Skillingaryds skjutfält – Norra Linneryd

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Norra Linneryd.

Skillingaryds skjutfält – Norra Linneryd

Skillingaryds skjutfält – Norra Linneryd, en natur- och kulturkrönika i
37 bilder från en plats, ett odlingslandskap, som brukats sedan
bronsåldern för mer än tretusen år sedan – nu en öde bygd.

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i början av april 2012.

Redan när man svängt av från Fastorpsvägen och kör söderöver på
Hässlehultshöjdens krön mot Norra Linneryd och Hultsgärde möts
man av minnen från en odlingsepok. Gamla rostiga ringvältar står som
sorgliga minnen från en tid när människor fick sin utkomst här genom
att odla och bruka jorden.

Välten användes för att packa samman jorden, trycka ner stenar och
krossa jordklumpar men den kunde också användas för att förhindra
vattenavdunstning genom att finfördela ytlagret efter sådd på våren.

Efter en stunds cyklande genom skogen öppnar sig så lanskapet och en
mycket vacker odlingsbygd visar upp sig. Denna utgör norra delen av
ett odlingslandskap som sträcker sig sammanhängande ända ner till
Hagshult och motsvaras i Vaggeryds kommun endast av trakterna
kring Bratteborg, nordväst om Vaggeryd samt Häråns dalgång söderut
från Svenarum. I fjärran ser man det gamla fattigmagasinet i Mölnarps
rote som jag återkommer till längre fram i min krönika.

Utmed den lilla grusvägen genom Norra Linneryd står denna ädla
högstubbe med en kraftfull och vacker fnösketicka. Kanske är det
tickans röta som gjort att trädjätten fallit i någon storm.

Fnösketickor, och förresten tickor i allmänhet, kan ta sig märkliga
former och denna fnösketicka utgör naturligvis inget undantag.

Väl framme vid den nyrenoverade och vackra fattigboden kan man
läsa dess historia och den texten finns i delar återgiven på bilderna fem
till åtta.

Denna mer än 200 år gamla Fattigbod i byn Norra Linneryd har tillhört
Mölnarps rote och har under många år använts som sädesförråd för
fattiga och mindre bemedlade inom roten. Spannmål för mat och
utsäde samlades in varje höst från de många gårdarna runt om, allt
efter gårdsstorlek. Under 2008 har den gamla och hårt medfarna
Fattigboden fått en välbehövlig renovering. Hembygdsföreningen har
ansvarat för arbetet som utförts ideellt. Kultur- och Fritidsnämnden i
Vaggeryds kommun har backat upp renoveringen och bidragit med
medel för bland annat takarbetet.

Fattigbodens nyrenoverade tak består av gammalt tegel som tidigare
legat på Tofteryds kyrka och som tillverkats i Nåthult cirka år 1850.
Boden står nu tyvärr ensam kvar då alla de andra husen i byn Norra
Linneryd är rivna.

Byn Norra Linneryd tvångsinköptes 1942 av militären i samband med
en utvidgning av Skillingaryds skjutfält och bestod då av fyra gårdar,
Herman Bergström, Gösta Bengtsson, Dolk i Bäckaskog, Oscar Vakt
och Elon Ståhl. På 1960-talet såldes även gården Bolsbäcken och totalt
beboddes byn Norra Linneryd av cirka tjugo personer.

På den lilla aluminiumskylten på fattigbodens östra vägg står det
följande; ”247: C, 2,5 och Fattigmagasin, Mölnarps rote”.

Grannbyn i söder, Hultsgärde, som jag återkommer till längre fram i
denna krönika, bestod i sin tur av fem gårdar, Alvar Karlsson, Siri
Gustavsson, Ivar Ivarsson, John Danielsson och Gustav Johansson,
smedens, där nu Mats Johansson bor. På dessa gårdar har det livnärt
sig människor under århundraden och under senare delen av 1900-talet
bodde det cirka 45 personer i byarna Norra Linneryd och Hultsgärde.
Bönderna fick då bo på gårdarna och arrendera av kronan.

Så sent som på 1990-talet klassades byn Norra Linneryd som
kulturmiljö i den Kulturhistoriska utredning som Länsmuseet utförde
på uppdrag av Vaggeryds kommun.

Ett stort tack till alla hembygdsentusiaster som hjälpt till att renovera
Fattigboden som nu står som ett landmärke över en öde by.

Skylten alldeles invid Fattigbodens vägg säger följande; ”Aug.
Bergström, syskonen, 1897 Herman 1979, Viktor, Edit”.

Endast grunden återstår av ”Aug. Bergström, syskonen, 1897 Herman
1979, Viktor, Edit”.

Bilden är tagen påskvintern 2012 med en frisk nordlig vind i ryggen
och endast 2 plusgrader i luften, solen värmde bara lite och då var man
tvungen att vara i lä.

Kalkgynnade och kalkkrävande mossor tar sig sakta uppför trappan till
”Aug. Bergström, syskonen, 1897 Herman 1979, Viktor, Edit”.

Inne i trädgården hos ”Aug. Bergström, syskonen, 1897 Herman 1979,
Viktor, Edit” har hästmyrorna också en gång bott men även dessa har
övergett platsen.

Hästmyror, släktet ”Camponotus”, ingår i stekelfamiljen myror. De har
världsvid utbredning och är speciellt artrikt i tropikerna men i Sverige
förekommer fyra arter och en införd, men endast de två största, stor
hästmyra och långbent hästmyra är utbredda och vanliga. De bygger
sina bon i murket trä, ovan eller under jord. Stor hästmyra kan även
gnaga i färskt virke eller levande träd och ibland vålla skadegörelse på
till exempel hus.

Mitt i Norra Linneryds by finns resterna efter en hällkista som enligt
skylten blev bortforslad på 1920-talet till ett ladugårdsbygge.

Hällkistan är en rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den
senare delen av yngre stenåldern och som även byggdes och användes
fram till bronsåldern, ungefär 2400-1500 före Kristus, då den ersattes
av bronsålderns högar och rösen.

Hällskistan är bildad av kantställda mer eller mindre släta och tunna
stenhällar samt många gånger täckta av en eller flera sådana hällar.
Konstruktionen täcktes sedan av ett lågt stenröse eller jordhög.
Sveriges största hällkista ligger vid Södra Härene kyrka i
Västergötland och denna är hela 14 meter lång och fyra meter bred
samt indelad i tre rum.

De flesta kistorna har påträffats i Götalands inland, med en
koncentration till södra Småland, men kistor förekommer upp till
Dalsland och Uppland. Hällkistan, som var den sista typen av
megalitgrav, var i likhet med dösen och gånggriften främst avsedd för
flera personer.

I några kistor har man funnit ben från flera tiotal individer men i en
hällkista från Karleby Utbogård i Västergötland har man funnit ben
från cirka 60 personer.

På hällkikstekullen, bara tiotalet meter från resterna av hällkistan finns
denna jordkällare, och om ni lägger märke till den platta stenen över
ingången så kanske detta kan vara en av de ursprungliga stenarna i
hällkistan. Det är i alla fall min, mer eller mindre, genomtänkta
hypotes.

Nu är vi framme på platsen för gården där Oskar Wackt och hans
hustru Anna levde, årtalen är 1893 till 1951.

Det är sorgligt att se hur lite som finns kvar av gården där Oskar och
Anna levde för bara lite drygt 60 år sedan. Naturen håller på att ”äta
upp” och ta tillbaka platsen och om ytterligare några årtionden får man
låta arkeologer gräva fram historien på platsen.

Alldeles intill Oskar och Annas står denna skylt bredvid uppfarten till
en rännebro, skylttexten säger kort och gott ”250 Linneryd 2.311 E
Johanson”. Denne E. Johanson är samma person som på bild 20 och
gården är densamma, nämligen ”Efraims”.

Mycket nära ”250 Linneryd 2.311 E Johanson” ligger detta
brofundament som är gjutet år 1936, samma år som OS i Berlin, som
invigdes under en fasansfull tid, den 1 augusti detta år, och som blev
de 9:e olympiska sommarspelen.

Inte förrän 12 år senare, år 1948, skulle världen vara någorlunda redo
att återigen tävla mot varandra under OS-flagg.

Glöm aldrig bort denna hemska tid som 30- och 40-talen utgjorde och
låt detta, mänsklighetens absolut största nederlag, aldrig få hända igen.

Byn Norra Linneryd måste ha haft utseende av en oskiftad by, då
husen och gårdarna ligger tätt tillsammans. Bara några steg från ”250
Linneryd 2.311 E Johanson” ser man ytterligare en skylt som markerar
”Efraims” dock med en utförligare text; ”Efraims, 1879 Efraim
Johansson 1960, hustrun Kristina, 1906 dottern Linnéa 1972”.

Detta är vad som är lämnat åt historien vid ”Efraims, 1879 Efraim
Johansson 1960, hustrun Kristina, 1906 dottern Linnéa 1972”.
Verkligen inte mycket men den gamla gårdsapel sår fortfarande som
ett vittne om liv i en annars död by.

Det måste ha varit en mycket vacker plats att bo på, ”Efraims, 1879
Efraim Johansson 1960, hustrun Kristina, 1906 dottern Linnéa 1972”,
men så här på nära håll finns numera bara naturstenen kvar.

Natursten kallas bland annat byggnadsmaterial av naturligt
förekommande bergarter som huggs till block eller mindre stenar eller
sågas till skivor, mindre plattor.

I Sverige utnyttjas framför allt granit, gnejs, diabas, kvartsit, skiffer,
kalksten, marmor och sandsten för beklädnad av golv, trappor och
väggar både inom- och utomhus, till gravvårdar, monument,
fönsterbänkar, bordsskivor och tidigare även som här till bärande
material i byggnader, så kallade torpargrunder.

Torpargrund är en sorts husgrund för mindre hus och namnet kommer
av att äldre hus på landet, till exempel torparstugor, byggdes på sådan
grund. Då använde man sig av natursten, i det här fallet bergarten
granit som mest består av mineralerna kvarts, fältspat och glimmer.

Trots kyla och stark nattfrost är nässlorna färdiga att plocka här på
tomten av ”Efraims, 1879 Efraim Johansson 1960, hustrun Kristina,
1906 dottern Linnéa 1972”.

Unga blad av brännässlan, ”Urtica dioica”, används till nässelsoppa
och stjälkarna kan efter rötning användas till spånad, framförallt under
1600- och 1700-talen framställdes tyg av nässelfibrer, så kallad
nättelduk. Färsk rot kokad i vatten användes förr för att färga ägg till
påsk, men kan också användas till växtfärgning om man tillsätter alun,
så säger i alla fall Anders Jahan Retzius, år 1806.

Anders Jahan Retzius var en svensk naturforskare som föddes den
3 oktober 1742 i Kristianstad och dog den 6 oktober 1821 i Stockholm.

”Brän-nässla. w. wid hus och gärdesgårdar. All Nässla drifwer urin och
renar bloden, i Lungsot och Skjörbjugg nyttig, hälst wårtiden, då
intages utpressad saft af späda Nässlor i wasla: eller brukas Decokt af
Nässle-rötter en näfwa til en kanna wattn något inkokt och drucket
några glas om dagen. Med färska nässlor brännas lame och borttagne
lemmar; äfwen fötter wid upstigen Podager. Om wåren ätas de til
grönkål: torkade nyttjas de til boskapsfoder…

…Om stjelkarna på samma sätt skötas som lin och hampa, kunna de
spinnas och kläder deraf wäfwas. Med decoct af rötterna färga
bondhustrur Påskägg gule.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792. Boken utgavs i Stockholm av Johan Christ. Holmberg 2 år
efter Carl Fredriks död, år 1790.

Knappt 100 meter sydost om ”Efraims, 1879 Efraim Johansson 1960,
hustrun Kristina, 1906 dottern Linnéa 1972” står denna skylt som
minner om hur länge det funnits människor i denna trakt som vi idag
kallar Norra Linneryd. Vad trakten kallades under bronsåldern vet
ingen men skylten säger följande.

På en åkerholme på sydändan av ett krön av en moränhöjd ligger ett
röse och en stensättning. Från platsen har man vid utsikt över det
uppodlade landskapet.

Röset som benämnes ”Stora Rör” är 18 meter i diameter och 1,75
meter högt. På flera ställen finns rest av kantkedja av utvalda stenar.
Enligt traditionen har munkar gömt en skatt i ”Stora Rör”.

Stensättningen, cirka 15 meter nordväst om röset, är kvadratisk
11 X 11 meter stor med en bevarad hörnsten. I mitten är en grop.

Rösen ligger ofta på höjder med vid utsikt. Vanligen byggdes de under
bronsåldern. Under bronsålderns äldre del begravdes de döda i
allmänhet obrända i manslånga kistor av sten. Senare började man
bränna de döda och då krymper kistan för att till slut avlösas av urnor
eller träaskar.

Kvadratiska stensättningar brukar dateras till äldre järnålder. Vanligen
innehåller anläggningen en brandgrav, med kol och brända ben,
krukskärvor, glaspärlor och dylikt.

Här ser man det stora röset ”Stora Rör” där man begravde människor
under den tidsepok som vi brukar kalla bronsåldern, långt innan
kristendomen kom till Sverige. Bronsåldern brukar i Sverige normalt
omfatta perioden från 1 700 till 500 före Kristus.

När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av
Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som brukar kallas
kopparstenåldern, och redan cirka 3200 före Kristus hade man där
börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes
arsenik vilket gav en spröd brons, därefter tillsattes tenn, en metall som
förmodligen först hittades i Anatolien, varmed en betydligt bättre
brons kunde framställas. Ungefär 2000 före Kristus började
bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av
vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns
inledningsskede efter en senare samling föremål som kom cirka
1700 före Kristus, se ovan.

Nu har jag cyklat några hundra meter söderut från ”Stora Rör” och
nästa skylt står alldeles utmed vägen, den säger; 237, 1:2, Viktor
Ivarsson, 1858-1928, sonen Ivar 1895-1964 hustrun Karin, barnen
Elsa, Inger, Anna-Lisa, Lars-Ivar, Stig, till A61940.

Här finns heller inte mycket kvar av åren 1858 till 1940, här kan den
oinvigde inte ana mycket av dessa ovan nämnda personers strävan i
vardag såväl som helg.

Vi sätter alla våra små spår under vår levnads vandring men sakta och
säkert försvinner de bort och när ingen längre minns är vi slutligen
borta.

Den blå skylten följer mig utmed den vackra och slingriga grusvägen
genom byarna Norra Linneryd och Hultsgärde.

Alldeles bortanför Ivarssons står nästa påminnelse om en för länge
sedan levande gård, skylttexten säger; ”238, 1:17, Nils Gustavsson,
1888-1959, hustrun Signe, dottern Siri 1915-1994, till A6 1940.

Återigen bara husgrunden kvar, lite skräp och trädgårdens vårdträd.
Olika mossor och lavar täcker alltmer av den gjutna grunden och allt
större träd vandrar in ”i huset”.

Här bodde Siri i Hultsgärde, en kvinna som man ofta mötte på
Tofterydsvägen med sin cykel på väg in till Skillingaryds samhälle.

Nu är allt sedan länge tyst och stilla här, endast den kalla vinden
sveper över lanskapet vid Hultsgärde, inte ens fåglarna sjunger, en
märklig känsla av ödslighet infinner sig och jag fryser.

Likt ett skogsrå med spretiga armar och fingrar, med ett okammat
jättelikt hårsvall kammat endast av vinden står den gamla apeln kvar i
trädgården hos ”238, 1:17, Nils Gustavsson, 1888-1959, hustrun Signe,
dottern Siri 1915-1994”.

Men om man ser den andra sidan av apeln gapar stammen lika tyst som
landskapet, ett förvridet skri likt Edvard Munchs tavla.

Endast en ödegård står kvar i byarna Hultsgärde och Norra Linneryd
och det är ”239, 1:17, Johan Karlsson, 1856, hustrun Wilhelmina,
sonen Alvar 1887-1979, hans hustru Tora 1892, såld A:6 1940”.

Den gör verkligen skäl för epitetet ödegård, ”239, 1:17, Johan
Karlsson, 1856, hustrun Wilhelmina, sonen Alvar 1887-1979, hans
hustru Tora 1892, såld A:6 1940”.

Tidens tänder gnager fort, effektivt och skoningslöst, därom råder det
inget tvivel.

Här blir kommentarer överflödiga, det är då för väl att Johan,
Wilhelmina, Alvar och Tora slipper se förfallet och förödelsen.

Jag vänder byarna Norra Linneryd och Hultsgärde ryggen och cyklar
sakta hemåt med en känsla av sorg, tomhet och obehag över
utvecklingen men inser samtidigt att världen är och har alltid varit
dynamisk och föränderlig.

Vi människor har till en del förmågan att styra utvecklingen, till det
bättre eller till det sämre, till det rätta eller till det felaktiga, ibland blir
jag dock osäker på klarsyntheten i denna vår förmåga.