På spaning efter författare (6)

I dag avslutas Dan Gustavssons serie På spaning efter författare från kommunen med poeten Helmer V. Nyberg.

Helmer V. Nyberg föddes 1907 i Jönköping. Han växte upp hos sin fosterfamilj i Vaggeryd. År 1932 avlade han lärarexamen. Han arbetade som lärare i Uddebo skola utanför Vaggeryd från 1933 till 1940. År 1940 flyttade han till Jönköping för att fortsätta sin lärargärning. Han gick bort 1980.

Helmer V. Nyberg var på sin tid en hyllad poet. Främst för sin formella elegans. Norstedts förlag gav ut tre diktsamlingar av honom. Nybergs poesi påverkades inte mycket av modernismen. Den kan därför uppfattas som lite omodern i dag.

Nybergs debutdiktsamling, ”Jordrök” (1938) , belönades med mycket positiva omdömen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Samlingen är starkt präglad av Nybergs intresse för kristendom. Det är äkta religiös diktning.

Tre teman dominerar i Nybergs andra diktsamling, ”Under Nyet” (1942): kärlek, samtidskritik (det andra världskriget pågick när samlingen skrevs) och naturen.

En av dikterna rymmer både rädsla och kärlek.

”Rosorna vissna och fågelsången / kantar en morgon för sista gången / vår väg. / Allting kunna vi genomlida / sida vid sida / – säg?”

Här hotar andra världskriget. Men kärleken består. När man lever ”sida vid sida”, förmår man genomlida alla bekymmer.

I en annan dikt skildrar Nyberg tjäderspel på en myr. Kanske åsyftar han en myr någonstans i trakten av Vaggeryd. Han skriver:

”Följ mig bland ljung och frostig ven, / där myrens stigar snubbla, / tills morgon släcker stjärnans sken / och spelet slutar bubbla!”

Ljung och gräs på marken. Stjärnorna påverkar spelet. Himlen och jorden samverkar.

På de sista raderna i samma dikt hyllar Nyberg naturen förbehållslöst.

”Långt ifrån rökiga gators sten, / där aldrig kåddoft strömmar, / bräddar jag bröstet med morgonsken / och vita fågeldrömmar // Hjärtan, som älska vildmarkssus, / bli aldrig, aldrig stenar!”

Naturen skildras som om den har en läkande kraft. Kåddoften kontrasterar mot städernas rökiga miljö.

Helmer V. Nybergs sista diktsamling ”Samtal med osynlig” utkom 1967. Språket i den är förtätat. Ord såsom ”är” utelämnas i en del meningar. Bilderna är en smula djärvare än innan. Alltså syns spår av modernism i denna samling. Nyberg skriver:

”Din dräkt, vitare än måsdun, / och rosorna mot bäddens silke / men varför alla mörkklädda? / Av ljus var du kommen / – inte jord – / ljus skall du åter varda / hur kan tårar annars spegla skyn / i det yttersta mörkret?”

Poetens älskade ligger död. Hennes bleka hy sägs vara vitare än måsdun, vilket är en ganska djärvt komponerad jämförelse.

Poeten undrar varför alla är mörkklädda. Han säger att den älskade är kommen från ljus och inte jord, och önskar helt enkelt att de sörjande skulle bära ljusa kläder.

Nybergs bästa dikt är naturlyrisk:

”Att dessa bin, som tror sig honung leta, / går andra ärenden än sina egna / att träden väntar dem, att de betjänar / ett främmande förnuft med sina vingar / – å vilken saga för en insektssjäl!”

Träden besjälas genom att de sägs ”vänta” bina”, vilka i sin tur besjälas genom att de förses med en själ.

Jag är imponerad av raderna, där Nyberg skriver att bina betjänar ett främmande förnuft med sina vingar. När jag läser dem, tänker jag på Shakespeares diktning. Så vackra är de.

Jag hoppas att många ska få upp ögonen för Helmer V. Nybergs poesi tack vare de citerade dikterna. Det är den värd.

Dan Gustavsson