På spaning efter författare (4)

I dag fortsätter Dan Gustavssons serie På spaning efter författare från kommunen med Lennart Göth..

Lennart Göth, född 1954 i Jakobsberg, bor sedan 2012 i Järnboda utanför Skillingaryd. Han har gett ut fyra romaner på Bonniers förlag. År 2006 utkom hans senaste titel: ”Ikonen eller Historien om den otvivelaktiga turbanen”.

Det är en meriterad författare som flyttat till oss. År 1995 utgavs Lennart Göths tredje roman vars titel är ”En ny påminnelse om”. Boken nominerades till Augustpriset. Det finns anknytning till vår bygd i berättelsen. Den dramatiska upplösningen utspelar sig på en gård mellan Hagshult och Nydala. Nu går vi på upptäcktsfärd i den romanen!

Merparten av ”En ny påminnelse om” utspelar sig i Nordöstra Skåne. Jag frågar Lennart Göth varför han låter en del karaktärer prata göingedialekt.

– Tanken är väl att ge en närvarokänsla.

Många av karaktärerna, exempelvis huvudkaraktären Lars, är ungdomar. Du är väl insatt i ungdomarnas värld. Hur har du lyckats bli det?

– Jag vet inte om jag är så väl insatt i ungdomarnas värld, säger Lennart. Men jag jobbade när jag skrev romanen på Glimåkra folkhögskola, där de flesta kursdeltagarna var unga, så kanske det påverkade.

Martina Schena har två vapen. Det ena är Josefs pistol. Det andra är tystnaden. Varför fick hon, en invandrarkvinna, tystnaden som vapen?

– Det var länge sedan jag skrev ”En ny påminnelse om”, och jag minns inte klart hur jag tänkte. Jag hade nog ingen tanke på att Martina skulle representera invandrarkvinnor. Karaktären Martina växte fram i samband med de övriga huvudkaraktärerna – som en kontrast till dem eller ett alternativt förslag på vad det är att vara människa.

– Hon blev till en invandrarkvinna och hon blev isolerad. Ganska naturligt, kan jag tycka, så tystnaden och situationen som invandrare har nog ett samband, men jag tänkte nog inte medvetet på det.

Lennart Göth

Är ett av bokens budskap att man inte får missa att glädjas åt det vardagliga och förnöjelser som kärlek och handboll?

– Det är rätt att jag ofta tänker på budskap när jag skriver. Eller rättare sagt: jag har svårt att skriva om jag inte gör mig medveten om varför jag skriver. Men budskapen skiftar under skrivandets gång, och vad som kommer in i texten är inte något jag alltid har kontroll över. Man får vara glad om läsaren tillförs något som berikar hennes liv, men vad detta något kan vara kan jag inte kontrollera. Men visst, den sortens budskap finns nog i romanen.

Vad i berättelsen tror du var avgörande för nomineringen till Augustpriset?

– Om jag minns motiveringen rätt, så fokuserade man på Lars, och hans upplevelser. En beskrivning av hur en ung man utan kontakter skapar sig en egen värld, utan direkt kontakt med den verkliga världen. Och när han gör det, slutar allt i våld. Jag tror att man läste romanen utifrån den debatt som fanns, om unga män utan trygga fadersgestalter som tar till våld. Den debatten har ju inte tystnat.

– Hade romanen kommit ut efter Breivikmassakern, hade man säkert tänkt också på det.

Huvudkaraktärerna hamnar på en gård mellan Hagshult och Nydala. Finns det skildringar av den trakten i någon av dina andra romaner?

– Min första roman ”Fosterhudar” pendlar mellan Lund och Järnboda, just den by mellan Hagshult och Nydala som jag bor i nu. Min andra roman, ”Spel med bara en bonde” utspelar sig huvudsakligen i trakten av Järnboda.

–  Om jag minns rätt så finns det inget av Järnboda i min senaste roman ”Ikonen eller Historien om den otvivelaktiga turbanen”. Men jag minns att jag gärna ville få in det, bara som en grej. Men man har inte kontroll över vad man skriver. Texten eller berättelsen kräver att få bli behandlad i sin egen rätt, och där fick inte Järnboda plats. En del av de romaner jag jobbar med nu har däremot sin tyngdpunkt där.

Innan vi skiljs åt, ställer jag en sista fråga till den store författaren.

Vad/vem fick dig att börja skriva romaner?

– Det är lätt att svara på, säger Lennart. Skrivit har jag gjort sedan jag kunde forma bokstäver men det var Klas Östergrens ”Gentlemän” som skapade lusten att skriva en roman. Utan den boken hade min första roman aldrig kommit till. Det finns en sådan lust i ”Gentlemän” att jag har svårt att se hur man kan läsa den utan att direkt vilja skriva själv.

Dan Gustavsson