Radaholms kvarn i Stengårdshults socken

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Radaholms kvarn.

Radaholms kvarn i Stengårdshults socken

Radaholms kvarn i Stengårdshults socken, en natur- och kulturkrönika
i 18 bilder om en 340-årig epok i den småländska storskogen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli anno 2015.
Bilderna är som vanligt klickbara!

Plötsligt öppnade sig den småländska storskogen och en fantastisk
plats med en mycket gammal kvarnmiljö invid Radaån kom i dagen.

Platsen heter Radaholm kvarn och ligger i Stengårdshults socken i
norra delen av Gislaveds kommun.

Vattenkraften kommer från Stensjön via Radaån som för ett ögonblick
hejdas i den vackra dammen för att där ta fart och kraft att driva både
kvarn och såg.

Kultur- och naturmiljön är verkligen bedårande och de historiska
vingslagen står som mäktiga ”spön i backen”.

Skylten på väggen på Radaholms kvarn berättar att verksamhet
bedrivits här under åren 1626 till 1966 och anläggningen är än idag
privatägd.

Året 1629, med andra ord, för 386 år sedan hände bland annat
följande:

Gustav II Adolf och Kristian IV sammanträffar på Ulfsbäcks
kungsgård.

Riksdagen bekräftar officiellt det svenska beslutet att ingripa i
trettioåriga kriget.

Stillestånd sluts i Altmark mellan Sverige och Polen på sex år och
Sverige får inneha Livland och en rad preussiska hamnar under dessa
sex år.

Enorma vapenarsenaler tillverkas på Louis De Geers vapenfaktorier i
Norrköping.

Riksskattmästaren Johan Skytte blir generalguvernör i Estland och
försöker centralisera förvaltning, kyrka, rättskipning och skola, för att
inkorporera provinsen i Sverige.

Sverige drabbas återigen av pesten.

I juni år 1966 slutar jag första klass i grundskolan i Skillingaryd.

Bredvid den förra skylten sitter en annan skylt som säger ”Medlem av
Svenska Bygdekvarnas Riksförbund”.

Den vackra dammen hejdar för en stund Radaåns vatten för att sedan
koncentrera detta till en kraftfull och drivande rörelseenergi för både
kvarn och såg.

Den gamla kvarnstenen ligger bredvid vägen som ett vittnesmål om en
stor och långvarig epok av industriell verksamhet.

Det växte rikligt med stånds, ”Senecio jacobaea”, i området kring
kvarnen och sågen, vilket är en flerårig ört med flikiga blad och gula
blommor samt med styva, upprätta stjälkar som kan bli upp till en
meter höga, och som har talrika stjälkblad.

Stånds förekommer huvudsakligen i Sydsverige, men finns ända upp i
Norrlands kusttrakter och arten är ganska ovanlig men kan på sina
håll, som här, förekomma i stort antal.

Liksom andra arter i släktet ”Senecio” innehåller stånds så kallade
pyrrolizidinalkaloider vilka orsakat förgiftning hos djur som ätit
växten, även dödsfall hos hästar är kända.

Artnamnet ”jacobaea” är ett vetenskapligt namn som har använts på
växter som blommar vid tiden för Jacobsmäss, det vill säga, den 25
juli.

Spansk körvel, körvel eller aniskål, ”Myrrhis odorata”, är en flerårig,
mjukt hårig ört med stark aromatisk doft och om man gnuggar bladen
luktar de mycket starkt av anis eller bröstkaramell.

Spansk körvel är ursprungligen odlad men förekommer nu ofta som
kvarstående eller förvildad.

Spansk körvel odlas ibland som kryddväxt och den användes förr
bland annat mot bröstbesvär och astma, färska blad ansågs lindra gikt,
och frukt och rot lagda i brännvin var bra för magen.

”Bland de kvarlämnade grundstenarna av ett gammalt rivet uthus står
ett jättestånd av körvel. Det breder sig vida omkring i fantastisk
yvighet. Jag räknar till nittio stjälkar och över trehundra toppar och
pinakler. De sammansatta bladen bölja bland varandra i finfördelade
massor. Deras lukt är anisettens, eller rättare: anisettens lukt är deras.
Stjälkarna i övrigt lukta lakrits, sötmint och alla slags sötkryddor.”

Ur ”Körveln av Harry Martinson”, ”Det enkla och det svåra” år 1939.

Den så kallade ”Bergsvägen” gick förr mellan Taberg och Nissafors
och här transporterades järn och malm.

Bilden visar dammen som leder vatten till sågen som ligger nordväst
om kvarnen och i bakgrunden skymtar man den gamla ”Bergsvägen”.

Vid Stuveryds kvarn i Stengårdshults socken anlades år 1856 en
hammarsmedja och denna fick namnet Radaholm efter den
intilliggande Radaån.

Hammaren grundades av bönder från Valdshult, Norra Unnaryd och
Stengårdshults socknar.

Bilden visar dammfundamentet ner till sågen vilket är restaurerat så
sent som år 2012.

Snart såldes dock järnbruket, kvarnen och sågverket till brukspatronen
Alexis Lundberg men i början av 1900-talet kom smidet att upphöra
och järnbruket lades ned.

Han drev allt fram till år 1910 och alla kvarndelar är kvar i orubbat
skick vilket är unikt. Sågen höll igång ända fram till början av 1990-
talet.

Platsen för järnbruket finns registrerat i Fornminnesregistret som nr
118 i Stengårdshults socken.

Vid Radaholm och senare i det närliggande Plombo fanns förr även en
handelsbod.

Bilden visar akvedukten eller vattenbron ner till Radaholms såg, även
denna i mycket fint skick.

De stora mängder vatten som ryms i akvedukten har en avsevärd tyng
och kräver en rejäl bärande konstruktion.

Inom Gislaveds nuvarande kommungränser etablerades under 1800-
talet fler bruksrörelser och år 1844 grundade en grupp bönder Åsafors
stångjärnssmedja i Stengårdshults socken vid gränsen till Åsenhöga
och Åkers socknar.

Några år senare var även spik- och knipphammare i drift men själva
järnhanteringen lades ned år 1882 men ersattes på Gnosjösidan av en
trämassefabrik.

Bilden visar Radaholms såg.

År 1860 anlades ännu ett järnbruk i Stengårdshults socken, vilket fick
namnet Radaholms bruk och detta anlades vid Nissans biflöde Radaån
och likaledes av en grupp bönder.

Bilden visar kraftöverföringen mellan vattnets rörelseenergi ovan och
sågverket nedan.

På platsen fanns sedan tidigare både såg- och mjölkvarn och vid
Radaholm etablerades nu både knipp- och spikhamrar, samt
stångjärnshammare, även manufakturproduktion fortgick.

År 1903 avvecklades dock bruksrörelsen till förmån för en
moderniserad kvarn- och sågverksamhet.

Manufaktur var en enklare form av tillverkningsindustri, ett
mellanting mellan hantverksmässig tillverkning och fabriksdrift.

Det innebar att många hantverkare arbetade under en gemensam
arbetsledning, oftast även i samma lokal men tillverkningen var
fortfarande hantverksmässig.

Det handlade till exempel snarare om att tjugo skomakare var
anställda av samme mästare och arbetade i en gemensam verkstad än
om en regelrätt skofabrik.

Bland fördelarna kan nämnas att ägaren kunde kosta på sig en mer
komplett verktygsuppsättning samt att man kunde tillverka varor utan
att direkt ha en beställare av dem.

Bilden visar interiören i sågen.

Bilden visar ytterligare en interiör från Radaholms såg där den gamla
sågklingan har stått stilla så länge att gravrosten ”har slagit rot” men
kanske är det fortfarande bett i de gamla tänderna

Platsen för järnbruket, Radaholms järnbruk, har numera inga synliga
lämningar men under mark finns förmodligen lämningar efter
verksamheten. Platsen hyser en skylt med texten ”Radaholms järnbruk
1860-1903” och vid skylten ligger en del av en lagersten till
vattenhjul. Platsen för järnbruket är cirka 40 meter väster om vägen
och söder om sågen, med andra ord, mellan befintlig kvarn och såg.