtypen i Sverige.
Inget annat inhemskt träd kan mäta sig med granen i reslighet och år
1883 fälldes, i Nybro, Västergötland, en 51 meter hög gran vars
omkrets vid basen var 5,3 meter. Sådana jättar är dock mycket
ovanliga numera på grund av intensiv avverkning. Granen blir inte mer
än drygt 400 år, medan tallen kan bli betydligt äldre.
Granens ved är gulvit och har många användningsområden. Speciellt
viktig är den för framställning av pappersmassa och byggnadsvirke.
Gran är en av landets viktigaste exportråvaror. I övrigt används gran
till framställning av terpentin. Enligt Nyman år 1868 lär staden
Amsterdam till stor del vara byggd på svenska granpålar. I äldre tid
brukades barken till taktäckning, de unga rötterna till korgarbeten och
kottarna till färgning.
Idag köper de flesta en gran till jul, men det är en ganska ny företeelse.
De första julgranarna i Sverige kom på 1700-talet efter tysk förebild.
Andra arter som brukar säljas till jul är nordmannsgran som ofta kallas
kungsgran, blågran och serbgran.
Gran är för övrigt Medelpads landskapsblomma.
Artnamnet ”abies” är ett namn på ädelgran. Namnet används också
som vetenskapligt namn på släktet ädelgranar. Svenska namnet gran
eller graan är känt sedan medeltiden och ingår ofta i medeltida
ortsnamn.
”Granen kan planteras till häckar och låter väl klippa sig, hvadan
LINNÉ kallar den ”arbor topiaria”, då tallen deremot är ”minime
topiaria”. Dess unga grenar och späda rötter kunna begagnas till vidjor,
band, korgarbeten m. m.; qvistarna med barren till täckning i
trädgårdar o. s. v. Unga, smala, stammar till tunnband, stänger m. m.
Barken är nyttig vid läderberedning och att täcka tak med. Såsom
bränsle har stammen mindre värde än grenarne, hvilka i värmestyrka
komma närmast björkved; de ge också ymnigare och luthaltigare aska.
Kottarna färga brunt om godset med sönderstötta sådana kokas i vatten
och sedan behandlas med stark lut…
…Få trädslag bildar så täta och mörka skogar som Granen. Der den kan
växa riktigt tätt, blir den snart enväldig herrskare, så att antingen är
marken under träden bar, endast täckt med gamla barr och kottar eller
kottdelar, eller ser man här och der några örter, som älska eller tåla
stark skugga. Men på stubbar eller på de döda stammar, som multna
bland sina ättlingar, grönska mossor och gråna lavar, under det
skägglika sådana hänga från de åldriga trädens grenar. Och om hösten
blir granskogen ett hem för talrika svampar, med olika former och
färger. Granens egendomligt balsamiska lukt, starkare än Tallens, är
allmänt bekant och omtyckt, och mycket brukas ännu både julgranar
och brudgranar.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.