Paradiset eller Johannesbygget

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg besökt det gamla kronotorpet Johannesbygget, även kallat Paradiset.

Paradiset eller Johannesbygget

Paradiset eller Johannesbygget, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder
från Torrmyra kronopark, en folkloristisk berättelse av KÅVE alias
Värnamo Nyheters grundare redaktör Karl Vitus Johansson efter ett
besök hos kronotorparen Klas Karlsson och hans hustru Amanda i
Paradiset. Berättelsen var ursprungligen publicerad i Värnamo
Nyheter den 4 september år 1937.

Foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av maj året 2015. Bilderna
är som vanligt klickbara.

 

Offergrytan i Paradiset

Berättelse av KÅVE Johansson

Paradiset ja stället kallas verkligen så. Och det är nog inte utan, att det
gör skäl för namnet där det ligger ensligt och avlägset i de milsvida
kronoskogarna som är fyllda med isälvsblocken, endast ett par
kilometer från Munkahatt, där Tofteryds, Hagshults och Svenarums
kyrksocknar stöta tillsammans. Paradiset är en liten inhägnad,
grönskande idyll med omväxlande kuperad terräng i de trista
tallmoskogarna runt omkring. Särskilt får man detta intryck om man
kommer, som jag gjorde häromdagen, färdandes över Torrmyra
kronopark i Hagshult, förbi Stenbäcken, Rolstorp och Gastorp samt
vidare över Fällan upp till målet.

Åskan hade nyligen kört över bygden. Det mullrade ännu i utkanten
av Agnved, den gamla Svenarums gården, där upphovsmannen till den
beryktade Stålhammar­ ätten, gossen Per omkring 1620 gick och
vallade sin faders boskap.

Det doftade friskt efter regnet som hängde i tunga droppar i ljungen,
där den blommade fram här och var. Men annars var det skog, skog.
En enformig flora av tall, tall och åter tall höll oss sällskap hela tiden.
Egentligen kan jag inte minnas mer än en enda Gran, och det var vår
vägvisare i Myrebo Hagshult som följde oss till målet.

Efter ett ihärdigt fortsättande av vår skogliga vandring komma vi
slutligen fram till en grind.

-Paradisets port kan man säga. Den var av runda långa spolar, fint
hopsnickrad och väl hållen samt nyligen målad i rött och blått. Där
den så stod, färggrant lysande i den trista furuskogen, gjorde den
genast ett gladlätt intryck. Det var nästan en befriande känsla, man
fick av den. Ty man förstod att där innanför, levde och vistades
människor. Och de människor, som vårdade sig så väl om en grind ute
i ödemarken, det måste vara ett präktigt, trivsamt och gott folk. Det
var det också.

Och det lilla stället, som i folkmun fått namnet Paradiset fast det i
kyrkböckerna benämndes Johannesbygget är ett arrendetorp i kronans
ägo, som verkligen gör skäl för namnet.

Som ett litet berg- och alplandskap i miniatyr skjuter det upp i skogen.
Den röd- och vitstrukna stugan nästan gömdes i grönskan vid vägen
till ladugården, som hägnas på ena sidan av ett stort flyttblock och den
andra sidan en stor En.

Uppe på en bergås ett hundratal meter öster om Paradiset trevna
byggnad ligger offergrytan. Redan i fjol höstas, när Skillingaryds- och
Tofterydsbor voro på älgjakt i tidig morgonstund vid Munkahatt, den
sägenomspunna skogmarken med sitt namn från munktiden, hörde vi
talas om något, som här uppe försiggått sedan långliga tider tillbaka.

Nämligen traditionen och lämpligheten av att före besättandet av
passen och påbörjandet av älgdreven bege sig till Paradiskällan och
offra. Detta för erhållande av god jaktlycka.

Dessvärre realiserade man icke förslaget och jaktlyckan blev också
därefter.

Inget långben blev fällt den dagen för jägarnas lod. Om man haft
bättre tur efter en offergärd borta i Paradiset är väl inte så säkert. Men
ett faktum är, enligt mångas berättelser, att man fordom i trakten
trodde allmänt på verkan av dylika ting.

Man skulle väl inte kunna göra anspråk på att äga någon journalistisk
ådra i kroppen om man efter en sådan upplysning inte beslutar sig för
att vid tillfälle vallfärda till platsen i fråga. Nu satt jag alltså i
Paradiset och den 75-årige, meddelsamma Klas Karlsson lade
fundersamt händerna på knäna beredd att tala om ”Grytegubben”.
Men först var det väl lämpligt att få höra något om själva platsen
Paradiset. Offergrytan därute i skogen har anor från urgrå tider. Men
odlandet av grödor och tillhållet av bofasta innebyggare på platsen är
inte så lastgammalt

Egentligen lär hela Paradisets historia i sin kultiverade gestaltning ej
sträcka sig mer än en sjuttiofem, högst hundra år tillbaka. (Paradiset,
Johannesbygget var bebott mellan åren 1851-1950.)

Det uppkom, förklarar Klas Karlsson, på så sätt, att det för ett
hundratal år sedan växte synnerligt fin och ”kärnig” skog på den plats,
där torpstället nu ligger. Skogen och markerna hörde till Gastorps gård
men var avlägset belägen och följaktligen dåligt övervakad, så att en
del mindre nogräknat folk i Tofteryd brukade ge sig över
sockengränsen och lägga sig till med inte så litet av den goda varan till
så kallat laggvirke. För att förhindra detta och få ett övervakande folk
vid gränsen bröts torpet fram.

-Men namnet då? Hur har det kommit upp?

Klas Karlsson lyfter handen från byxknäet och stryker sig fundersamt
över pannan ett slag.

-Ja säger han, det var på det sättet att det vid gammalläseriets början i
trakten fanns en rättare i Gastorp, som hette Isak. Han var en utav
läsarna och fick som flertalet av dem på den tiden, lida en hel del spe
och förföljelse. Ty de var inte så väl sedda, läsarna, på den tiden.

Gastorp hörde till Hubbestad då, berättar Klas vidare, och arrendatorer
och ”godsare” hade att forsla fram virke från skogen till godset under
Isaks tillsyn. En del av virket togs här nere i dälden, och som det var
oländigt och svårt att köra där, brukade godsherrarna försmädligt säga

-Nu ska vi ge oss ut till Isaks paradis!

På så sätt skall namnet på platsen framkommit. När torpet omsider
odlades upp, fick det heta – Paradiset. Det är samma saftiga
folkhumor, som givit namn åt ett annat avlägset oländigt avsnitt i den
närliggande Torrmyra kronopark, nämligen ”Skams undantag”. I det
senare fallet var det ”rätt på sak” men ifråga om Paradiset menat som
fin ironi. Icke förty har dock Paradiset genom hängivna brukare och
under vården av hemkära innebyggare blivit något av ett Eden i
ödemarken. Man har tre kor här nu bärgar en rätt god gröda på
arrendestället.

Offergrytan, är som sagt, gammal.

Högt och fritt på en av de högsta punkterna vida omkring ligger den
nergrävd i en bergås av vanlig gråsten, som från norr sakta höjer sig
upp över marken och något tiotal meter i söder, där den då nått en
höjd av en meter över den kringliggande marken, tvärt brytes av och
slutar med i det närmaste lodräta väggar i öster och söder.

Längst ut i detta hörn av berget och på den sida, där det sakta sluttar
mot väster, finnes en cirkelrund, lodrät fördjupning något över en halv
meter i diameter och lika mycket i djup. Det finns ingen källåder i
botten men grytan är fylld till brädden av regnvatten så gott som för
jämnan. En ränna i berget mot söder visar, att frosten tagit ett tag och
segrat någon gång över graniten.

Uppkomsten av dylika grytor i bergen förklaras av geologerna ha skett
under istidens dagar. Om smältvattnet från en större spricka i isen
störtade ner till bergets bottnen och där fanns en större sten, satte
vattenströmmen stenen i en roterande rörelse och svarvade en gryta i
berget tills stenen slets upp. Liknande grytor har man i senare tider
sett kunna bli utsvarvade i våra floder och vid kusterna under rätt
korta tidrymder, exempelvis vid Trollhättan under loppet av åtta år.

Man har offrat sedan gammalt i grytan i Paradiset.

Vattnet ansågs läkande för litet av varje, främst för utslag, skabb och
diverse hudsjukdomar. Man offrade i källan genom att kastade ned ett
mynt i vattnet samt tvådde sig sedan i vattnet. På vintern högg man
upp isen och ”tinade upp den” i något kokkärl hemma på spisen. Ännu
i dag offrar besökande gärna en slant, detta dock mera av kuriosa, än
andra synpunkter, givetvis.

I en skildring från 1700-talet av en fornforskare vid namn Sjöborg
finnes den nuvarande Paradis-grytan beskriven. Den kallas då
”Munkagrytan”, tydligen i anslutning till sägnerna kring det förut
omnämnda Munkahatt. Sjöborg säger också, att dylika grytor på andra
platser i Småland kallades ”Puke-kittlar”.

Komministern och fornforskaren Edvard Lagergren i Tofteryd besökte
år 1815 platsen. Han berättar att ungdomen vid den tiden hade för
sedvänja att samlas midsommarafton vid grytan, offra i den, dricka av
dess vatten samt därefter dansa på platsen tills solen gick upp på
morgonen.

Folket i trakten vågade då ej gå förbi grytan utan att offra däri. Gjorde
man icke detta, löpte man fara att gå vilse i skogen. Men nu, som sagt,
”offrar” man väl uteslutande för kuriositetens skull och för att följa en
åldrig sed.

-Vad säger man då, när man offrar i grytan?

Det blir den gladlynt gemytliga mor Amanda i Paradiset, Klas
Karlsson hustru, som svarar.

-Jo säger hon, jag brukar instruera de offrande, som fråga om detta, att
säga: ”Lycka och välgång!” Och så få de kasta i pengen. Men det där
har jag, förstås, hittat på själv. Och mor Amanda skrattar förnöjt över
sitt påhitt, där hon sitter i stolen.

-Men nu få vi bestämt börja på om ”Grytegubben”.

Detta har Klas Karlsson alldeles rätt i, nu är det inte för tidigt att börja
tala om den sägnen. Och medan han och Amanda berättar, ibland en
och en, och ibland båda på en gång, få vi så småningom fram denna
lilla nätta historia:

Det fanns en gubbe eller tomte eller något liknande övernaturligt
väsen, som vaktade grytan i Paradiset förr i tiden. ”Johanna-Karin på
Lyckan” såg honom en gång på ljusa dagen, då hon stod och klappade
byk vid Aborrasjön. Han var liten till växten, hade röd luva på
huvudet, fin ”beklädning” och en tjock urkedja av guld över magen.
När han stått litet bredvid ”Johanna-Karin” försvann han.

Ibland satt ”Grytegubben”, som han vanligen kallades, till häst och
red. En gång såg man honom sitta i en krokig gran vid en berghäll
något hundra meter nordost om grytan. Han måtte ha varit religiöst
lagd, gubben, ty som han satt där i granen, hörde man honom med
ljudlig röst sjunga den gamla psalmen ”Dagen flyr, när vill du börja
…”.

En gång hade vallpojken nere i Agnved, var det kanske den blivande
överste Stålhammar, inte kunnat avhålla sig från frestelsen att tillägna
sig pengarna, som låg i grytan. Men det skulle han inte ha gjort.
Kreaturen blevo ”bergtagna” och kunde inte föras hem till kvällen.
Och nere i Gastorp fick husbondfolket ett personligt besök av
”Grytegubben”. Husmodern blev rädd och försökte ställa sig in med
honom genom att bjuda på tunna våfflor eller så kallade ”stinnkakor”.
Men de avsmakades inte.

-Dina ”slinge slanka lafser” kan du ha själv, sade ”Grytegubben”, men
jag vill ha mina pengar!

När han fått dem gick han sin väg. Och korna kom genast till rätta.

En av de första innebyggarna på platsen, var ”Karin i Paradiset”, hon
brukade varje midsommarafton ösa grytan och slå upp vattnet i
”spänner”, spannar. När hon så skurat grytan ordentligt, lagt pengarna
tillbaka och hällt vatten över, satte hon ut en smörgås till gubben på
grytkanten. På morgonen var smörgåsen alltid borta.

Kanske denna vänlighet försummades av en senare innebyggare, ”Ulla
i Paradiset”. Hur som helst synes hon inte ha stått väl till hos
”Grytegubben”. Ulla klagade över att ”Grytegubben” var nyfiken och
kom och tittade i fönstren om kvällarna, när hon ”loppade sig”. För att
undgå honom övertalade hon till sist sin egne gubbe Johan, att flytta
från Paradiset till Stenbäcken ett torpställe nere vid vägen.

-Men var man vän med ”Grytegubben”, så var han snäll, säger Klas.
”Nisse på Gastorp” hade nytta av honom i skogen ibland. En dag var
Nisse med sina drängar på marknaden i Vrigstad. Och medan de var
där så högg ”Grytegubben” kolved åt honom på ett skifte nordan om
Paradiset. ”Johan på Ljungsjön”, som berättat det, hörde tydligt hur
det ”yxades och small” ute i skogsskiftet hela dagen.

-Var det någon som blev frisk sedan man offrat i grytan och tvått sig i
vattnet? Nu var det Amanda som svarar för vittnesmålet.

”Karin i Paradiset”, hon som brukade skura grytan om
midsommaraftnarna, hon hamnade till sist på fattighuset. Därifrån
gick hon en hel mil till Håkansbygget för att hälsa på hos sin dotter.
När hon kom dit, svullnade fötterna upp så att hon inte kunde få på sig
skorna och gå. Då gick man till Paradiset och hämtade vatten i grytan.
Och när hon tvättat fötterna i vattnet fick hon på sig skorna med det
samma.

-Det kanske hade hjälpt med vanligt vatten, inskjuter jag klentroget.

-Åh-nä, säger Amanda och ler så mångtydigt att man inte vet antigen
hon skämtar eller talar med allvar, inte hade det gått bort så kvickt om
det inte varit något särskilt med vattnet inte

När vi gick den lilla upptrampade stigen, som vittnade om en rätt
livlig trafik, bort mot grytan i berghällen, låg ljusflödet av västersolen
förtrollande vackert mot den resliga furuskogen bakom offerplatsen.

Allan, en son till Klas Karlsson och nuvarande arrendator av
Paradiset, kavlade upp skjortärmen och samlade upp nävtals med
pengar från bottnen av offergrytan. De voro gamla och rostiga en hel
del, så att man inte kunde se årtalet. En och annan ”vit” peng fanns.
Men i regel var det större och mindre kopparslantar. Det fanns
svenska, norska, danska och tyska mynt samt en och annan
amerikansk cent plus litet diverse krams. Såsom en pollett till
Jönköpings spårvägar, en urnyckel av gamla slaget att bära i
klockkedjan etc. Förr fanns det också hårhålar. Men de har försvunnit
här liksom annorstädes.

En gång för några år sen, säger Allan, räknade jag mynten och då kom
jag upp till ett värde mellan sex och sju kronor.

Förr fanns det ”battingar” och liknande mynt av ett antikvariskt värde,
förklarar Klas. Men dem lade jägmästare Gyllenkrok beslag på år
1891 då han länsade grytan vid ett besök i Paradiset.

Kronojägare Hallström i Vrigstad varnade honom men det hjälpte inte.
Så gick det också som det gick. Hästen trampade Gyllenkrok rätt illa
på foten när de ”spände för” på gårdsplanen och reste sin väg.

Kyrkoherde Rendahl i Tofteryd som tvärt emot Paradisbornas
varningar ej ville offra i grytan, gick det också illa. Han slant på
”spängerna” vid Munkehatt och blötte sig under hemfärden mot
Tofteryd

-Hämtar man vatten fortfarande i grytan och smörjer sig med vid
sjukdomar? Folket i Paradiset vet knappast vad de skall svara.

-Nej säger Amanda litet diplomatiskt och med en viss underton, som
gärna lämnar rum för en stilla misstanke, åtminstone inte vid dagsljus
eller så att vi ser det.

Så sent som år 1928 kom det dock en hästbotare nere från Vaggeryd
och hämtade ett parti av vattnet för att använda som ”medicin”.

-Han såg ut som en riktig fyllegubbe, när han gick, säger Amanda, för
han hade en fyra, fem literbuteljer, som putade i rockfickorna.

Här finns en liten gryta till, säger Allan och för bort oss ett hundratal
meter sydöst ut. Mycket riktigt. I östra kanten på en och en halv meter
över jorden uppskjutande stenblock finns en cirka 25-30 cm djup och
lika mycket i genomskärning mätande urholkning.

Tydligen har vi här att göra med den av Lagergren omnämnda men då
som oanträffbar ansedda ”mindre grytan”, vilken enligt folksägnen på
hans tid hade en särskild drake eller grytpatron, som ”drog” ifrån den
stora grytan till den mindre. Några kopparslantar fanns det verkligen
också på bottnen, av rätt sentida datum förresten. Varav det ser ut som
om den lilla grytans skyddspatron skulle betydligt ha överlevat
”Grytegubben” borta vid den egentliga offerplatsen.

Numera är det rätt länge sedan gamla Karin skurade
offerfördjupningen om midsommaraftnarna och vattnet är grumligt
och tjockt. Följaktligen lockade det inte till tvagning, precis. Men
offrade gjorde vi. Både i den stora och lilla grytan för säkerhets skull.

När solen började gömma sitt anlete bakom Munkahatt och skuggorna
föll långa från kumlet och enen på ladugårdbacken, slet vi oss bort
från det trivsamma Paradiset. Klas Karlsson följde oss på urgammalt
gästvänligt sätt till grinden.

-Där, säger Klas och pekar mot ett berg, där stod den krokiga granen
som ”Grytegubben” satt i, när han spelade och sjöng.

Att man bara vågade fälla den …

-Är ni alldeles säker på att ”Grytegubben” inte kommer tillbaka och
hälsar på er någon mörk kväll?

-Det tror jag knappt han gör, säger Klas och ler, för nu har jag bott här
i femtio år snart och inte kunnat få syn på honom en enda gång.

Osökt kom vi att tänka på skaldeordet om den ”som rätt kan läsa sitt
Fader vår”, etc. Och det kan tydligen Klas Karlsson, enligt vad vi
senare fått höra om honom i bygden.

Klinkan på grinden föll igen. Och vi voro åter utanför Paradiset.