Rusarebo äng – oktoberhöst

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Rusarebo äng.

Rusarebo äng, del 3, oktoberhöst

Rusarebo äng, del 3, oktoberhöst, en naturkrönika i 14 bilder om
höstens fägring bland bok och ädellöv.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av oktober 2012.

Den kanske vackraste vyn från Rusarebo äng norrut över sjön Hindsen
och som ni kan se är den bedövande vacker även i oktober.

Att tända en brasa nere vid grillplatsen vid den lilla stugan alldeles
invid Hindsens vatten är både mysigt och värmande, denna något
kylslagna oktobermorgon.

Eld är per definition en intensiv omvandling av ett bränsles kemiska
energi till ljus och värme i en flamma. Den kemiska process som
frigör värmen kallas förbränning och är en oxidation.

Grundförutsättningarna för eld är tre, det ska finnas ett bränsle, det ska
finnas syre, luft om ni så vill, och antändningstemperatur måste
uppnås. Man kan alltså släcka en eld genom att strypa
bränsletillförseln, genom kvävning då syret tas bort eller genom att
kyla, till exempel med vatten. Kylning är normalt det effektivaste
sättet att släcka en eld och elden på bilden kyldes med kallt
Hindsenvatten.

Elden har en viktig funktion i naturen då många vegetationstyper
förnyas genom eld. Träd med tjock bark såsom tall och ek, överlever
ofta medan arter med tunn bark, som gran, vanligen dör vid en brand.
Trädarter med små vindspridda frön såsom björk, asp och sälg, gynnas
av skogsbränder medan andra växter överlever genom underjordiska
stamdelar eller genom en så kallad fröbank i marken.

Frön från en del växter, såsom svedjenäva, ”Geranium bohemicum”,
och brandnäva, ”Geranium lanuginosum”, måste faktiskt upphettas
innan de kan gro, och flera vedlevande insekter kan endast leva på
brandskadade träd. På grund av aktiv brandbekämpning har dessa
organismer blivit sällsynta, men så kallade kontrollerade
naturvårdsbränningar av skog har gjort att några av dessa arter har
återhämtat sig.

Ett intensivt ljus från den vackra höstsolen på detta, av klorofyll,
gröna blad från en hassel ser till att jordens viktigaste kemiska
reaktion, fotosyntesen, fungerar. Enkelt uttryckt, i bladet, via
solenergi, vatten och koldioxid, produceras näringsämnen i form av
druvsocker samt syre. Här har det gröna färgämnet klorofyll, som
finns i kloroplasterna, en avgörande roll. Den kemiska formeln för
fotosyntes ser enkelt uttryckt ut såhär;

H₂O + CO₂ + ljusenergi → druvsocker + O₂

Även barren på denna enebuske är en form av blad som också
genomför en fotosyntes där socker och syre produceras.

Detta, för några veckor sedan klorofyllgröna, asplöv har idag en
mycket vacker och intensivt mörkröd höstfärg. Dessa röda färger
beror på antocyaniner och i några fall på betalainer som nybildas om
hösten och lagras i cellernas vakuoler. Någon biologisk funktion för
de bjärta färgerna hos höstbladen känner man inte till. Frukternas och
bärens färger lockar dock djur, som bidrar till fröspridningen.

De gula färgtonerna i bladen om hösten beror på färgämnena
karotenoider som funnits i växtens kloroplaster också under sommaren
men som då på grund av det gröna klorofyllet varit osynliga. Före
bladfällningen bryts dock klorofyllet ned, så att de för växten
värdefulla magnesium- och kväveatomerna i klorofyllmolekylen kan
tillvaratas och lagras i övervintrande delar. Karotenoiderna som ger de
gula färgerna innehåller, till skillnad från klorofyllet, endast kol, väte
och syre, ämnen som lättare kan ersättas av växten.

Bok, ”Fagus sylvatica”, är ett träd som ingår i samma familj som ek
och bergek. En bok blir 30–40 meter hög och den har en rak stam och
en tät krona. Bladen är äggrunda och bladkanten är helbräddad.

Boken spred sig till Sverige under yngre stenåldern, mellan 4100-1700
före Kristus, men den blev inte vanlig förrän i början av järnåldern,
ungefär 500 före Kristus. Boken växer på både näringsrika och
näringsfattiga marker och i södra Sverige finns det bokskogar men i
norra Sverige finns bara odlad bok.

Frukten hos boken är en nöt som kallas bokollon och dessa sitter två
och två i en fruktskål med fyra flikar.

Även död bokved lever, här har larver och hästmyror ”misshandlat”
veden till ny jord som sakta men säkert återförs in i de ekologiska
kretsloppen.

Vril eller masurknöl, i olika dialekter även kallad ”tjuk”, ”knos” eller
”kosa”, är en utväxt på träd, där träfibrerna går åt olika håll istället för
att gå lodrätt. Denna defekt, som kallas masur, beror troligen av ett
genetiskt fel. Masurvirke är dock mycket eftertraktat, eftersom det
anses vackert och dessutom är mycket hårdare än normalt. Här växer
vrilen på en björk.

Bilden visar en grönriska, ”Lactarius blennius”, som är en svampart
vilken först beskrevs av Magnus Fries och fick sitt nu gällande namn
av samme Magnus Fries år 1838. Svampen är vanlig i södra Sveriges
bokskogar men är mycket skarp i smaken och är sålunda ingen
matsvamp.

Den måste väl ändå ha ett litet fel på sin inre klocka, denna
oktoberblommande prästkrage, men den är så välkommen ändå.

Ytterligare en skarpt smakande svamp, denna gång en skarp gulkremla
eller som den nu heter senapskremla, ”Russula ochroleuca”.  Den är
vanligast i södra och mellersta Sverige samt växer i barr- och lövskog.

Här har vildsvinen varit framme och ätit upp en stor del av denna
vanligtvis mycket vackra druvfingersvamp som växte i det vissna
boklövet.

Druvfingersvamp, ”Ramaria botrytis”, är en fingersvamp som kan
växa sig till en höjd av cirka 15 centimeter. Svampen har en kraftig vit
fot som bildar ett buskigt grenverk som i toppen bildar rödvioletta
klasar, liknande små druvor. Svampen är ätlig som ung och kan med
fördel stekas och friteras. Topparna kan dock ha lite besk smak.

Åldrande exemplar får en mer gulaktig färg och blir beska. Svampen
växer gärna i bokskog men kan även dyka upp i blandskog. En
förväxlingssvamp som är svagt giftig och ger magbesvär vid förtäring
heter blek fingersvamp, som namnet antyder saknar den
druvfingersvampens rödaktiga till violetta färg.

Avslutningsvis för denna gång en sorglig bild på en död större
hackspetthane som antagligen flugit emot en bokstam och brutit
nacken vilket borde ha skett relativt nyligen.

Större hackspett, ”Dendrocopos major”, är en fågelart inom familjen
hackspettar, på latin ”Picidae”. Den förekommer i Europa, norra
Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är
stannfåglar förutom de som häckar i de kallaste nordligaste delarna av
utbredningsområdet.

På återseende!