Öster om Lagan, öster om å, Östanå

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Östanå 

Öster om Lagan, öster om å, Östanå.

Öster om Lagan, öster om å, Östanå, en naturkrönika i 19 bilder från
en före detta liten by på gränsen till Skillingaryd som så sakteliga
återgår till naturen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i december månads sista
dagar 2013.

Bron över till den gamla byn Östanå alldeles utanför Skillingaryd
håller på att återtas av naturen, så gör för övrigt hela den gamla byn.
Husen, människorna, pratet och skratten är sedan länge borta, bara en
och annan jordkällare finns kvar, tystnaden är numera total.

Minnen berättar för dem som genom egna upplevelser var med,
därför minns jag, dock var jag bara ett barn när en del av husen var
bebodda och bara en yngling då några av husen ännu fanns kvar.

Gräs, mossor, lavar och sly som numera håller på att bli mindre träd
tar sakta men säkert tillbaka våra mänskliga strukturer. Järnräcket
håller på att förvandlas till järnoxider eller rost, allt medan färgen
flagnar i en allt snabbare takt.

Det är på samma gång sorgligt och intressant att se hur kretsloppen
sluts, och det är så det ska vara, det är så det alltid har varit.

Hårbjörnmossan, ”Polytrichum piliferum”, bildar strukturer i asfalten
som liknar kors, då de har brutit igenom vägbanan och visar på
naturens kraft över människan. Vi tror att vi är naturens herrar men så
är icke fallet, vi är bara en oupplöslig och liten del av den natur som vi
är så beroende av för vår fortlevnad.

Den lilla hårbjörnmossan, ”Polytrichum piliferum”, med sina vackert
röda sporkapslar förädlar asfalten och är ett mästerligt naturens
konstverk för den som väljer att stanna, böja sig ner, se och iaktta.

De höst- och vinterbruna asp- och björklöven bildar en vacker
inramning av naturens installation.

Mossor eller bryofyter, på latin ”Bryophyta”, är ett gemensamt namn
för de tre växtklasserna levermossor, nålfruktmossor och bladmossor,
med totalt upp till 50 000 arter, varav drygt 1000 finns i Sverige.

Mossor representerar ett utvecklingsstadium mellan vissa gröna alger
och ormbunksväxterna och flertalet är landlevande och relativt små.
Den gröna mossplantan består av bål eller av stam och blad och
mossor har använts för att täta bland annat husväggar och båtar, som
packningsmaterial för ömtåliga eller uttorkningskänsliga varor, som
förbandsmaterial och som prydnadsväxter.

Bildens glasticka, ”Antrodiella semisupina”, är utseendemässigt
mycket variabel, men bildar vanligen, som här, ett flertal,
taktegellagda hattar med en diameter på mellan 1-4 centimeter och
med ett nedlöpande porlager.

På liggande substrat, underlag, uteblir ofta hattbildningen helt, och
sådana fruktkroppar kan vara mycket besvärliga att identifiera.

Glastickans fruktkroppar är vita till smutsigt gräddfärgade, och
hattarna har en tämligen skarp, tunn kant och svampens seghet är en
mycket påfallande karaktär, och ”en människa med ett
normalpresterande garnityr” har klara svårigheter att bita igenom
hattarna!

Arten finns i ett flertal miljöer, men är i södra Sverige vanligast i
fuktiga löv- och blandskogar med björk och asp, precis som här.
Längre norrut är arten också rapporterad från gran, men dessa fynd får
sannolikt hänföras till den relativt nybeskriva arten utan svenska namn
”Antrodiella pallasii” som ibland även betraktas som en
barrvedslevande variant av glastickan.

I likhet med andra arter i släktet ger sig glastickan ibland på andra
tickor, bland annat fnöskticka, ”Fomes fomentarius”, som särskilt i
landets norra halva inte sällan påträffas med små glastickor på eller
invid fruktkroppen.

Som hattbildande är tickan ganska lätt att bestämma på sitt
taktegellagda växtsätt och sin seghet, men, som tidigare sagts,
resupinata former kan förväxlas med bland annat glasporing,
”Antrodiella romellii”, som dock har mer långsträckta och något större
sporer.

Detta gäller också en annan släkting strävtickan” ”Antrodiella
hoehnelii”, som dessutom har mer gulaktiga färgnyanser.

Glastickan klassas som tämligen allmän i hela Sverige.

Palmmossa, “Climacium dendroides”, är en mossa i divisionen
bladmossor som växer på fuktig mark, till exempel på strandängar, vid
kärr och i sumpskogar. Här i Östanå växte den på en trädbas av en asp.
Den är Gästriklands landskapsmossa.

Palmmossan är gulgrön och kännetecknas av sina trädlikt förgrenade
skott och av att den har en underjordisk krypande stam. Denna
underjordiska stam hjälper mossan att sprida sig genom att nya skott
kan växa upp från den. Sporhus är dock sällsynta.

Bildens raggmossa är en relativt vanlig syn på klippor och berghällar i
öppna miljöer. De hör till bladmossorna och är placerade i
mossfamiljen ”Grimmiaceae” och i släktet ”Racomitrium”. Där ingår
totalt 78 arter varav 13 är funna här hos oss i Sverige.

Cinnobergömmingen, ”Nectria cinnabarina”, men det finns flera namn
såsom rödvårtesvamp eller lövträdskräfta, kär svamp har sålunda
många namn.

Cinnobergömmingen tillhör kärnsvamparna, eller pyrenomyceterna i
klassen ”Pyrenomycétes”, som innehåller flera tusen arter, vilkas
fruktkroppar är slutna men oftast har en öppning i toppen.
Fruktkropparna är vanligen mycket små men utvecklas ibland i eller
på stroma, vilket är en steril, tät och oftast mörk vävnadskropp.

Förutom spridning med askosporer har många kärnsvampar
konidiestadier, som bildar sporer på könlös väg.

Ett stort antal kärnsvampar är beroende av växter, som saprofyter och,
eller, parasiter. Ett mindre antal arter parasiterar på djur, människor
eller andra svampar. Kärnsvamparna är en oenhetlig grupp men hålls
samman av praktiska skäl via fruktkropparnas utseende.

Hit förs bland annat dynsvampar, bildens gömmingar, kolvsvamp,
larvklubbor såsom en tidigare krönikas röda larvklubba, den mycket
giftiga mjöldrygan, mjöldaggssvampar, nästingar, snyltingar,
spricklingar och stubbhornssvampar.

Vill ni läsa mer om de märkliga larvklubborna så läs min krönika
”Backstugan Vasabroveken på Skillingaryds skjutfält och om floran
som minner om tider som flytt”, från hösten 2009.

Det växte ovanligt gott om svampen klyvblad, ”Schizophyllum
commune”, på den gamla björklågan, en svamp som orsakar vitröta.

Kantarellmussling, ”Plicatura crispa”, är en signalart som påträffas
mest under vinterhalvåret och då huvudsakligen på död ved av hassel
men här växer den på grenar av björk. Växtplatsen har normalt sett en
långvarig kontinuitet som hassel- eller lövträdsbevuxen mark och
svampen är ovanlig utom på Öland.

Kantarellmusslingen har en 1-2 centimeter bred, mussellik, tunn och
gulaktig, zonerad hatt som i kanten är vit. På hattens undersida finns
låga, åderliknande, vita till blåvita åsar och arten förekommer gyttrad
på döda, sällsynt på levande grenar av diverse lövträd, här som sagt på
björk.

Laven på bilden är jag lite osäker på men den påminner mycket om
den i hela Sverige vanliga snömärkeslaven, den ses dock vanligtvis
rikligast i fjällbjörkskogen i norra Sverige. Här växer den på en
gammal och nyligen fallen glasbjörk, ”Betula pubescens”, och visar
enorma mängder med apothecier efter den hittills milda och regnrika
vintern 2013-2014.

Snömärkeslav, ”Melanelia olivacea” eller ”Parmelia olivacea”, är en
art i gruppen bladlavar. Den har 5–10 centimeter bred, rosettformig,
brun bål med lober. Bålen bär skålformiga, 2–3 millimeter vida
fruktkroppar utom mot lobspetsarna.

Arten är allmän i större delen av Sverige på slät bark, särskilt av
björkar och alar. Den är speciellt vanlig i fjällbjörkskogen, där den
växer bara på den del av björkarnas stammar som vintertid är ovanför
snötäcket, därav dess något märkliga namn.

Denna, naturens egen, installation av filtlav, släktet ”Peltigera”, och
björnmossa, släktet ”Polytrichum”, växte direkt på asfalten ute på den
gamla bron över Lagan mellan Skillingaryd och Östanå by.

Bron är på väg tillbaka till naturen, via så kallade primärkolonisatörer,
som just de konkurrenssvaga mossorna och lavarna vanligtvis är.
Dessa är ofta de första artgrupperna som vandrar in på öppen eller
störd mark.

Taggig bägarlav, ”Cladonia crispata”, och sköldfiltlav, ”Peltigera
horizontalis” har också vuxit ut på bron över Lagan.

Lavar är ju som jag berättat ett flertal gånger en dubbelorganism
bestående av en svampdel och en algdel, där svampdelen står för
vatten- och mineralupptag samt stadga och algdelen står för
fotosyntesen där näringen bildas, det vill säga, sockret och stärkelsen.

Det är fler granjättar än den stora 300-åriga granen i Högabråten,
söder om Skillingaryd, som fallit via stormarna Simone och Sven.
Denna gran står något hundratal meter sydost om Östanå by.

Det kommer för övrigt en krönika om den jättelika Högabråtengranen
lite senare i vinter.

Även denna Östnågran, som blåst ner genom stormen Sven, har
drabbats av röta och hästmyror i stammen.

Avslutningsbilden för denna gång är på ett grenhål i den gamla aspen
och påminner mig om sagan om Elddonet, som är en konstsaga av den
danske författaren Hans Christian Andersen där originaltiteln på
danska är ”Fyrtøiet”. Den publicerades första gången år 1835 och på
svenska gavs sagan ut första gången år 1838 i samlingen
Lekkamraten.

En kortversion av sagan låter som följer,

”En ung soldat, som är på väg hem från kriget, kommer gående på en
landsväg. Efter att ha gått en bit så kommer han fram till ett stort,
ihåligt träd. Vid trädet möter han en häxa som berättar att hon har
råkat tappa sitt elddon ner i det ihåliga trädet. Häxan frågar soldaten
om han vill bli rik och det har han inget emot att bli.

Det enda han behöver göra är att klättra upp i trädet och hoppa ner i
det ihåliga trädet och hämta upp elddonet till henne, så ska han få
pengar. Hon ger honom ett förkläde och berättar att det finns tre
hundar som vaktar varsin kista med mynt i. Den första hunden, med
ögon stora som tefat, vaktar kopparmynt, den andra hunden, med ögon
stora som möllehjul, vaktar silvermynt och den tredje hunden, med
ögon stora som Rundetårn i Köpenhamn, vaktar guldmynt. Men om
han sätter häxans förkläde på hunden, ska inget farligt hända. Soldaten
hoppar ner i trädet och han lyckas få tag på såväl elddonet som
mynten. Soldaten är nyfiken på vad häxan ska med elddonet till, men
hon vägrar svara honom när han frågar. Han blir arg och hugger
huvudet av henne. Elddonet visade sig vara magiskt, genom att det
framkallar hundarna. Ett slag för den minsta hunden, två för den
mellersta och tre slag för den gigantiska. Hundarna kunde dessutom
hämta pengar från kassakistorna på ett ”nummernicks”. Soldaten
önskade att titta på en prinsessa när hon låg och sov, men drottningen
fattar misstankar. Den tredje natten en av hundarna hämtar prinsessan
blir soldaten avslöjad, och kungens vakter griper honom. I fängelset
saknar han elddonet, men en pojke som tidigare fått ett guldmynt
springer och hämtar elddonet åt honom. Just som soldaten skall
hängas ber han om en sista önskan, att få röka en pipa tobak. Kungen
beviljar med tvekan detta, och när han då tänder elddonet kommer alla
de tre hundarna fram. De räddar soldaten från att avrättas och han får
gifta sig med prinsessan. Och de lever lyckliga i resten av sina
dagar…”.