Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Östanå.
Östanå by och Mo härads kompani
Östanå by och Mo härads kompani, soldattorp nummer 77, en natur-
och kulturkrönika i 20 bilder om den tätortsnära militära naturen den
andra vargavintern.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i början av december 2010.
Det är numera tyst och öde i den lilla byn Östanå, alldeles ”Östan ån
Lagan”, söder om Östra lägret i Skillingaryd. När dessutom snön lagt
sig som ett tjock täcke över nejden känns allt som ett öde minne från
svunna tider. Bilden löper längs den gamla Tofterydsvägen ner emot
åbron i bakgrunden, det jättelika hålet i vägen är markerat med ett
”evigt” vägarbete som får mig att tänka på Gus Dahlströms gamla
sketch ”Hålet i gatan” ur Casinorevyn 1974.
I branten ner emot Lagan i söder finns fortfarande en relativt
välbevarad jordkällare kvar.
De gamla faluröda brädorna är vackert bevuxna med grönalger och
lavar och ett vackert färgspel bildas.
Rester från den gamla jordkällaren i byn Östanå som i folkmun förr
kallades Brooklyn vilket kan höra samman med att det var en bro över
till Skillingaryd.
Brooklyn är namngivet efter den holländska staden Breukelen och är
en stadsdel i staden New York. År 2000 hade Brooklyn 2 465 326
invånare och en area på 182,9 kvadratkilometer och är därmed den
mest befolkade och den andra mest tätbefolkade stadsdelen i New
York efter Manhattan. Brooklyn har 13 479 invånare per
kvadratkilometer. Brooklyn ligger på västra Long Island och sydost
om Manhattan, som ligger på andra sidan East River. Brooklyn har
tidigare varit känd för sin stora italiensk-amerikanska befolkning, men
nu är den så kallade afro-amerikanska befolkningen i majoritet.
Denna något märkliga bild visar en närbild på undersidan av en
aspticka, de små hålen är svampens porer där sporerna bildas.
Så här ser asptickan ut från sidan där den växer på den stora aspen i
södra delen av Östanå, inte långt från Lagan där för övrigt strömstaren
sjöng vid fototillfället.
Bilden visar laven grå tagellav, ”Bryoria capillaris”, som tillhör släktet
tagellavar. Dessa lavar är mycket känsliga mot luftföroreningar, då de
får all sin näring samt all sin vätska från regnvatten och från luften.
Tagellavarna, som påminner om skägglavarna, bildar också tofsar som
påminner om skägg. Grå tagellav är tillsammans med manlaven de två
vanligaste tagellavarna i vårt land. Ofta växer båda arterna invävda i
varandra och kan vara svåra att skilja åt. Vanligtvis är grå tagellav grå i
färgen medan manlaven är brun till nästan svart. Inte sällan kan dock
grå tagellav också vara brun. Tagellav är viktig föda för renar och
ekorrar använder den som byggmaterial i sina bon. Tagellaven kan
man skilja från skägglaven på följande sätt, ta tag i en tofs och dra av
den på mitten. Om alla grenar verkar vara lika starka så är det fråga om
tagellav. Skägglavar har dessutom en vit märgsträng som visar sig
strax innan en enskild gren går av.
Mitt i denna smällkalla vargavinter har denna broskmussling,
”Lentinus conchatus”, valt att sätta frukt. Den växer vanligtvis från
sommar till höst på lövträd, och är tämligen allmän i sydöstra,
mellersta, och nordöstra delarna av vårt land.
En riktig närbild på broskmusslingens skivor, problemet är dock att jag
inte riktigt kan svära mig fri från misstanken att svampen istället för en
broskmussling är en ostronmussling, eller ostronskivling som den
också kallas, ”Pleurotus ostreatus”, denna svamp växer från senhöst till
mild vinter på till exempel sälg, tämligen allmänt i Syd- och
Mellansverige.
Snedpicka eller klyvporing, ”Schizópora paradóxa”, växer från hösten
till våren på döda, stående eller kullfallna stammar av lövträd helst
hassel, björk och bok. Svampen är allmän i södra och mellersta
Sverige, sällsyntare norrut.
En närbild på förra bildens snedpicka, ”Schizópora paradóxa”, som
växte ”mitt i byn”.
Bilden visar en dagglav, ”Physconia distorta”, i torka, som växer
tämligen allmänt på framför allt asp i Östanå. Dagglavar tillhör släktet
”Physconia” och är bladlika lavar med brun färg och ofta med en
grådaggig beläggning. På undersidan är de vanligen svarta men något
ljusare mot lobernas spetsar. Arten dagglav blir uppemot 15 centimeter
i diameter och den har brunaktig, se ovan, i väta grön, ovansida och
svart undersida. Bålen har talrika fruktkroppar, så kallade, apothecier.
Laven växer tätt tryckt till underlaget, som vanligen är barken av ädla
lövträd. Den är allmän i södra och mellersta Sverige men finns även
sällsynt på klippor i norra Sverige.
På bilden ser Ni arten slånlav, ”Evernia prunastri”, som är en art i
gruppen busklavar. Arten, som växer på buskar, lövträd och gammalt
trä, blir uppemot 10 centimeter hög och har plattade, ovan grågröna till
gulgröna, undertill ljusa, nästan vita grenar. Särskilt äldre individer är
kraftigt mjöliga av soredier, vegetativa förökningsorgan. Arten, som
förr växte på slån, finns i hela Sverige till skogsgränsen men är
vanligast i söder. Den används för övrigt inom parfymindustrin som
bindemedel för oljor.
Man kan verkligen undra vad det är för konstig och främmande
organism som försöker ta sig in i aspen via ett grenhål men i själva
verket är det tvärt om, aspen läcker vätska genom grenhålet som i
vinterkylan frusit till is. Färgen torde bero på olika näringsämnen,
kanske bland annat olika järnföreningar.
Bildens frätskinn, ”Vuilleminia comedens”, växer på lövträdsgrenar
och är en vitrötesvamp som växer på döda oftast kvarsittande grenar på
ek. Fruktkropparna som är resupinata och hårt vidvuxna, utvecklas
under ytterbarken på angripna grenar. Grenarna är ofta sådana som
lider av ljusbrist. Barken sprängs sedan bort och blottlägger de mycket
tunna fruktkropparna.
Bildens allélav, ”Anaptychia ciliaris”, är en bladlik till nästan busklik
lavart med smala lober som har långa utskott, så kallade cilier, i
kanterna. Ovansidan är grå och tätt besatt med korta hår. Fruktkroppar
är vanliga och kan bli upp till 10 millimeter i diameter. Laven är vanlig
på alléträd men även på andra lövträd i öppna lägen i södra och
mellersta Sverige.
Bilden är tagen på Hesslehultshöjden strax norr om ”Jarlastugan” där
allélaven växer ganska rikligt framför allt på asp.
Svedticka, ”Bjerkandera adusta”, har fått sitt latinska släktnamn efter
den svenske naturforskaren och prästen Clas Bjerkander, född 1735 i
Bjärka socken vid Skara, död 1795 i Grevbäck. Bjerkander prästvigdes
1761 och befordrades 1785 till kyrkoherde i Grevbäck. 1792 blev han
prost. Redan som gymnasist började han föra dagböcker över allt
märkligt, som mötte honom i naturen, och han fortsatte dessa
anteckningar ända till sin död. En otroligt stor mängd dylika
anteckningar och uppsatser (enligt uppgift omkring 100 000)
inlämnade han till åtskilliga tidningar och tidskrifter, framförallt till
Vetenskapsakademins handlingar. I dessa finns 49 avhandlingar av
hans hand. Redan såsom komminister invaldes han, år 1778, till
medlem av Vetenskapsakademin. Även insektsarten, ”Pyralis
bjerkandriana”, är uppkallad efter honom. Bland hans skrifter märks
”Anmärkningar vid örternas utdunstning” år 1773, ”Biens flora” år
1774 samt ”Blomsteralmanach i Västergötland” under åren 1757-1786.
Släktet ”Bjerkandera” består av ettåriga, vanligen hattbildande arter,
hos vilka det oftast finns en mörk linje mellan kött och rörlager.
Släktets båda arter, svedticka samt rökticka, växer normalt på lövved
och ger vitröta
Svedtickan, ”Bjerkandera adusta”, som Ni ser på bilden växer oftast
gyttrad med flera, taktegellagda hattar, men kan på undersidan av
liggande substrat också vara helt resupinat, vidväxt. Hattarna blir 2-6
cm stora, först smutsigt gräddfärgade till gråbruna, efterhand mörkare
och med svart, synbarligen svedd kant. Helt unga fruktkroppar är
småludna på ovansidan, men blir snart kala. Rörlagret är mycket tunt,
och större delen av de upp till 0,8 cm tjocka hattarna upptas av
köttskiktet. Svampen växer på allehanda lövved, här en björk, i
sällsynta fall även på barrträd, då vanligen gran, och finns både på
stubbar, liggande stammar och nedfallna grenar, gärna i kulturmarker
som beteshagar och parker.
Jönköpings regemente ledde sina traditioner tillbaka till 1623, då det
blev roterat i Jönköpings län. När Karl XI: s indelningsverk inrättades
på 1680-talet, blev regementet fastare förankrat i länet. De åtta
kompanierna blev förlagda, med sina rotar i olika härader och fick
namn efter dem. Undantagen var de tre kompanier för vilka
regementsofficerare stod som nominella chefer. Kompaniet som hade
sina rotar i Mo härad kallades därför länge för Överstelöjtnantens
kompani. Varje rote av gårdar underhöll en soldat som här hade sitt
torp och sitt lilla jordbruk. Soldaten gifte sig i allmänhet, och han
tillsammans med sin familj anpassade sig efter det omgivande
samhället. Han och hans soldatkamrater talade samma språk som de
övriga sockenborna och blev stadgade och aktade karlar samt nära
förbundna med sina husbönder och de andra bönderna i byalaget. Karl
XI: s nya regementsrullor indelade med andra ord landet i ett nytt
system av ”kamerala” enheter, vilka skulle sätta upp var sin krigsman.
Dessa enheter kallades rusthåll och rotar, rusthållet för rytteriet, rotarna
för infanteriet och större delen av flottan. Till grund för
rusthållindelningen lades beloppet av en gårds räntor till kronan och
systemet byggde på efterskänkandet av dessa räntor mot att gården höll
ryttare och häst i vissa fall båtsman med torp, lön och kläder. Till
rusthåll utsågs i allmänhet större gårdar.
Soldaten Karl Axel Jarl, rote Nr 77, Hultsgärde, var den siste av en
lång rad av knektar i och kring Skillingaryd.
Soldattorpens epok i Sverige kom att vara i 220 år, från 1682 till 1901.
I dessa torp bodde samtidigt i genomsnitt 30 000 soldater. Med en
normal tjänstetid av drygt 30 år blev det sju generationer indelta, det
vill säga, betydligt över 200 000 man.
Inberäknat de indelta soldaternas familjer kan antalet människor som
levat inom soldattorpens väggar uppskattas till över en miljon svenskar
och hur många av oss kan inte idag, med stolthet, konstatera att vi har
indelta soldatfamiljer i våra släkter, inte bara i en utan oftast i flera
generationer.
WordPress
Facebook
Google+
