Överraskningarnas hed och mångfaldens fält

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Överraskningarnas hed och mångfaldens fält, del 3

Överraskningarnas hed och mångfaldens fält, del 3, en naturkrönika i
20 bilder om livets variation och rikedom på och kring ljungheden på
Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i augusti månads sista dagar,
2011.

Dessa vackra borsttickor, ”Trametes hirsuta”, växer på en ståtlig
vårtbjörk, ”Betula pendula”, i Västra lägret på Skillingaryds skjutfält.

Som för att påminna om riskerna med blindgångare satte sig denna
stenskvätta mitt på varningsskylten och jag, som gammal artillerist,
kan bara hålla med.

En närbild på den fyrkantiga johannesörtens vackra blommor, på latin
heter den ”Hypericum maculatum”. Den förväxlas ibland med den
andra vanliga arten i släktet johannesörter nämligen, äkta johannesört,
”Hypericum perforatum”. Den senare skiljs dock genom en nästan
rund stjälk med endast två lister, samt en yvigare blomställning och
långsmala och spetsiga foderblad.

Den fyrkantiga johannesörtens artnamn ”maculatum” kommer av
latinets ”macula” för fläck och betyder fläckig, vilket syftar på de
genomskinliga bladkörtlarna. Det äldre namnet mannablod kommer
dock av de krossade blomknopparnas röda färg.

Även gräs har vackra blommor, på bilden ser vi luddtåtelns vackra små
blommor, på latin heter den ”Holcus lanatus”.

Luddtåtel är ett tätt tuvat, flerårigt gräs som kan bli nästan en meter
högt och är mycket karaktäristiskt med sina mjukludna blad och
bladslidor.

”Wäxer här och där på Öland, såsom wid Gaxa, Boda &c. på Gotland
mer allmänt.

Detta miuka och behageliga Gräs, som i Holland är så allmänt, borde
hos oss planteras, at där med försöka om det ei skulle wara tienligt at
så på ängar.”

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland och
Småland” av Carl von Linné. Ur ”Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar”, år 1741.

Ljungen på ljungheden varierar stort i blomfärgen och att hitta mer
eller mindre vita blommor är inte ovanligt.

Röd skogsmyra, ”Formica rufa”, även kallad vanlig skogsmyra, röd
stackmyra eller vanlig stackmyra, är en myra som tillhör gruppen
skogsmyror. Den är vitt spridd och vanlig i Europa och den mest
välkända skogsmyran. I Sverige är den också en av de vanligaste
myrarterna.

Den har kraftiga käkar, så kallade mandibler, som den kan tillfoga
kännbara bett med. Den saknar gadd, men kan spruta ut myrsyra
genom bakkroppen om den blir angripen. Om man blivit biten och
myrsyran kommer i såret, kan det svida ordentligt.

Den röda skogsmyran finns i stora delar av Europa och öster ut till
Kaukasus och Sibirien, ofta i skogsområden med en blandning av
lövträd och barrträd eller med övervägande barrskog.

Den röda skogsmyran lever i stackar och artens samhällen kan bli
mycket stora och innehålla uppåt en miljon individer. Det beror på att
arten tillhör ett mindre antal myrarter som har flera myrdrottningar i
samma bo. Drottningarna kan uppgå till ett hundratal och klarar inte av
att själv grundlägga ett bo, utan måste antingen efter svärmningen
accepteras av sin hemstack eller av en annan stack som hanen
exempelvis kom ifrån eller genom förslava ett slavmyrebo, oftast av
arten svart slavmyra, ”Formica fusca”. Denna myrart liknar till
utseendet något en stor svartmyra, ”Lasius niger”. Drottningen tar då
över boet genom att döda dess drottning, varefter boets arbetare tror att
den främmande drottningen är deras egen genom liknande feromoner
och lukt, och därför hjälper henne tills boet blir ett rent ”Formica
rufa”-bo, eller om ni så vill, ett ”röd skogsmyra”-bo.

Bilden visar en klaffgetingfluga, ”Chrysotoxum cautum”, som är en
blomfluga som tillhör släktet getingblomflugor.

Klaffgetingflugan har en svart och gul teckning, längden är mellan
13 och 15 millimeter och liksom andra arter i släktet så lever dess larv
på rotlevande bladlöss.

Klaffgetingflugan finns i stora delar av Europa och i Sverige är den
vanlig i Götaland och på västkusten och längs Mälardalen.

De växer alltid tillsammans, den röda rosenslemskivlingen och den
brungula örsoppen, varför vet väl ingen ännu, vad jag vet. Året 2011
var ett ovanligt gott rosenslemskivlingsår.

Rosenslemskivlingen, till vänster, är en skivling och örsoppen, till
höger, är en rörsvamp och de har de hittat någon form av
symbiosförhållande där de hjälps åt genom livet.

Pors, ”Myrica gale”, är en tämligen lågväxt och aromatiskt doftande
buske som kan bli upp till en och en halv meter hög. Pors har sedan
länge, liksom humle, ”Humulus lupulus”, använts till att krydda öl men
den är också välkänd som brännvinskrydda. Porsblad färgar dessutom
alunbetat ylle gult.

”För att komma till blåbärsskogen måste vi nu först gå över ett
starrkärr. Där växer porsen hög och den är de svenska vildkärrens
lavendel. Dess lukt är inte frän som getporsens, men vänlig i sättet,
avstämd och vildsval, blomsamlingarna är enkla och vackra, bladen
förnäma.”

Ur ”En vandring till bärskogen”, ”Midsommardalen”, av Harry
Martinson, år 1938.

Kärrsopp, ”Leccinum holopus”, är en ljus art som med åldern bryts
mot olivgrönt. Köttet är i luften tämligen oförändrat i färgen och blir
aldrig blågrönt.

Kärrsoppen tillhör strävsopparna, släktet heter som sagt ”Leccinum”
och ingår i basidiesvampsordningen ”Boletales” med 14 arter i
Norden. Dessa svampar är marklevande och mykorrhizabildande med
sträva hårtofsar på foten. Hatten är oftast torr och kan vara till exempel
vit, gul, brun eller röd.

Alla arter är ätliga och brukar påträffas redan under sensommaren. Till
släktet förs bland annat aspsopp, björksopp, fläcksopp, rensopp och
rävsopp samt bildens kärrsopp.

Den mycket vackra och här stark purpurröda tallvitmossan,
”Sphagnum nemoreum”, växer mitt ute på ljungheden invid det fuktiga
och myrliknande partiet av ”Movadsbäckadraget”, och kontrasterar
mot den likaledes vackert gröna skogsbjörnmossan, ”Polytrichastrum
formosum”.

De gamla observationsbunkrarna står kvar som relikter från en
svunnen tid då det svenska artilleriet fanns och övade på Skillingaryds
skjutfält.

Mitt ute på ljungheden står en gammal rostig och sönderskjuten
Citroën Traction Avant, som är en personbil tillverkad av den franska
biltillverkaren Citroën mellan åren 1934 och 1957. I Sverige blev den
bland annat känd som ”Gangstercittran” på grund av dess förekomst i
många deckarfilmer. Vanligaste utförandet var modell B11, men
modellen fanns även med sexcylindrig motor under namnet B15.

Modellen var Citroëns första framhjulsdrivna bil och en stilikon som
förutom i Frankrike även tillverkades i Belgien och England. Citroën
Traction Avant presenterades första gången den 3 mars 1934 och
produktionen av de olika modellerna fortsatte ända fram till den 18 juli
1957.

Bilden visar en hane av violettgrå parkmätare, ”Eulithis testata”,
namnsatt och systematiserad av Carl von Linné och hans medhjälpare
år 1761.

Den violettgråa parkmätaren förekommer allmänt från Skåne till Torne
lappmark. Vingbredden varierar mellan 27-33 millimeter och larven
lever på ljung, viden, björk, asp, sälg, odon och blåbär och
förpuppningen sker mellan sammanspunna blad.

Fantastiskt, vilken tur, igen, ser ni den välkamouflerade sandödlan,
”Lacerta agilis”, där den ligger och trycker bland ljungplantorna mitt
ute på norra delen av ljungheden.

Sandödlan är en fullständig ovipar ödla, det vill säga, äggläggande,
som skiljer sig från den i Sverige mycket vanligare skogsödlan bland
annat genom att den har gomtänder, är upp till 25 centimeter lång och
alltså betydligt större, och har fyra små plåtar mellan näsborren och
ögat. Grundfärgen är gråbrun eller grön, ofta med längsgående rader av
svarta fläckar. Den lägger mellan 5–12 mjukskaliga, avlånga ägg i
sand, i myrstackar eller under mossa.

Sandödlan är spridd över mellersta och södra Europa. I Sverige
påträffas den från Skåne i söder till Dalarna i norr, och lokalt kanske
något ännu längre norrut. Den är en av många rariteter som finns på
och omkring Skillingaryds skjutfält.

Det ljusa strecket längs ryggens mitt visar på att det är en sandödla då
skogsödlan inte har något sådant. Att detta ljusa, vita streck, som på
bilden, är avbrutet och mer ser ut som prickar gör inget, det är
fortfarande arten sandödla.

Grundfärgen på kroppen hos sandödlan är gråbrun, uppbruten av så
kallade ögonfläckar, det vill säga mörka fläckar med vit kärna, vilket syns
tydligt på bilden. Dessutom går två arttypiska ljusgrå band längs rygg-
och svanssidorna, vilket också syns tydlig på min bild. På våren och
försommaren har, som sagt, hanarna vackert gröna sidor. Sandödlans
ungarna är oftast ljusbruna och även de har ögonfläckar på kroppssidorna.

Skogsödlans grundfärg, i sin tur, är mörkbrun med små mörka och ljusa
fläckar, men inte alls lika tydliga som sandödlans ögonfläckar. Dessutom
saknar de alltid de grå linjerna längs kroppssidorna som är karaktäristiska
för sandödlan. Skogsödlans huvud är dessutom betydligt mindre än
sandödlans och ser nästan oproportionerligt litet ut i förhållande till
kroppen. Skogsödlans ungar är mörka, ibland nästan helt svarta.

Den vackra fjärilen på bilden med det sorgliga namnet är en
sorgmantel, ”Nymphalis antiopa”, och den tillhör familjen
praktfjärilar. Den förekommer i Europa, Asien och Nordamerika och
har sammetsbruna vingar med en ljusgul ytterkant och ett band av blå
fläckar innanför ytterkanten. Den flyger från juli till september och
efter övervintring som fullbildad fjäril också i april till maj.

Denna vackra fjäril får bli avslutningsbild för denna gång, på
återseende!