Rusarebo äng

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Rusarebo äng.

Rusarebo äng, del 4, novemberhöst vid Rusarebo gryt

Rusarebo äng, del 4, novemberhöst vid Rusarebo gryt, en naturkrönika
22 bilder från Hindsens branta östra strand och jakten efter Rusarebo
gryt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten och slutet av
november 2012.

Denna gång gick vi för ovanlighetens skull in emot Rusarebo äng från
söder i ett strålande vackert, men kallt, novemberväder. Hindsens
solbelysta vattenyta låg i det närmaste spegelblank sånär som på några
små krusningar på ytan.

För övrigt var naturen ovanligt tyst och i fjärran andades vintern med
kyla och snö men ännu så länge var hösten kvar hos oss en stund men
löven hade sedan någon vecka tillbaka, med hjälp av starka vindar,
lämnat trädkronorna.

Hindsens östra strand bjuder på ett dramatiskt landskap med blockrika
branter bevuxna med vacker bokskog.

Väl uppe på branternas krön breder sjön Hindsen ut sig med sitt klara
och kalla vatten. I dess vatten finns den ovanliga ”köttbullalgen” eller
som den egentligen heter sjöhjortron, ”Nostoc zetterstedtii”.

Sjön Hindsen är för övrigt en 1268 hektar stor näringsfattig
klarvattensjö med ett största djup noterat till 19 meter och sjön ingår i
Lagans vattensystem.

Bilden visar den sällsynta och rödlistade algen sjöhjortron, ”Nostoc
zetterstedtii”, som finns här i sjön Hindsen. Algen kallas även
”köttbullsalg”, vilket, med tanke på dess utseende, kanske inte är så
konstigt.

Sjöhjortron är en trådformig blågrönalg som bildar runda geléartade
kolonier, upp till några centimeter stora, i sjöar och vattendrag.
Utseendet har gett den namnet sjöhjortron eller köttbullsalg men den
har också missuppfattats som något slags äggsamlingar från groddjur.
Normalt förekommer sjöhjortron i näringsfattiga sjöar med låg
humushalt på djup mellan 0,5 och 3,5 meter, där den maximala
tätheten återfinns på 1,5-2 meters djup. Den föredrar långgrunda
stränder med sand- eller grusbotten, eller en tät matta av braxengräs
eller andra rosettväxter. Individer av sjöhjortron är fleråriga och bildar
makroskopiska kolonier på sjöbotten samt förekommer fastsittande på
block. Arter tillhörande släktet ”Nostoc” har även ett rörligt stadium
då några celler intill varandra bildar ett så kallat hormogon. Dessa
hormogon är ett slags spridningsenheter och de kan glida fram på
underlaget och sätta sig fast på stenar för att växa till sig där tills de
lossnar. Färgen varierar från svartgrön till blekt gulgrön.

Bilden är tagen i sjön Örken utanför Växjö och är lånad av
dykarna.nu.

Vägen ner till Naturskyddsföreningens lilla vackra stuga alldeles invid
Hindsens strand är sedan långa tidsperioder tillbaka praktiskt och
vackert stensäkrad. Då en praktisk säkerhetsåtgärd, nu ett vackert
minne från en svunnen tid.

Det är verkligen inte lättgånget i de branta blockmarkerna runt
Rusarebo gryt men det är definitivt spännande och det är verkligen
inte svårt att hitta små ”krypin” mellan blocken men detta är inte det
stora Rusarebo gryt.

Kan detta möjligen vara ingången till den mytomspunna grottan
Rusarebo gryt i södra delen av Rusarebo äng, hur som helst, en cirka 3
meter djup och 2 meter bred blockgrotta öppnar sig om man tittar in.

Rusarebo gryt är ingen egentlig grotta utan ett mer eller mindre stängt
utrymme bildat av ett antal stora stenblock, dock ger det ett mysigt
”grottintryck” med en vacker utsikt över sjön Handsen.

Med en brinnande eldstad alldeles utanför öppningen skulle man
kunna få upp en hyfsad temperatur och ett dito ljussken som skulle
kunna få oss nutidsmänniskor att känna sig som en av våra mänskliga
föregångare.

Grottmänniska, grottman eller troglodyt är en gammaldags, och i dag
vanligen sedd som felaktig, benämning på tidiga hominider. Termen
används i dagligt tal ibland om Neanderthalare, Cro-Magnon
människor, eller allmänt om paleolitiska människor, se nedan.

Den arkeologiska perioden ”Paleolitikum”, eller äldre stenåldern,
inleddes för omkring 2,5 miljoner år sedan, med de äldsta bevisen för
redskapstillverkning, och varade till omkring år 10 000 före Kristus,
den senaste istidens slut.

Termen grottmänniskor anses i dag vara helt felaktig främst på grund
av att människor sannolikt inte haft sina huvudsakliga boplatser i
grottor, ej heller i Rusarebo gryt, under någon del av förhistorien, och
den grundar sig alltså på felaktiga uppfattningar om tidiga människor.
Grottmänniskor framställs vanligen som håriga, klädda i djurhudar
och beväpnade med träpåkar och porträtteras ofta som aggressiva,
otrevliga och ointelligenta.

Neandertalmänniska eller Neandertalare, ”Homo neanderthalensis”,
var en förhistorisk människa från och med cirka 350 000 år sedan i
Europa och västra Asien, de dog ut för cirka 30 000 år sedan. Denna
människa är döpt efter dalen Neandertal i Tyskland, där man fann det
första fossilet efter en så kallad Neandertalare år 1856. Neandertal, på
svenska även Neanderdalen, är en dal utgrävd av floden Düssel i
Nordrhein-Westfalen i Tyskland. Neandertal har sitt namn efter
teologen och psalmförfattaren Joachim Neander, 1650-1680, och som
bodde i trakten.

Cromagnonmänniskan kallas de första fossila fynden av vanliga
människor av arten ”Homo sapiens” av släktet ”Homo” i Europa,
daterade till cirka 33 000 före Kristus.  Namnet har de fått från en ort i
Frankrike, Les Eyzies, där Cro Magnon på den lokala dialekten
betyder ”stora grottan”.

Grönsten är en äldre benämning på olika basiska magmatiska
bergarter. Grönsten består vanligen av amfibol, klorit, epidot och albit,
av vilka de tre förstnämnda mineralen ger en grönaktig färg vid
repning.

Bilden visar bergarten amfibolit som är en kraftigare omvandlad
basisk bergart. Amfiboliten är mörk med ett variabelt utseende
beroende på innehållet av parallellt orienterade avlånga
amfibolitkristaller. Det kan även innehålla ljus plagioklas och röda
granater.

Metamorfa bergarter bildas genom omvandling av sedimentära eller
magmatiska bergarter, ofta vid höga temperaturer och tryck nere i
jordskorpan. Vid metamorfosen kristalliserar mineralen om, och nya
mineral kan bildas.

Genom tryck och rörelser i berget blir mineralkornen ofta parallellt
orienterade, vilket ger bergarten ett skiffrigt eller gnejsigt utseende,
och rörelserna kan också ge upphov till en veckad struktur. Lösningar
som strömmar genom berggrunden kan även förändra bergartens
kemiska samman-sättning, genom att vissa grundämnen bortförs och
andra tillförs.

De metamorfa bergarterna indelas i tre undergrupper:

Regionalmetamorfa bergarter har utsatts för en kombination av höga
tryck och temperaturer på olika djup i berggrunden i samband med en
bergskedjebildning.

Kontaktmetamorfa bergarter har främst utsatts för hög temperatur i
kontaktzonen runt magmatiska intrusivbergarter.

Dynamometamorfa bergarter har främst utsatts för tryck och
deformation i samband med förkastningar och överskjutningsrörelser i
berggrunden.

Det växte ovanligt rikligt med stubbhorn eller stubbhornssvamp,
”Xylaria hypoxylon” vid Rusarebo denna höst. Svampen är en art i
gruppen sporsäckssvampar som bildar uppemot 8 centimeter höga
stroman på stubbar och rötter av lövträd.

Stubbhorn har en form som påminner om fingersvampar och
vitpudringen på de övre delarna utgörs av konidier. Arten är allmän i
södra och mellersta Sverige.

Stroma är hos svampar en tät, vegetativ vävnad av växlande form och
färg. Stromat är ofta övervintringskropp men kan ibland producera
konidier och även utveckla fruktkroppar. Stroma finns hos många
sporsäckssvampar.

Konidier eller konidium är en genom avsnörning från svampmycel
bildad vegetativ en- eller flercellig förökningskropp hos olika
svampgrupper, exempelvis lavar, sporsäckssvampar och imperfekta
svampar. Konidierna bildas på speciella svamphyfer kallade
konidioforer eller konidiebärare, mer sällan genom fragmentering av
hyfer. Ibland faller konidien inte av innan en ny anläggs och på detta
sätt kan långa konidiekedjor bildas, som hos borst- och penselmögel.
Många svampar har ett särskilt konidiestadium under sin livscykel,
vilket ibland kan vara det viktigaste för svampens spridning.

Bilden visar den ovanliga almlaven, ”Gyalecta ulmi”, som är en lavart
som först beskrevs av Olof Swartz, och fick sitt nu gällande namn av
Alexander Zahlbruckner.  Almlaven ingår i släktet ”Gyalecta”, och
familjen ”Gyalectaceae” samt är rödlistad som ”Nära hotad – NT”.
Hoten utgörs främst av att alléer och hamlade träd har minskat i antal
med 50 % de senaste 50 åren. Almlaven är Smålands landskapslav.

Olof Swartz var naturforskare, företrädesvis botanist, född 21
september år 1760 i Norrköping och dog den 19 september år 1818 i
Stockholm. Genom sina vetenskapliga arbeten var Swartz en av den
tidens främsta kryptogamkännare, och därtill en av de mest
framstående naturforskarna i generationen näst efter Carl von Linné.
Han var mycket mångsidig och utgav många skrifter om fanerogamer,
lavar, ormbunkar, mossor och svampar.

Alexander Zahlbruckner levde mellan åren 1860 till 1938 och var en
österrikisk botaniker som specialiserat sig på att studera lavar.

Bilden visar förmodligen arten, svart klotterlav, ”Opegrapha atra”,
”Opegrapha” för ”gömd skrift” och ”atra” för ”svart”, alternativt är det
arten klotterlav, ”Opegrapha varia”, ”varia” för ”föränderlig”. Laven
har svarta fruktkroppar som kallas lireller och som syns tydligt på
bilden.

Bilden visar arten lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, som är en lav som
hör till släktet lunglavar. Den är en bladlav som växer på
lövträdsstammar, sällsynt också på klippor, i områden med
nederbördrikt klimat. Bålen kan bli flera decimeter stor och dess lober,
bålens flikar, är 1-3 centimeter breda. Vid väta är den grön men när
den är torr har den en brun till gråbrun färg.

Lunglavens vetenskapliga artepitet ”pulmonaria” kommer av
”pulmonarius” som antyder att det har med lungorna att göra, det
latinska namnet för lunga är nämligen ”pulmo”. Enligt den så kallade
signaturläran troddes lunglaven förr därför kunna bota olika
lungsjukdomar och det är efter denna lära som den fått sitt namn.

Sedan 1900-talets början har lunglaven gått tillbaka och blivit allt
sällsyntare, särskilt i Europa där den på flera håll minskat stark. En
orsak till att den blivit mindre vanlig kan vara luftföroreningar. Den
hotas även av habitatförlust på grund av att gamla skogar avverkas och
äldre lövträd blivit allt sällsyntare. I Sverige är laven rödlistad som
nära hotad, NT. Den anses också som en signalart för skyddsvärd
natur med hög biologisk mångfald.

Dagens fynd är förmodligen en rödfotad nagelskivling, ”Gymnopus
erythropus”, som är en svampart som först beskrevs av Christiaan
Hendrik Persoon. Enligt Catalogue of Life ingår den rödfotade
nagelskivlingen i släktet ”Gymnopus”, och familjen ”Marasmiaceae”,
men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet ”Gymnopus” och
familjen ”Omphalotaceae”.

Rödfotad nagelskivling ser ut som en nagelskivling i allmänhet, det
vill säga en ganska liten, tunnköttig svamp med blek, snart plattad,
utbredd, ofta något rynkig hatt, vitaktiga eller ljust gula, ganska täta
lameller och lång, smal och seg fot. Bästa kännetecknet är att foten är
varmt brunröd i nästan hela sin längd. Endast i toppen är den något
blekare. Fotbasen är något rödfiltad men i övrigt är foten slät.

Fruktkropparna uppträder vanligen i små klungor precis som på
bilden. Det är en sydlig art med flest fyndplatser i Skåne. Utanför
Skåne är den mycket sällsynt och bara funnen enstaka gånger på
Öland och Gotland, i Blekinge, Småland, Östergötland, Västergötland,
Närke, Västmanland och Uppland. Det verkliga antalet lokaler i landet
bedöms inte överstiga 250, beräknat år 2005, vilket motsvarar ungefär
1 250 genetiskt unika mycel vilket bedöms motsvara 2 500 individer
enligt IUCN:s definitioner.

Svampen är sällsynt även i Danmark och ej funnen i Norge eller
Finland. I mellersta Europa förefaller arten dock vara relativt vanlig,
åtminstone i vissa trakter. Arten är nedbrytare och växer på starkt
murken lövved, till exempel gamla stubbar och rötter.

Bok tycks vara det vanligaste substratet och det motsvarar platsen vid
Rusarebo äng. Den kan dock även påträffas på ved av ek och
eventuellt också på andra lövträd. Ibland hittar man den också på
marken bland multnande löv, som på bilden, men troligen finns det då
vedrester av något slag under löven. Arten förefaller knuten till
näringsrik och kalkhaltig mark i lundmiljö och som regel uppträder
fruktkropparna bara på någon enstaka till ett par ställen på varje lokal.

Varje plats rymmer troligtvis en genetiskt unik svampindivid, genet,
som kan fragmenteras till 10 eller flera frilevande men genetiskt
identiska mycel, rameter. Den rödfotade nagelskivlingens
fruktkroppar är kortlivade, men mycelets livslängd kan vara lång,
potentiellt lika lång som det finns en kontinuitet av ved på växtplatsen.

Avverkning av lövskog och omföring av lövskog till barrskog är
liksom bristen på död ved i dagens skogar de största hoten mot den
rödfotade nagelskivlingen. Möjligen är svampen också negativt
påverkad av luftföroreningar. På artens växtplatser bör skogsbruk
bedrivas med stor försiktighet men uttag av enstaka träd kan
accepteras. De lokaler där arten uppträder tillsammans med andra
sällsynta och hotade svampar bör dock lämnas helt intakta och
säkerställas. Generellt bör skog med inslag av ädellöv inte omvandlas
till barrskog utan istället gynnas så att fler lämpliga växtplatser för
denna och liknande arter skapas.

Bilden visar sidentickor, ”Trametes versicolor”, som är en blågrå-,
gröngrå-, beige- och/eller brunzonerade tickor. Fruktkropparna är
solfjäderlika, 4-10 centimeter breda och tunnköttiga. Ovansidan är
sidenartad, finfiltrad och tydligt zonerad. Zonerna bildas av flera
färger, såsom bruna, ljusgråa, blågråa, grönaktiga, lila och även svarta
men alla färger behövs inte finnas i samma svampexemplar. Rören är
små, kantiga och rörlaget vitaktigt och sporavtrycken är gulvita.

Fot saknas, köttet är vitt, skinnartad och elastiskt, ingen speciell lukt
eller smak, växer på stubbar eller döda stammar av lövträd, ofta i
taktegellagda täta grupper precis som på bilden.

Sidentickan trivs i den kalla luften och växperioden är därför från
hösten till våren. Svampen är allmän I Europa. I Finland den är
sällsynt och sydlig och i Sverige anses den vara allmän i Sydsverige,
mindre allmän norrut.

Sidentickan är en mycket varierande art och säker bestämning kan
ibland vara jättesvårt.

Här ser ni en märklig svamp som heter pipklubbsvamp,
”Macrotyphula fistulosa” varianten ”fistulosa”. Den ingår i släktet
”Macrotyphula” och i familjen trådklubbor. Arten delas in i två
underarter, ”Macrotyphula fistulosa contorta” och bildens
”Macrotyphula fistulosa fistulosa”.

Bilden visar en kritmussling, ”Cheimonophyllum candidissimum”,
som är en svampart som först beskrevs av Berk & Curtis, och fick sitt
nu gällande namn av Rolf Singer år 1955. Kritmusslingen ingår i
släktet ”Cheimonophyllum”, och familjen ”Cyphellaceae” och arten är
reproducerande i Sverige och inga underarter finns listade.

Bildens kantarellmussling, ”Plicaturopsis crispa”, är en svampart som
först beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon, och fick sitt nu gällande
namn av D.A. Reid år 1964. Enligt Catalogue of Life ingår
kantarellmusslingen i släktet ”Plicaturopsis”, ordningen ”Agaricales”,
klassen ”Agaricomycetes”, fylumet basidiesvampar, och riket
svampar, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet
”Plicaturopsis”, familjen ”Plicaturaceae”, ordningen ”Agaricales”,
klassen ”Agaricomycetes”, fylumet basidiesvampar, och riket
svampar. Arten är reproducerande i Sverige och inga underarter finns
listade.

Någon kilometer norr om Rusarebo äng hittar man den lilla vackra
Tallbackastugan som är ett verk av Sven i Drömminge. En kall
fullmånenatt i februari när ugglornas läten ljuder genom skogen
ackompanjerande av rävens skrik och rådjurens skällande, då skulle
man vara här ety mer vildmarkskänsla får man leta efter här i dessa
trakter.

Några hundra meter bort från Tallbackastugan ligger, så
avslutningsvis för denna gång, den lilla skvaltkvarnen, även denna ett
verk av Sven i Drömminge.

Trots att kvarnen och den lilla dammen är gnagd av tidens tand är den
ändå värd ett besök.