Så in i vassen vackert

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Osudden.

Så in i vassen vackert

Så in i vassen vackert, en naturkrönika i 16 bilder från en fantastisk
vårvinterdag på Vidösterns is vid Osudden i Värnamo.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd i februari 2011.

Det är öppet vatten i Lagan, solen skiner från en klarblå himmel och
står man i lä så känner man värmen stråla emot ansiktet, men trots
detta är det långt till vår nere bland båtarna vid Osudden och tystnad
råder.

Det är en stor vak vid Lagans utlopp i sjön Vidöstern vid Osudden men
inte en enda sjöfågel finns i vattnet, jag lyckas inte ens hitta den
oskygga spillkråkan som enligt ornitologerna i Värnamo setts vid ett
flertal tillfällen födosöka i randskogens klibbalar. Men vad gör väl det
en sådan härlig vinterdag som denna.

Vid en närmare studie av klibbalarna utmed ån ser man tydligt att
våren är på gång. Klibbalen har en i huvudsak sydlig utbredning, men
förekommer längs Östersjökusten ända upp i Bottenviken och växer
företrädesvis på fuktiga växtplatser, oftast i kanten av sjöar och
vattendrag som här. Klibbalen dominerar också i så kallade alkärr som
är en artrik men försvinnande naturmiljö.

Bladvassen dominerar bitvis stränderna kring Vidöstern och under
sommarhalvåret bjuder vassruggarna på såväl rördrommens tutande
som rörsångarens sävliga sång men även rariteter som den lilla
vassångaren har hörts sjunga inom området.

Mitt inne i de stora vasshaven bildas små gömda sjöar i den stora sjön
Vidöstern, nästan som de berömda ryska dockorna. Vad vi ornitologer
hoppas på är att den vackra skäggmesen ska etablera ett bestånd här
vid sjön, alla yttre förutsättningar finns redan. I Sverige observerades
skäggmesen, ”Panurus biarmicus”, först på 1960-talet men blev
sedermera allmän vid sjön Tåkern och det var där som jag för första
gången fick stifta bekantskap med denna märkliga fågel och året var
1974. Från sjön Tåkern i Östergötland spred den sig sedan över stora
delar av södra och mellersta Sverige och idag häckar den så långt
norrut som till Värmland och sällsynt ända upp till Västerbotten.

När man befinner sig mitt i den täta bladvassen är det lätt att tappa
orienteringen och känslan av att ta sig fram i en tät djungel är tydlig.
Vass eller bladvass, ”Phragmites australis”, är Nordens största gräs och
får ofta flera meter höga strån från den grova krypande jordstammen.
Bladen är breda, vassa och lite gråaktiga, de har ett typiskt ”bett”
tvärsöver. Detta rynkiga så kallade ”bettmärke” på bladskivan är
märken som uppkommit då bladslidan tryckt och klämt bladet innan
det vuxit ut. Uppkomsten av märket har givits många olika tolkningar i
folktron. Enligt en sägen skall Gud och djävulen ha tävlat om vem som
kunde skapa det längsta strået. Gud skapade vassen och djävulen
skapade gräset rörflen, ”Phalaris arundinacea”, men då djävulen
upptäckte att Gud lyckats skapa ett mycket högre och större gräs än
han själv försökte han bita sönder vassen, vilket sålunda skall ha
orsakat ”bettmärkena”.

Vass blommar i augusti-september och vippan är stor och yvig, den är
först brunviolett men blir sedan silverglänsande. Den är vanlig i hela
landet men förekommer mer sparsamt i fjälltrakterna. Vass växer
vanligen i vatten, ända ner till 2,5 meters djup, men ofta även på fuktig
jord. Den är en karaktärsväxt för näringsrika sjöar där den då bildar
stora täta bestånd.

Vass ansågs förr vara ett av våra nyttigaste vilda gräs men kunde också
vara ett besvärligt ogräs på åkermark dock var den unga vassen ett
utmärkt kreatursfoder. Stråna användes till vassmattor eller till
taktäckning och kunde också, efter rötning, användas till grövre papper
om man blandade massan med lump. Blomvippan användes till
färgning och rotstocken kunde torkad och malen användas som
nödbrödsämne.

Det svenska namnet vass är känt sedan medeltiden, bland annat från
Östgötalagen som är en medeltida landskapslag för Östergötland och
Kinda, Ydre, Vedbo, Tjust med flera mindre områden samt Öland. Den
bevarade uppteckningen från mitten av 1300-talet anknyter tydligt till
lagmannens muntliga föredrag och anses tillkommen omkring år 1290.
Det är högst troligt att Östgötalagen har äldre förlagor.

När jag närmar mig pumphuset i söder stöter jag plötsligt upp en
grågås, ”Anser anser”, som i det starka solskenet visar sig från sin allra
vackraste sida. Den jagades hårt i slutet av 1800-talet fram till början
av 1900-talet och försvann nästan helt från södra Sverige och det är
tack vare utplanteringar vid Kalmarsund under 1930-talet som arten nu
åter har spridits sig. När jag som ung fältbiolog, hösten 1971, för första
gången besökte Kävsjön och Store mosse, var grågåsen fortfarande en
ganska ovanlig fågel vid sjön och i våra trakter.

Vid pumphuset är det fullt pådrag med vatten och det lilla diket är just
nu inte något litet dike utan en ganska strid bäck, dock är det helt tyst
och öde bortsett från grågåsen som fortfarande oroligt flyger runt högt
ovanför mitt huvud och ljudligt utstöter sitt trestaviga ”ga-gann-gack,
gi-gann-gack”.

Köp sälg, köp sälg! Om någon månad kan detta paradoxala uttryck
vara ett utrop för dem som säljer sälgkvistar till vårbuketterna. Sälgen,
”Salix caprea”, hör till de arter som blommar mycket tidigt och före
lövsprickningen eller ”på bar kvist”. Vinterknopparna skyddas av ett
enda, kupformigt knoppfjäll, men de däri inneslutna organen är
dessutom beklädda med en tät päls av fina, mjuka hår, vilket syns
tydligt på bilden. Mycket tidigt på våren sprängs knoppfjället, och
sälgkvistarna, som nu med sina silkeslena knoppar, så kallade
”videkissar”, lätt kan drivas till blomning om de tas in i bostaden och
får stå i värme och vatten. Sälgens ved är för övrigt ljus och lätt samt
något seg och har använts till olika slags slöjdarbeten och till möbler.
Sälg är snabbväxande men veden hos grövre exemplar är oftast
angripen av insekter och svampröta.

Klibbalens, ”Alnus glutinosa”, hanblommor sitter i långa hängen.
Klibbalens ved är mjuk och har använts till bland annat träskobottnar
och möbler. Virket är även mycket användbart till pålar då det är
motståndskraftigt mot röta. Namnet al är känt sedan medeltiden, den
omnämns till exempel i Kristofers landslag från år 1442.

Kristofers landslag instiftades under Kristofer av Bayerns regeringstid
och är från år 1442 och var en omarbetad version av Magnus Erikssons
landslag.

Kristofers landslag stadfästes med tillägg av Karl IX år 1608 och var i
bruk fram till dess att 1734 års lag utfärdades. Fredrik I, Fredrik av
Hessen, var då konung i Sverige och Finland. Han var för övrigt
tidigare framgångsrik fältherre i det spanska tronföljdskriget på de
allierades sida mot Frankrike och blev änkeman utan barn. Senare
friade han till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora, Karl den XII:s
syster, och gifte sig också med henne. Hon blev drottning efter Karl
XII: s död år 1718, men abdikerade två år senare år 1720 till förmån
för sin man, som fann sig väl i rollen som konstitutionell monark under
frihetstiden.

Fredrik införde furstehuset Brabant i Sverige som unikum, och dess
hessiska gren skulle ha blivit svensk kungaätt, men han avled utan
egen arvinge.

Alla dessa ståtliga ekar som Värnamo i allmänhet och Apladalen i
synnerhet ståtar med är verkligen en ”syn för gudar” och dessutom
enormt viktiga för den biologiska mångfalden. Denna relativa jätte står
mellan Osudden och Apladalen och för några somrar sedan hyste den
en stor och ståtlig korallticka vid sin fot.

Detta är samma ek som på förra bilden och om holken härbärgerar ett
par kattugglor eller ett par knipor låter jag vara osagt men om Ni går
förbi så håll ett öga i ingångshålet så avslöjas nog hemligheten så
småningom.

På den grova ekbarken lyser den vackert gula mjöllaven, ”Chrysothrix
candelaris”, som ett gult puder. I vissa fall kan den gula mjöllaven vara
så riklig att ekstammarna kan se alldeles gulmålade ut.

Skrivet av Erik Bunnstad