Salmonellan-62 fortsätter fascinera

200 personer ville se föreläsningen om salmonellan i Vaggeryd 1962 – men bara lite drygt 120 fick plats på Bäckalyckan.

Arrangörerna IOGT/NTO och museiföreningen sträckte sig så långt det gick för att så många som möjligt skulle få se och höra salmonellaföreläsningen. Men när det var trängsel i både kapprum och kök tvingades arrangörerna sätta lapp på luckan. Uppskattningsvis 70-80 personer fick vända hem med oförrättat ärende och fick inte lyssna till vare sig Lars-Olof Nordesjö, Per-Erik Åbom eller alla dessa historier och skrönor som cirkulerar kring salmonellaepidemin i Vaggeryd för 50 år sedan. Tråkigt förstås, men det var mer än ”knökafullt” i lokalerna.

Programmet inleddes med de TV-inslag som gjordes under epidemin av reportrarna Per Grevér, Torsten Åhlander och Ulf Thorén. Fantastiska tidsdokument med vaggerydsvyer och intervjuer med bland annat den hårt drabbade familjen Ingrid och Börje Melander, fabrikör Olle Svensson,  hälsovårdsnämndens ordförande Ingvar Andreasson och provinsialläkaren Olof Nordesjö.

Därefter beskrev Kåre Boberg i stora drag händelseutvecklingen innan Lars-Olof Nordesjö och Per-Erik Åbom fick ta till orda. De båda läkarna,  av vilka den förstnämnde fungerade som tillförordnad provinsialläkare i stället för sin sjukskrivne far under den akuta krisen, hade en gemensam ståndpunkt och det var att hälsovårdsnämnden i Vaggeryds köping under Ingvar Andreassons ledning agerade föredömligt. En senkommen men ändå upprättelse som skulle ha glatt Andreasson om han hade varit livet idag.

– Man informerade befolkningen i viktiga hygieniska frågor, gjorde brett upplagda undersökningar och vidtog andra åtgärder för en snabb begränsning av smittspridningen, framhöll en smått imponerad Nordesjö.

– Idag skulle man inte ha spärrat in folk på ett provisoriskt sjukhus som man gjorde 1962. Men då hade man inte dagens kunskaper, ett annat regelverk från 1919 och dessutom rädslan efter salmonellaepidemin i Alvesta 1953 som fick spridning via kött över hela landet och där en procent av de sjuka avled.

Lars-Olof Nordesjö, som då var en  mycket ung och oprövad läkare, kastades huvudstupa in i krisen eftersom hans far var sjukskriven efter en trafikolycka. Han berättade att militären ville gå in och upprätta ett fullskaligt, stort  militärsjukhus med operationssalar och allt annat.

– Jag såg som min huvuduppgift att stoppa militären. Någon måtta fick det ju vara, berättade Lars-Olof Nordesjö som pekade på att tyngdpunkten på händelseutvecklingen låg i maj, inte på mitten av juni när det tillfälliga epidemisjukhuset skapades på Hjortsjöskolan.

– Min far vacklade i sin inställning till det provisoriska sjukhuset. Han var först för och sedan emot, mycket berodde på att han hade respekt för smittan eftersom han hade sett goda vänner dö i epidemier. Dessutom var min mor svårt sjukhus och hon avled i februari. Det var säkerligen därför som min far råkade ut för en allvarlig bilolycka i januari vilket gjorde att han var sjukskriven när epidemin började.

Lars-Olof Nordesjö hade sällskap till Vaggeryd av sin yngre bror Arne och det blev kära återseenden i parti och minut under kvällens lopp förde två bröderna.

Vi återkommer med mera material från salmonellakvällen senare i veckan.

Arne och Lars-Olof Nordesjö återvände för en kväll till Vaggeryd.

Göran Krantz och Gunnar Ohlsson hade det otacksamma uppdraget att meddela de som kom för sent att det var fullsatt. Mac Gustavsson var en av dem:

– Jag har bara mig själv att skylla, jag borde ha tagit mig upp till Bäckalyckan en stund tidigare, sa han.

Fullsatt till trängsel i stora salen…

..och i det angränsande köket  vilket kvällens konferencier Uno Wallenberg kunde konstatera.

Hans-Christer Gennemark var intagen på det provisoriska sjukhuset för 50 år sedan. Numera är han bosatt i trakterna av Floby. För en kväll återvände han till sin hemort och återknöt bekantskapen med bland andra Arne Nordesjö (bilden). Hans-Christer figurerade också på TV-bilderna från 1962.