Sandens insekter och biologiska mångfald

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på sandens biologiska
mångfald.

Sandens insekter och biologiska mångfald,
del 2

Sandens insekter och biologiska mångfald, del 2, en naturkrönika i 11
bilder från ljungheden och platsen för den gamla flyghangaren samt
Östra lägret på Skillingaryds skjutfält.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av april 2014.

Man behöver verkligen inte gå långt för att uppleva naturen, man kan
helt enkelt låta naturen komma till sig. Denna krönika bygger på
bilder som jag tagit i och kring Östra lägret på Skillingaryds skjutfält,
en yta på ett halvt hektar.

På bilden ser ni en vanlig vägstekel, på latin ”Anoplius viaticus”, och
den jagar gärna olika arter vargspindlar som den förlamar med ett
stick, inte dödar, för att sedan lägga sitt ägg på. Efter ett tag kläcker
larven och då har den sålunda färsk föda att livnära sig på under tiden
den tar på sig att bli en fullbildad stekel.

Jag märkte att just denna individ var på jakthumör i den varma sanden
och försökte därför att följa den en stund.

Det tog verkligen inte någon lång stund innan stekeln hade funnit ett
vargspindelbyte, förlamat detta och som ni kan se på bilden, släpat det
hem till sin bohåla ett styck bort.

Jag har tur med att få se de små vackra blodsandbina, och en solig dag
som denna med ett varmt mikroklimat utmed sanden är de verkligen i
rörelse med att flyga och gräva sina bon. Att få en riktigt skarp bild av
ett flygande blodsandbi är dock verkligen inte lätt.

Blodsandbiet lever framför allt i halvöppna, gärna sandiga
torrängsbiotoper av ruderatmarkskaraktär men förekommer också i
klippterräng och på rikare alvarmarker.

Bona anläggs enstaka eller i små samlingar i slänter och skärningar i
soliga lägen och arten uppträder i en generation per år. Blodsandbiet
är en polylektisk art som samlar pollen från flera olika blommor, men
tycks ha en särskild förkärlek för pollen från teveronika, Veronica
chamedrys”. Pollen från fingerörter, ”Potentilla” och smultron,
”Fragaria” står också högt på önskelistan.

Polylektisk, kallas arter som hämtar pollen från ett flertal olika
växtfamiljer.

Grönsnabbvinge, ”Callophrys rubi”, är kanske än så länge mer känd
under det tidigare namnet björnbärssnabbvinge. Det är den fjäril som
kläcks först av alla dagfjärilar, och den flyger redan från slutet av april
ända till in i juni månad.

Den har brun ovansida och en karaktäristisk grönt, skimrande
undersida, därav det nuvarande svenska namnet. Trots att det är en
vårprimör har den aldrig riktigt blivit populär som vårtecken, kanske
beroende på att den är liten, snabb och därmed svår att få syn på.
Grönsnabbvingen är allmän och finns i hela landet utom i fjällkedjan.
Den flyger i skogs- hag- och buskmarker, helst på solexponerade
platser och den är väl anpassad till kantzoner och smågläntor.
Larven lever på allehanda växter som blåbär, odon, lingon och
tranbär, men lokalt även på kråkbär, brakved, solvändor, ljung,
klockljung och hallon.

Denna slitna citronfjäril får vi förmoda, till skillnad från förra bildens
grönsnabbvinge, kläcktes redan förra sommaren och har sålunda
övervintrat i något skyddat utrymme med hyfsat klimat.

Denna mindre korsnäbb, ”Loxia curvirostra”, smög omkring i en björk
i Östa lägret precis som den hade något att dölja. Häckar den här i
björken tänkte jag spontant när fågeln sakta förflyttade sig mot en
kraftig grenklyka, normalt häckar de i granar. Plötsligt flög iväg två
mindre korsnäbbar som satte sig några tiotalet meter bort, bildens
hane samt en hona.

Mindre korsnäbb är en art i fågelfamiljen finkar som blir 16-17
centimeter lång. Hanen är som bilden visar orangeröd medan honan är
gulgrön på kroppen, båda har dock mörkbruna vingar och mörkbrun
stjärt.

Den korslagda näbben är anpassad för grankottsdiet och arten häckar i
norra halvklotets barrskogsområden och finns i hela Sverige utom i
fjällen. Under år med brist på granfrön utvandrar så gott som hela
populationen, och arten kan då förekomma invasionsartat i områden
där den annars inte finns.

Plötsligt började en järnsparv att sjunga borta i den högsta granen i
området och efter en stunds sakta smygande kom jag nära nog för ett
par hyfsade bilder.

Järnsparv är ett gammalt folkligt namn som nämns första gången
redan år 1728. Namnet torde syfta dels på artens fjäderdräkt i stålgrått
och rostbrunt, dels på dess litenhet och arten har veterligen inte haft
något annat namn.

Bildens järnsparv, ”Prunella modularis”, är en art i fågelfamiljen
järnsparvar och blir mellan 14-15 centimeter lång samt är mörkt grå
på huvudet.

Den häckar i skogsmark, speciellt ung granskog, med riklig
undervegetation i så gott som hela Sverige utom i norra Lappland.
Järnsparven förekommer även i större delen av Europa österut till
Uralbergen och i Sverige häckande järnsparvar flyttar vintertid till
västra eller sydvästra Europa.

Avslutningsbilden för denna gång blir en blandning av djur och
industrisamhällets kultur, en vacker hane av arten stenskvätta sitter på
en mindre vacker gammal tank av något slag vid platsen för den
numera, tyvärr, sedan ett antal år tillbaka, nedbrunna flyghangaren i
norra delen av Östra lägret.

Stenskvättan, på latin ”Oenanthe oenanthe”, är en art i familjen
trastfåglar. I storlek är den som gråsparv, med andra ord, mellan 14–
15 centimeter lång, men med mer upprätt hållning än denna.
Stenskvättan har grå och svart rygg samt beige bröst medan vingarna
är svarta till mörkbruna och stjärten svart och vit. Hanen har en typisk,
svart ansiktsmask.

Den finns i öppen terräng i stora delar av Europa inklusive hela
Sverige och den finns också i norra Asien, på Grönland och i
nordöstra Kanada.