På spaning efter författare (5)

I dag fortsätter Dan Gustavssons serie På spaning efter författare från kommunen med Martin Wänerholm.

Novellisten Martin Wänerholm föddes, 1975, och växte upp i Långserum, Hok. När Martin gick på lågstadiet i Svenarum, tyckte han om att skriva sagor. Även i vuxen ålder har han en förkärlek för att komponera korta berättelser. Han debuterade 2013 med novellsamlingen ”Du behåller din plats i kön”.

Jag blev nyfiken på Wänerholms bok och läste den i juni i år. Parallellt med den läste jag en novellsamling av ett antal brasilianska författare. Jag kunde inte ens i läsandet helt släppa fotbolls-VM. Böckerna uppvisar likheter. Båda är humoristiska, urbana och magiskt realistiska. När en berättelse är magiskt realistisk kryddas realismen med magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag. (Sydamerikanska författare skriver ofta på det sättet.)

Martin Wänerholm

Jag är intresserad av finesser i Wänerholms sätt att skriva och ställer därför några frågor till honom.

”Kändis”, där novelljaget träffar Julia Roberts och Madeleine Bernadotte på ett och samma kontor, är en pärla. Hur föddes idén till den?

– Flera noveller vet jag precis hur idén föddes men inte för alla, säger Martin. ”Kändis” är en sådan som jag inte är riktigt säker på men jag tror att vi på jobbet en gång diskuterade kändisar vi sett i verkligheten i olika sammanhang.

”Spegel, spegel på väggen där” är fyndig. Plötsligt finns det bara två speglar i hela världen. En i Indien och en troligtvis i Mexiko. Beskriv känslan som väcktes inom dig när du hade komponerat den berättelsen.

– Det är alltid en härlig känsla när man hittar en spännande inledning, en rolig formulering eller en hel novell som man tycker fungerar bra. Jag var mycket glad och nöjd när jag skrivit ”Spegeln”.

Magisk realism utmärker nästan alla dina noveller. Hur hittade du dit?

– Ja du om jag det visste. Jag har läst mycket och vissa texter tycker man om och andra inte. Tydligen har jag genom åren fastnat för magisk realism. Jag kan också komma ihåg några noveller jag läste som ganska ung som troligtvis var i samma anda och de kan jag fortfarande tänka på ibland.

Många av dina berättelser är mycket roliga. Vilka förebilder har du inom humorgenren?

– Det är svårt att välja några, finns så många roliga. Men jag har haft stort utbyte genom åren av att läsa Tage Danielsson, Arto Paasilinna och Richard Fuchs.

Hur komponerar man humoristiska berättelser?

– Jag har inget direkt knep, humor kan se ut på så många olika sätt. Läs och lyssna mycket på sådant som du tycker är roligt så får du förhoppningsvis lite idéer.

Du skriver inte om Hok-trakten. Berättelserna är urbana. Varför är de det?

– Det kan kanske bero på att jag bott i städer (Göteborg, Västerås och nu Jönköping) från 1994 och fram till nu och novellerna är hämtade från de senaste åren.

Du utelämnar ofta subjektet i satsen. Vad vill du åstadkomma med det?

– Jag tycker det är ett spännande grepp som ger lite annan rytm i texten. Men jag vet också att en del inte riktigt tycker det är bra utan stör läsningen så därför kommer jag inte använda detta så mycket framöver.

Varför sorterade du boken efter hur många samtal man har före sig i en telefonkö?

– Jag har själv suttit i långa telefonköer och funderat på vad jag skulle göra under tiden. Sedan var inte steget långt till att inse att mina noveller skulle kunna användas just där. Att sortera novellerna efter hur många samtal man har före sig passade bra då mina noveller har mycket olika längd.

Jag ställer en sista fråga till Martin Wänerholm: Vilka tre novellister läser du helst?

– Det är svårt att välja. Jag kan nämna till exempel Jonas Karlsson, Selma Lagerlöf och Stig Dagerman. Men framför allt tycker jag det är roligt att läsa noveller av författare jag inte läst tidigare, både etablerade och okända sådana, för att se hur de bygger upp sina berättelser.

Dan Gustavsson