Pigge Lunk, del 2

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på igelkotten.

Pigge Lunk, del 2, 

Pigge Lunk, del 2, en natur- och kulturkrönika i 5 bilder om en minst
65 miljoner år gammal organisk konstruktion som håller än idag.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, med ett sommarminne från
första juliveckan 2014.

En efterlysning, har du sett en igelkott? Man vet att igelkottar har
minskat i antal, men inte hur mycket. Rapportera in observationerna
till länsstyrelsen i respektive län eller till Naturhistoriska riksmuséet
så bidrar man till att öka kunskapen om igelkottarnas situation.
Information om både levande och döda igelkottar är viktig och man
kan rapportera in observationer som är flera år gamla.

Igelkotten är ett mycket spännande urtidsdjur som har funnits på
jorden i 65 miljoner år allt sedan dinosaurierna försvann och om du
har igelkottar i din närhet kan du gynna dem genom att
igelkottsanpassa din trädgård.

På igelkottens önskelista för trädgården finns en äng att leta mat i,
buskar att gömma sig bland, trädgårdsland med feta maskar i, en
damm att dricka vatten ur, några murkna stockar och en mysig
igelkottsbostad under ett uthus eller en lövhög.

I äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor
utsträckning äter ormar då dessa djur bara sällan träffar på varandra.
Igelkotten är nämligen aktiv på natten och ormar huvudsakligen på
dagen.

Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än
andra djur med samma storlek, men ormar ingår så gott som aldrig i
dess föda. Det förekommer bara att igelkotten äter döda ormar om
den skulle råka hitta en.

En annan myt är att igelkottar bär födan på taggarna men trots att
blad och frukter ibland fastnar på taggarna utgör de ingen föda. De
får dessa besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar
men anstränger sig inte särskilt för att bli av med dem.

Ytterligare en myt påstår att igelkottar dricker mjölk från vilande kor
vilket är fysiskt omöjligt, bland annat för att igelkottens mun är för
liten för kons spenar. Allmänt dricker igelkottar gärna från ett fat
med komjölk, men de får diarré av komjölk, varför detta bör
undvikas. Ge dem friskt vatten istället.

För namnet igelkott finns olika förklaringar. Den första ordleden, igel-
, är troligtvis en germansk form av det grekiska ordet för djuret
”echinos” eller kommer från det germanska ordet för spjutudd, ”īġ”.

Den senare ordleden, ”kott”, betecknade egentligen ett rundat
föremål och är även grunden till ordet katt, jämför med isländskans
”kǫttr”.

På Gotland kallas igelkotten för ”pinnsvein”, och i Värmland för
”pinnso”. Igelkotten är dessutom Gotlands landskapsdjur.

Igelkotten förekommer i olika sagor och i folktron hos olika folkslag.
Särskild känd är sagan om haren och igelkotten från bröderna
Grimms sagosamling, där en hare blir överlistad på grund av att han
inte kan skilja mellan en igelkott av hankön och en igelkott av
honkön, enligt följande,

Haren och igelkotten träffas slumpmässigt och vid detta tillfälle gör
sig haren lustig över igelkottens böjda ben. Igelkotten föreslår då en
kapplöpning som ska visa vem som är snabbast. Under tävlingen
springer igelkotten bara några steg men vid målet sitter igelkottens
hustru som ser likadant ut.

När haren kommer till målet ropar honan ”Jag är redan här!”. Haren
förstår inte varför han förlorade och kräver revansch, men även vid
de följande 73 tävlingar är igelkotten alltid först i målet och till slut
dör haren på grund av utmattning.

I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.

I folktron betyder igelkotten ibland tur och ibland otur. Hos sinti och
romer anses igelkotten vara ett lyckodjur.

Udmurter betraktar däremot en död igelkott som ett tecken på
annalkande död och i norra Tyskland har en uppfattning funnits att
en igelkott i ladugården ger korna sjuka juver.

Sinti är ett europeiskt resandefolk som idag främst lever i Tyskland,
Österrike samt i viss mån i Benelux-länderna. Varifrån ordet ”sinti”
härstammar är osäkert, men det kan ha att göra med namnet på den
pakistanska regionen Sindh, varifrån sintifolket sägs härstamma. De
utvandrade därifrån tidigare än romerna, som de emellertid är
besläktade med.

Romerna utvandrade från Rajastan i norra Indien under 900- eller
1000-talet, källorna till romernas historia är få och orsakerna till
utvandringen är osäkra. Religionen kan ha varit en av de största
orsakerna till utvandring från Indien.

Muslimsk expansion i norra Indien och ovilja att tjäna under
muslimskt styre har framförts som skäl till massutvandringen och
nyare teorier inbegriper att romerna under 1000-talet vandrat
västerut som en från ghaznaviderna retirerande armé.

Ghaznaviderna var en muslimsk dynasti som fått sitt namn efter en
turkisk äventyrare som år 962 lyckades göra sig till herre över Ghazni
i östra Afghanistan, sydväst om Kabul, och där gjorde sig oberoende
av samaniderna.

Omkring fjorton år senare valdes den turkiske krigsherren Sebüktegin
till furste. Denne lyckades utvidga sitt välde över de närmast liggande
länderna och hans son Mahmud den store, 998-1030, blev den
egentlige grundläggaren av ättens ryktbarhet.

Han drog själv på erövringståg till Indien förbi både Indus och Ganges
samt trängde fram till närheten av Delhi och underkuvande det ena
riket efter det andra och samlande ett omätligt byte.

Hans son och efterträdare Masud dog år 1041 och vid dennes död
sträckte sig väldet i väster till Georgien och Bagdad, i norr till Buchara
samt i öster och söder till Delhi och Indusmynningarna.

Efter Masuds död förföll dock riket genom yttre fienders erövringar
och inre strider.

Samaniderna var en persisk dynasti som frigjorde sig från det
arabiska kalifatet under senare hälften av 800-talet. Genom
erövringar underlade de sig Buchara, Samarkand, Herat och
kringliggande områden öster och söder om Kaspiska havet.

Samanider var ättlingar till Saman Khoda som under Kalifa Mamun,
hade stor makt och inflytande i provinsen Balkh i norra Afghanistan.

På återseende!