Ormskinn och isälvsmaterial

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på ett ormskinn.

Ormskinn och isälvsmaterial

Ormskinn och isälvsmaterial, en natur- och kulturkrönika om bland
annat konsten att krypa ur skinnet samt om enorma mängder iskallt
vatten.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd på juni månads sista dag.

Det är ett rejält ormskinn som ligger på dammvallen vid Fågelforsdammen
i Skillingaryd. De stora bukfjällen och de mindre avlånga ryggfjällen syns
tydligt och denna snok, den vanliga snoken eller vattensnoken har varit,
eller snarare är, minst en meter lång.

Snok, vattensnok, eller vanlig snok, ”Natrix natrix”, är en ormart som är
vanlig över stora delar av Europa. Färgen varierar vanligen från gröngrå,
grönsvart till brun och nästan alla snokar har vita eller gula fläckar på
vardera sidan av nacken.

Liksom övriga grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är
tillsammans med huggormen, den vanligast förekommande ormen i
Skandinavien. Snoken är dessutom Sveriges största orm och kan bli ända
upp till 140 centimeter lång och för att kunna uppnå dessa längder måste
de kanske ha en 15-20 år på sig.

Ormar ömsar skinn eftersom när de växer, och det gör de hela tiden, så
blir skinnet för litet och då behövs det ett nytt med jämna mellanrum men
även för att skinnet slits väldigt mycket och ormen behöver då ett nytt
oslitet skinn.

Den boaorm, ”Boa constrictor”, som vi har på Gröndalsskolan i Värnamo
ömsar skinn 3-4 gånger per år och dagarna före en ömsning blir ögonen
alldeles grå och grumliga, eftersom ormar inte kan blinka har de vanligt
skinn även över ögonen, och den är då i princip blind. Hudömsningen
börjar med att ”Bosse”, som vi kallar honom, gnuggar hål på skinnet
längst fram på huvudet mot en sten och kryper sedan i princip ur skinnet.
Detta sker nästan alltid på nätterna och på morgonen ligger skinnet i en
prydlig hög i ett hörn av terrariet. ”Bosse” är nu drygt 170 centimeter
lång och grov som en underarm och matas med frusna råttor som tinas
eller micras innan de läggs in i terrariet.

Den bakre delen av skinnet ligger en bit ifrån framdelen och den långa
smala ormsvansen är typisk för snoken och skiljer den från den kortare
och knubbigare huggormssvansen. Den långsmala, piskliknande
snokkroppen smalnar med andra ord av symmetriskt mot svansen. Om
det stora bukfjället på undersidan, precis framför kloaken, är helt så är
det en huggorm, om det är delat så är det en snok.

Snoken är inte farlig för människan. Den har inga gifttänder, men dess
saliv innehåller gift som den förlamar sitt byte med, då detta inte kan
tränga igenom människans hud kan den inte skada oss. Snokars pupiller är
runda medan huggormars pupiller är stående långsmala.

Det finns omkring 3000 ormarter i världen och dessa är uppdelade i
cirka 16 familjer. Den familj som innehåller absolut flest arter är just
familjen snokar, ”Colubridae”, med omkring 2200 arter. De flesta av dessa
är ogiftiga, men några giftiga förekommer också som exempelvis den
afrikanska boomslangen.
Jämfört med snokarna är de därnäst största familjerna artfattiga. Familjen
huggormar ”Viperidae” och familjen giftsnokar ”Elapidae” består båda av
bara mellan 170 och 190 arter. Till viperiderna, alltså huggormarna,
räknas huggormar, lansormar och skallerormar, medan elapiderna,
giftsnokarna, innefattar bland annat kobror, korallormar, havsormar och
mambor. En fjärde familj som också kan nämnas är familjen ”Boidae”, dit
boa- och pytonormarna hör och knappt 100 arter hör till den familjen.
Här hör med andra ord Gröndalsskolans egen boaorm, Bo Otto Torsten
Gröndal, även kallad Bosse, hemma.

Snoken lever främst på vattenlevande djur som fisk och grodor, men kan
även ta paddor och andra smådjur och till skillnad mot många andra
ormar påverkas inte snoken av paddans gift.

Om snoken blir hotad är den snabb med att dra sig undan men har den
inte möjlighet till det så kan den spela död genom att lägga sig på rygg
med tungan hängande ut ur munnen. Prövar man då att vända den igen
kommer den att rulla tillbaka till ryggläge. När den känner sig skrämd så
kan den avge illaluktande exkrementer ifrån doftkörtlar vid analöppningen
och får man detta på kläderna kan det vara mycket svårt att få bort lukten.

Snoken har ett antal underarter och ett exempel är gotlandssnoken,
”Natrix natrix gotlandica”, som endast finns på Gotland och Lilla Karlsö
och den är klart mindre än nominatformen. Gotlandssnoken är upptagen
på röda listan som VU, sårbar. I Sverige finns ytterligare en art snok
nämligen hasselsnoken, ”Coronella austriaca”, vilket är den ovanligaste
och minst kända av de svenska ormarterna.

En isälv är utflödet av smältvatten under en glaciär eller en inlandsis. I en
sådan älv flödar förutom vatten även stora mängder grus, slam och stenar
som glaciären har schaktat ihop under sin tillväxt. På grund av isens tryck
ovanifrån och innehållet av slipande grus, kan isälven karva ut sin egen
väg genom grottor i berget. Rullstensåsar, jättegrytor och bildens
rundslipade stenar är spår av isälvar från slutet av istiden och idag finns
bara den lilla Lagan kvar någon kilometer bort som ett minne från en tid
då det var helt andra vattenflöden i trakterna av Båramo.

Trädgårdsmästarens mardröm mellan stenplattor och i grusgångar är den
lilla krypnarven, ”Sagina procumbens”. Artnamnet ”procumbens”
kommer av latinets ”procumbere” för att ”lägga sig ner” och betyder
alltså nedliggande, namnet syftar med andra ord på växtsättet.

Kärrkavle, ”Alopecurus geniculatus”, är ett lågväxt, flerårigt gräs med
blommor som har ståndare med violetta till bruna knappar, vilket syns
tydligt på bilden. Småaxen har tydliga svarta till mörka borst som skiljer
den från den snarlika arten gulkavle. Artnamnet ”geniculatus” kommer
av latinets ”genu” för knä och ”geniculum” för litet knä, namnet betyder
sålunda knäböjd och syftar på det blågröna strået.

Släktet vallörter, ”Symphytum”, har 35 arter varav två, äkta vallört och
fodervallört, förekommer i Sverige. Dessa två arter korsar sig med
varandra och hybriden, uppländsk vallört uppstår. Trots en något
annorlunda färg är detta uppländsk vallört som vanligtvis brukar vara
rent ljusblå.

”Vallört (ej af vall utan af det tyska (über-)wallen och sålunda en
öfversättning af den grekiskt-latinska benämningen) är visserligen ett
ganska allmänt användt namn för Symphytum…”

Ur Normalförteckning öfver svenska växtnamn. Meddelanden från
Kongliga Landtbruksstyrelsen, N:r 3, år 1894.

En närbild på en flenört, ”Scrophularia nodosa”, som tillhör familjen
”Scrophulariaceae” eller på svenska lejongapsväxter.

”Den har en nog stark och wederwärdig luckt, och ätes endast af Geten,
och Bien söka dess blommor. I Norrige dricker allmogen Thee på bladen,
såsom swettdrifwande i halssjuka; men Fläder Thee och Mos äro både
säkrare och angenämare.”

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius, år 1806.

Vägtisteln, ”Cirsium vulgare”, är verkligen väl beväpnad och på engelska
har den ett bättre beskrivande namn i Spear Thistle, det vill säga Spjut-
tistel. När den slagit ut är blommorna ljust rödvioletta.

”En allmänt bekant, men för sin taggighet icke omtyckt växt, den värsta
bland våra egentliga Tistlar.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman, år 1867.

Skrivet av Erik Bunnstad