Röshults ringröse och gravfält

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Röhults ringröse
och gravfält.

Röshults ringröse och gravfält

Röshults ringröse och gravfält, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder
om Sveriges största ringröse, söder om Månsarp, i gränslandet mellan
Jönköpings och Vaggeryds kommuner.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av november år
2014. Bilderna är klickbara.

Bildens vackra informationstavla säger följande,

”Här ligger ett av Sveriges största ringrösen. Det är sannolikt en 3000
år gammal grav från bronsåldern. Röset har nog gett namn åt byn
Röshult.

Området är ett sammanhängande gravfält och här finns ytterligare ett
röse och 6 domarringar. Dessutom ligger ett ensamt röse i det öppnare
området närmare byn.

Ringröset är en sällsynt gravform men här i västra Småland finns fem
av dessa. Inga ringrösen är undersökta och man har förr tolkat de här
anläggningarna som forntida ringmurar, alltså en sorts befästningar.

Liksom här ligger dock ringrösena gärna intill andra odiskutabla
forntidsgravar och bland annat därför tolkas de som gravar.

Det finns andra flacka gravar som brukar kallas stensättningar på
arkeologspråk. En del av dessa kan vara utan övertorvad stenpackning
och endast bestå av en ringvall som begränsning. Sådana finns i
Västergötland. De har alltså konstruktionsmässig likhet med dessa
ringrösen.

Det ensamma röset på krönet är också en grav. Det begränsas genom
ett flackt brätte som är en två meter bred stensatt kantläggning. I
backen intill finns några röjningsrösen som kan vara från bronsåldern.
De är ganska vanliga i bronsåldersområden och är lämningar från
forntida röjningar.

Det stora röset hade byggts under bronsåldern. Kanske blev det till en
samlingsplats för bygdens folk där man möttes för att tala om
gemensamma angelägenheter.

I mitten av järnåldern, 300-500 efter Kristus, byggdes gravar bl a i
form av runda stenkretsar. Domarringar, som de senare kom att kallas,
består av ett ojämnt antal stenar. Allmogen trodde att forntida
tingsförhandlingar ägt rum här och att domarna satt på stenarna.”

På den lilla stigen fram till det stora ringröset, alldeles till höger på bilden
stötte vi upp två stora tjädertuppar som med ”buller och bång” flög åt
vänster på bilden bara några tiotals meter från oss.

Inte hann jag med att ta någon bild med kameran, trots att jag höll den i
”skjutläge”, den spännande och vackra bilden av två stora tjädertuppar i
flykt fick mig att stanna upp och allt var över på ett ögonblick, men bilden
finns ändå kvar i min egen kamera, det vill säga, på min näthinna.

Här i den lilla vackra byn Röshult, i gränstrakterna mellan Vaggeryds-
och Jönköpings kommuner, söder om Månsarp, ligger Sveriges största
ringröse.

Ringröset är sannolikt en 3000 år gammal grav från bronsåldern, men
det har inte undersökts, och röset har troligen gett namn till byn
Röshult.

Området är ett sammanhängande gravfält och här finns förutom detta
sällsynta ringröse ytterligare 2 styck rösen och 6 styck domarringar.

Det som slår mig när jag står uppe på ringröset är vilken otrolig
mängd sten som forslats hit från närområdet, det är väl Smålands
steniga tegar som bidragit till detta, och vilken tid det borde tagit att
konstruera detta Sveriges största ringröse.

För att komma till Röshult kan man köra som vi gjorde, det vill säga,
köra norrifrån och söderut genom Månsarp, sedan följde vi vägen mot
Bratteborg och efter cirka 3 kilometer kommer man ut vid ett större
gärde på höger sida, uppe på krönets vänstra sida finns då en skylt
Röshult samt en fornlämningsskylt.

Följ vägen igenom byn Röshult och efter byn så är det cirka
1kilometer till det första röset som ligger på vänster sida samt
ytterligare 200 meter söderut till det stora ringröset på bilden.

Ett röse är per definition ett forntida, i regel välvd, kupolliknande
gravbyggnad av kal sten. Formen är vanligen rund men fyrsidiga
rösen förekommer, bland annat som flera tiotal meter långa så kallade
långrösen. I detta fall är röset mer eller mindre runt till formen och
kallas då för ett ringröse.

Byggnadsmaterialet i rösen är hopsamlade rullstenar eller brutna,
skarpkantade stenar och gravgömman kan vara en kista av hällar eller
kallmurad sten för obrända lik, eller mindre gömmor eller utströdda
benlager efter kremeringar.

Någonstans i mitten av detta stora ringröse bör man alltså kunna finna
dessa föremål, men som sagt ringröset är inte utgrävt och undersökt.

Kanten på ett röse kan vara försedd med kantkedja, kallmur eller ett
plant brätte av sten, ibland finns också dolda konstruktioner.

Rösen från olika tider finns i skilda delar av världen, i Europa bland
annat i kustlägen längs Atlanten. I Sverige finns de äldsta kring
senneolitiska hällkistor.

Senneolitisk tid även kallad hällkisttid är en äldre benämning på den
sista delen av bondestenåldern i Sverige, då den vanligaste
gravformen var hällkistan.

En annan benämning på denna tid är dolktid, efter de rikligt
förekommande flintdolkarna och den i fackkretsar nu använda termen
är som sagt senneolitisk tid och omfattar tiden 2 300–1 800 före
Kristus.

Vanligast är rösen under bronsåldern som ensamliggande solitärer
eller i glesa stråk, monumentalt placerade i krönlägen eller vid
kusterna längs samtida strandnivåer.

I jordbruksbygd är de vanligast i inre Götaland men också längs
kusten, där fångstnäringar haft stor betydelse.

Rösen finns överallt utom i Skåne och under äldre järnåldern finns de
även på gravfält.

Avslutningsbilden för denna gång visar en lavart som heter klipp-
påskrislav, ”Stereocaulon saxatile”, som ingår i släktet ”Stereocaulon”
och i familjen ”Stereocaulaceae”. Arten växte tämligen allmänt på och
kring stenarna i ringröset.

Påskrislavarna har fått sitt namn av att man i vissa trakter i Sverige
dekorerade påskris med knippen av laven på samma sätt som man nu
använder hönsfjädrar.

Påskrislavar är i många fall väldigt iögonfallande lavar där de växer på
hällmarker och grusiga och sandiga ställen samt på sten av sura
bergarter, precis som här.

Släktet ”Stereocaulon” utgör tillsammans med kolvlavar i släktet
”Pilophorus” samt några små släkten från Australien och Nya Zeeland
familjen ”Stereocaulaceae”.

Det finns cirka 125 arter i världen varav 26 arter finns hos oss i
Sverige. Släktet är främst företrätt i kalla och kyliga regioner och
växtplatserna är oftast, som här, öppna och ljusa.

Påskrislavarna består av en bål, primärbålen, som hos de flesta arterna
dör tidigt men från primärbålen växer sekundärbålen ut, som består av
så kallade, pseudopodetier.

Dessa pseudopodetier är upprätta, busklikt förgrenade, korallika och
fjälligt gryniga, grå till vita små utväxter.

På återseende!