Långserum. En avkrok? Tja, kanske om man ser på kartan över Vaggeryds kommun. Men där finns faktiskt kommunens enda riktiga posthus.
Postcenter och andra ”postställen” kan slänga sig i väggen för i Långserum finns ett posthus där till och med väggarna talar.
När det är dags att vrida av motorn denna varma sommardag i juli 2010 när mätarställningen stannat på 25 kilometer och det var Skillingaryd som var utgångspunkten. Därifrån gick turen via Vaggeryd-Svenarum-Hagafors till byn Långserum. Hem blev det ut till Svenarum men sedan vidare över Tofteryd till Skillingaryd. Ungefär lika långt det.
I Långserum möter förre brevbäraren Sven-Olof ”Isac” Isacsson upp. Efter flera års diskussion om ett reportage om detta posthus har det äntligen blivit av.
Dagen till ära har vägen genom byn fått ny ”beläggning”, en fin grusbädd. Solen skiner från en nästan klarblå himmel, som står i kontrast till det riktigt, riktigt röda posthuset. Här finns den riktiga posten. Låt vara utan personal på plats mer än några minuter på vardagarna men det känns om ett posthus.
En eller ett par timmar tidigare körde Jan Andersson ut med posten från Vaggeryd och la in reklam och andra försändelser i boxarna inne i posthuset.
När ”Isac” tillsammans med en granne till posthuset, Sven Eckerström kommer, ges en bild av hur det här lilla, speciella huset på cirka 20 kvadrat en gång kom till världen.
– Här i byn bodde en man som hette Ernst Nordqvist. Han var snickare och murare och det var hans idé att bygga ett posthus. Han kom inte bara med förslaget utan det var han som lägga bygga huset och alla i byn hjälpte till med materialet, berättar Sven som är född 1942 ute i Långserum.
Här bor han och hustrun Birgit om sommaren. Vintertid bor de i Huskvarna, några 100 meter från Vättern och alldeles nära Calle Örnemarks skapelse av Jätten Vist.
Sommaren har Birgit och Sven Långserumssjön bara ett stycke intill och sedan posthuset. Det var ju det som det skulle handla om.
Vilket år Ernst Nordqvist snickrade och donade på det lilla huset är inte känt, men det kan ha varit kring 1937.
Så togs posthuset i bruk och på den tiden var det legendariske ”Oskar Post” som kom med posten. Egentligen hette han Oskar Claesson och bodde i Hok,
Oskar hade alltid nyheter med sig och inte bara i pappersform.
– Folk satt här och väntade, berättar Sven Eckerström.
Posthuset var samlingsplatsen i byn med fyra gårdar och det kom folk från andra ställen i bygden, de som hade sina postfack här.
Man pratade om jakt och annat spännande.
Så kom en man med skärmmössa, mörk kavaj och postväska. Oskar hade anlänt och nu blev det än mer livat.
– Till och med om vintrarna när det var riktigt kallt här inne i huset – som saknade varje form av värme – satt man och väntade och pratade, minns Sven.
Det fanns ett brevinkast och varje gård hade sedan sitt eget postfack. Det är samma sak i dag. Man kan uträtta postärenden här men officiellt existerar inte posthuset hos posten. Det är en hel privat inrättning.
Om det finns flera sådana häri landet i övrigt är inte känt men vet vem…
– Posten har aldrig varit nedlagd här, säger Sven-Olof Isacsson, 72, som slutade på posten för drygt tolv år sedan och som sedan decennier haft sitt sommarställe ute i Långserum.
Här ute bor man gärna på sommaren. I själva Långserum finns annars inte mer än nio fast skrivna myndiga personer.
Väggarna talar lite i posthuset. Här har hundratals människor skrivit något. På ett ställe står det ”Erik på Bygget”, han hette Andréasson i efternamn och han hade sommarstuga här. Det var han som gjorde det fina postemblemet som pryder framsidan på posthuset.
I Hubbestad i en annan del av Svenarums socken lär det också ha funnits ett litet posthus, men det var väldigt enkelt och rasade med tiden samman. I Långserum värnar man desto mer om sitt posthus, det har helt nyligen fått en utvändig uppfräschning och det är de boende i och kring byn som fixar allt. Postverket är aldrig inblandad i det här.
Oskar körde post i många år och mot slutet hade han en Opel Kadett. Den kände alla igen.
Oskar var känd för att berätta mycket:
– Han hade liksom jag tystnadsplikt men det var nog inte alltid han höll det löftet, säger Sven-Olof Isacsson.
Sven-Olof var inte känd för att köra Kadett på sin postrunda i socken. Postnumret här ute är 560 13 och ”Isac” hade just F 560 13 på sin bil.
Isac började köra den här rundan 1972 och då levde fortfarande de äldre i byn.
– De satt på trappan och ljög för vandra, säger Isac med ett skratt.
Frågan är ju om Isac själv var sanningsägare…
Så är det dags att ta farväl av det gemytliga posthuset men också att få en kaffetår tillsammans med Isac samt Birgit och Sven Eckerström, denna heta sommar 2010.
Byn Långserum består i dag av ett 20-tal timrade hus och de flesta är från perioden 1780–1840. Äldsta byggnaden är en loge från 1500–talet. Vid vägen står en informationstavla som berättar om byns historia och de människor som levt här.
Ett stycke utanför byn ligger Långserums ungdomsgård och där är det sommartid hundratals gäster.
Än mer intressant är att släkten Oxenstierna har rötterna i just Långserum. Nils i Långserum, vars son Gjurd Nilsson – död tidigast 1312 – var den förste som bevisligen använde släktens vapensköld. Skölden föreställde en oxpanna med horn, varifrån namnet Oxenstierna bildades på 1500-talet.
Posthistoria och annan historia från ett litet, lite stycke Småland – så här på gränsen till småländska höglandet.
Va härligt att det bevaras av byborna!
Ser väldigt gemytligt ut!