Skillingaryds skjutfält – Bohult

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält – Bohult, del 3

Skillingaryds skjutfält – Bohult, del 3, den avslutande delen i trilogin
om Bohult, på Skillingaryds skjutfält, vintern och den tidiga våren,
nådens år 2012. En natur- och kulturkrönika i 15 bilder från en plats
som sakta går ifrån oss men som än så länge innehåller en fantastiskt
rik biologisk mångfald.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mars 2012.

Sälgen, ”Salix caprea”, är en art i familjen videväxter. Det är ett träd
eller en hög buske med gråludna årskvistar och den blommar tidigt på
våren med hängen på korta skaft. Området runt Bohult på
Skillingaryds skjutfält innehåller stora antal med gamla och grova
sälgar med rik påväxt av lavar och mossor.

Sälgbladen är äggrunda till avlånga och 6–15 centimeter långa.
Bladkanten är tandad till nästan helbräddad och ovansidan av bladen är
glänsande gröna samt glest håriga till kala. Undersidan är däremot
gråluden. Notera den massiva granarmén i bakgrunden som tyvärr
rycker allt närmre.

Sälg växer bland annat i hagmarker, i diken och på stränder i hela
Sverige utom på kalfjället.

Just den här sälgen som ni såg i sin helhet på förra bilden är en ny
lokal för mig i Bohult med grynig filtlav, ”Peltigera collina”, vilket är
den mörkt blygrå laven med den sorediösa, ljusa kanten. Den stora
ljusa laven i bildens underkant är en näverlav, ”Platismatia glauca”,
som ibland används som indikator när man följer upp luftkvalitén.

Den lilla bjärt orangefärgade svampen heter vårplätt, ”Guepiniopsis
alpina”, och växer på blottad ved på nedfallna, döda kvistar eller
grenar och stubbar av barrträd, främst tall. De gula till orangegula,
knapplika eller skålformade fruktkropparna uppträder under vår och
försommar, ofta tätt tillsammans. De har en bredd på 3 till
10 millimeter och en höjd på 2 till 7 millimeter.

Den typiska lilla foten hos vårplätten, ”Guepiniopsis alpina”, syns
ganska tydligt på den högra av svamparna. Gelésvampen vedplätt,
”Dacrymyces stillatus”, är annars en given förväxlingssvamp, men inte
denna gång.

Cinnobergömmingen, ”Nectria cinnabarina”, tillhör kärnsvamparna,
eller pyrenomyceterna i klassen ”Pyrenomycétes”, som för övrigt
innehåller flera tusen arter, vilkas fruktkroppar är slutna men oftast har
en öppning i toppen. Fruktkropparna är vanligen mycket små men
utvecklas ibland i eller på stroma, vilket är en steril, tät och oftast mörk
vävnadskropp.

Förutom spridning med askosporer har många kärnsvampar
konidiestadier, som bildar sporer på könlös väg. Ett stort antal
kärnsvampar är beroende av växter, som saprofyter och/eller parasiter.
Ett mindre antal arter parasiterar på djur, människor eller andra
svampar.

Kärnsvamparna är en oenhetlig grupp men hålls samman av praktiska
skäl via fruktkropparnas utseende. Hit förs bland annat dynsvampar,
bildens cinnobergömming samt övriga gömmingar, kolvsvamp,
larvklubbor, den mycket giftiga mjöldrygan, mjöldaggssvampar,
nästingar, snyltingar, spricklingar och stubbhornssvampar. Livets
mångfald upphör aldrig att tjusa och förvåna!

Praktstjärnmossan, ”Plagiomnium undulatum”, på bilden är en vacker
mossa med typiskt veckade blad. Denna mossa hittar man ganska
frekvent framför allt i de fuktigare delarna runt Bohult.

Liten bräkenmossa, släktet ”Plagiochila”, kallas på svenska för
bräkenmossor och är globalt ett av de största levermoss-släktena. Vi
har i Sverige dock bara tre arter av vilka två, praktbräkenmossa,
”Plagiochila asplenioides”, och bildens liten bräkenmossa,
”Plagiochila porelloides”, är vanligt förekommande på mer eller
mindre fuktig skogsmark eller på klippor.

Levermossor, klassen ”Hepaticopsida”, omfattar globalt cirka
8 000 arter men i Sverige finns bara cirka 260 arter. De har antingen
bål, så kallade bållevermossor, eller stam med blad, så kallade
bladlevermossor. Bladen är nervlösa, precis som bilden visar, ofta
flikiga, samt sitter i två eller tre rader.

Slingerticka, ”Cerrena unicolor”, är en ticka som normalt bildar
tydliga, ofta taktegellagda hattar, men har dessutom en nästan alltid
välutvecklad, resupinat del. Ibland är fruktkropparna uteslutande
resupinata, och kan då täcka meterlånga partier på liggande stockar.

Porerna hos slingertickan är slingrande, gråvita till mörkgrå och köttet
är ganska tunt. Svampen växer på död lövved, framför allt av björk
men enstaka fynd är gjorda på gran. Slingertickan är vanlig på
liggande stammar och stubbar, men hittas också på döda eller döende
partier av stående träd. Tickan finns både i fuktiga skogar och torrare,
öppna miljöer.

Enskilda hattar hos slingertickan kan bli decimeterstora och har en
borsthårig, zonerad ovansida, som först är beigefärgad eller
gulbrunaktig, men snart grönfärgas av alger, precis som på bilden.
Förväxlingsarter är borstticka, ”Trametes hirsuta” och björkmussling,
”Lenzites betulina”, men hymeniet, undersidan, hos dessa består av
runda porer respektive tydliga skivor.

Hasseln, ”Corylus avellana”, blommar mycket tidigt på våren, ibland
redan i januari då snön fortfarande ligger. Honblommorna är
vindpollinerade och är vid blomningen inneslutna i knopparna och bara
de vackert röda, trådlika märkena sticker ut. Hanblommorna, på bilden,
sitter i långa, gula hängen som utbildas redan under sommaren för att
följande vår finnas färdiga att slå ut och sprida sitt pollen.

Bilden visar en närbild på ett hanhänge där man tydligt kan se de
pollenproducerande ståndarknapparna.

En hassel blir vanligen tre till fyra meter hög, men trädformade hasslar
kan bli upp till tolv meter höga. Den största hasseln fanns i Näsums
socken i Skåne och den hade en stamomkrets på hela 219 centimeter.
Den äldsta kända hassel fanns på Sundstorpsgård i Kalmar län och den
hade minst 90 årsringar då den dog.

I våg efter…

… våg, efter…

… våg, kom sädgässen sträckande och ivrigt kacklande mot nordost
över Spännebergen på Skillingaryds skjutfält denna något kyliga och
kulna marsmorgon.