Publicerat: 23 november 2014 22:49

Östersjön runt på Skillingaryds skjutfält, del 2

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Östersjön på Skillingaryds skjutfält.

Östersjön runt på Skillingaryds skjutfält,
del 2

Östersjön runt på Skillingaryds skjutfält, del 2, en klar dag med hög
luft fem dagar in i oktober, en natur- och kulturkrönika i 17 bilder när
sensommar och höst inte riktigt gick att skilja åt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd den första oktoberveckan
året 2014. Bilderna är klickbara.

Alldeles söder om General Sparres väg, väster om Hässlehultshöjdens
skarpa stigning ligger den stora skjutbanan för diverse handeldvapen.

Platsen är intressant därför att den innehåller diverse mer eller mindre
rara insekter och märkliga svampar.

Det var bland annat här jag såg min första läderbagge, ”Broscus
cephalotes”, som är en skalbagge i familjen jordlöpare ”Carabidae”.
Den ska dock inte förväxlas med den mycket ovanliga bladhorningen
med samma namn, på latin ”Osmoderma eremita”.

Här fann jag också en höst för några år sedan den märkliga lilla
svampen slungboll, ”Sphaerobolus stellatus”, som är en svampart som
tillhör divisionen basidiesvampar.

Här har ingenjörstrupperna byggt en bro över Movadsbäcken, som
skär rakt över skjutbanan på sin väg ner emot Östersjön, som bara
ligger några hundrameter längre söderut.

Boglösasjön på norra delen av Skillingaryds skjutfält, som jag skrivit
om i ett antal krönikor under årens lopp, ingår i Lagans
huvudavrinningsområde och har en area på 0,085 kvadratkilometer
samt ligger 192 meter över havet, avvattnas av vattendraget på bilden,
det vill säga, Movadsbäcken.

Under bron brukar enkelbeckasinen hålla till så även denna gång men
trollet och bockarna Bruse såg jag tyvärr inte till denna gång heller.

Det var en gång tre bockar, som skulle gå till ängen och äta sig feta.
Alla tre hette Bocken Bruse. På vägen var det en bro över en fors, som
de måste över, och under den bron bodde ett otäckt troll med ögon
som tenntallrikar och näsa lång som ett räfseskaft.

Först kom den yngsta Bocken Bruse och skulle över bron. Tripp, tripp,
trapp, lät det i bron. ”Vem är det som trippar på min bro?” skrek
trollet. ”Det är den minsta bocken Bruse. Jag ska till ängen och bli
fet”, sa bocken med sin ljusa röst. ”Nu kommer jag och tar dig!” sa
trollet. ”Åh, nej, ta inte mig, för jag är så liten. Vänta lite, så kommer
den mellersta Bocken Bruse. Han är mycket större!” ”Kör till, då”, sa
trollet.

Efter en liten stund kom den mellersta Bocken Bruse. Tripp, trapp,
tripp, trapp, lät det i bron. ”Vem är det som trampar på min bro?”
skrek trollet. ”Det är bara den mellersta Bocken Bruse, som ska till
ängen och bli fet”, sa bocken med sin ganska kraftiga röst. ”Då
kommer jag och tar dig!” skrek trollet. ”Åh nej, ta inte mig! Vänta lite,
så kommer den stora Bocken Bruse, han är mycket, mycket större!”.
”Låt gå”, sa trollet otåligt.

Rätt som det var kom den stora Bocken Bruse. Tripp, trapp, tripp,
trapp, tripp, trapp, lät det i bron. Den bocken var så tung att det
knakade och brakade i bron. ”Vem är det som klampar på min bro?”
skrek trollet. ”Det är den stora Bocken Bruse”, sa bocken med sin
dånande röst. ”Då är det dig jag väntat på och nu kommer jag och tar
dig!” skrek trollet. ”Ja, kom du bara!”, sa bocken. Och så rusade han
på trollet och stångade det så hårt att det for iväg långt bort och ner i
ån.

Och tack vare det kunde alla tre gå till ängen. Där blev bockarna så
feta, så feta, att de knappast orkade gå hem igen. Och har inte fettet
ramlat av dem, så är de väl feta än.

Min morfar berättade för mig som barn att han som barn, tidigt under
det förra seklet, eftersom han var född året 1896, plockade och på
annat sätt fångade rikligt med kräftor i Movadsbäcken.

Det var på den tiden fortfarande vår inhemska flodkräfta, ”Astacus
astacus”, även kallad bredkloig kräfta, som dessutom är ett av Europas
största kräftdjur.

För cirka 100 år sedan, när min morfar var i övre tonåren, fanns det
cirka 30 000 bestånd med flodkräftor i Sverige men i dagsläget finns
det färre än 1000 bestånd kvar, vilket innebär en minskning med hela
97 %.

Bilden visar sista biten av Movadsbäckens väg fram till Östersjön,
eller som den lilla gölen också kallas, Hässlehultsgölen.

Detta lilla gulliga ”ullrufs” kom plötsligt spatserande framför mina
fötter, sakta men målmedvetet mot, ett för mig, okänt mål.

”Ullrufset” är en larv av arten rostvinge, ”Phragmatobia fuliginosa”,
som är en nattfjäril inom familjen björnspinnare och är mest känd som
larv för sina dragspelskroppar med den långhåriga bruna pälsen.

Arten lever inte minst i bergstrakter men för övrigt finns den i stort
sett var som helst och kläcks under hösten som ägg.

Det gäller att äta sig fet för att klara sig genom vintern, detta har
denna hona av större hackspett väl förstått och hon bearbetar envetet
och intensivt tallkottar i sin hackpettsmedja för att frigöra fröna.

Under henne på marken ligger hundratals med frötomma tallkottar i
högar från områdets tallar.

Ett trevligt inslag i natur- och kulturmiljön är hastiga möten med
travhästar, sulkys och travkuskar.

Aspens höstfärger är något av naturens verkliga mästerverk och som
här när de guldgula löven kontrasterar mot den klarblå himlen är det
som ett konstverk av en stor mästare.

Gula färger är karotenoider som gör bladen gula, samma ämne som
ger moroten dess färg. Färgämnet finns i bladet hela sommaren, men
syns inte på grund av det gröna klorofyllet.

Röda färger kommer främst från antocyaniner, som nybildas i
bladcellernas hålrum på hösten. I vakuolerna, som hålrummen kallas,
bildar träden socker på dagarna och under kalla nätter omvandlas
sockret till antocyaniner. Den mängd antocyanin som bildas varierar
mellan åren och det beror troligen främst på temperaturen.

I dag vet man inte varför dessa vackra och starka färger bildas men det
kan beror på flera samverkande orsaker som är viktiga för olika
processer i träden.

Som exempel kan nämnas återanvändning av näringsresurser som
kväve och fosfor. Denna process skiljer sig mellan olika arter och
geografiska områden. Ett annat förslag som finns är att färgen är ett
resultat av ett samspel av utvecklingen mellan insekter och växter.

Lövfällningen kan tolkas som en anpassning till vattenbrist och kyla
som drabbar träden under vintern i vårt klimat. Den främsta orsaken
till att växterna börjar förbereda sig för vintern verkar vara den kortare
fotosyntesperioden, det vill säga, dagar med allt mindre dagsljus, men
även anpassningar till temperaturen när den går ner under höst och
vinter.

Abskissionsskiktet eller avskiljningsytan som bildas på bladskaftet där
det fäster mot grenen, gör det möjligt för träden att fälla sina löv.
Cellerna i avskiljningsytan upplöses vilket leder till att skiktet
försvagas och träden fäller sina löv.

Denna lilla vackra skogsväg passerar Movadsbäcken där denna lämnar
Östersjön i söder på sin väg ner emot anslutningspunkten i Lagaån,
någon kilometer längre nedströms.

På andra sidan bron hitta man både blåsoppen och den stora
riddarmusseronen, vilket jag gjorde trots att det egentligen var för sent
på svampsäsongen.

Blåsoppen, ”Gyroporus cyanescens”, är en mycket vacker svamp,
ätlig och god men alldeles för ovanlig för att plockas, tycker jag. Låt
den stå!

Blåsopp, ”Gyroporus cyanescens”, man förstår varför den heter
blåsopp om man ser färgomslaget från ljust beige till kraftfullt
blåklintsblått. Detta sker omedelbart framför ögonen på betraktaren
när man bryter loss en bit av svampen, se min krönika ”Skillingaryds
skjutfält, Östersjön, söder om ljungheden” från augusti år 2007 så
förstår ni vad jag menar.
http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2007/skjutfalt.svamp.html

Bilden visar en vacker klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, på en
gammal granstubbe alldeles invid Östersjöns sydöstra strand.

Spindelskivlingarna, eller spindlingarna som de numera heter, bildar
släktet ”Cortinarius” och innehåller ett stort antal svårbestämda och
ännu outforskade arter, men detta är troligtvis den vackra
violspindlingen, ”Cortinarius violaceus”.

Detta är ingen matsvamp!

Det finns många minnen förknippade med Skillingaryds skjutfält
under dess snart 120-åriga historia. Här invid Östersjöns sydvästra
strand står denna minnestavla som berättar följande:

”Till minne av WENDES sambandsofficerare. Här har många
sambandsofficerare tillbringat många dygn för att lösa förbandets
sambandsproblem under strider i SKILLINGARYD fram till maj
2000. Wendes Sambandsofficerare 2000-05-10”.