Skillingaryds skjutfält med Viltvattnet

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält med Viltvattnet

Skillingaryds skjutfält med Viltvattnet, en naturkrönika i 19 bilder om
den biologiska mångfalden och den vackra naturen på övningsfältet,
en strålande vårdag i maj.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, några dagar in i maj månad
2014.

Sångsvanshäckning i Viltvattnet är något som vi vant oss vid genom
åren, inte varje år men ändå regelbundet. Det är enligt litteraturen
honan som ruvar vilket gör att hanen i så fall är den högra sångsvanen.

Bobalen ligger på Viltvattnets östra sida, bara några meter från fast
mark, medan jag själv står på motsatt sida vilket gör att fotoavståndet
är mellan 60-70 meter.

Sångsvanen lägger äggen i maj-juni och antalet varierar mellan 4-6
styck som bara honan ruvar i 36-40 dygn, ungarna blir sedan
flygfärdiga efter ytterligare 75-100 dygn.

Sångsvanen driver kraftfullt bort artfränder och inkräktare från sitt
revir, ibland mycket aggressivt så passa er från att gå för nära.

Trots det relativt stora avståndet har sångsvanshonan full kontroll på
mig och mina förehavanden.

Sångsvanshanen sträcker på sig som för att visa mig att han är beredd
att med alla tillbuds stående medel försvara sin hona och deras
gemensamma ungar.

Plötsligt kommer en trana förbiflygande söderifrån och stör
sångsvanshanens styrkeuppvisning men sekunderna senare är allt som
förut.

Tranan är verkligen också en mäktig och vacker fågel som häckar med
några par vid skjutfältets våtmarker och mossar.

Tranan är inte bara en fågel utan också namnet på en stjärnbild på
södra stjärnhimlen som inte kan ses från Sverige.

I stjärnbilden Tranan hittar man få nebulosor och öppna stjärnhopar
men många galaxer, till exempel spiralgalaxen NGC 7213 belägen
strax sydöst om Alfa Gruis, vilket är namnet på Tranans ljusaste
stjärna.

Stjärnbilden infördes av den flamländske kartografen Petrus Plancius
på en himmelsglob redan år 1597 och upptogs av den tyske
astronomen Johannes Bayer på stjärnkartan ”Uranometria” år 1603.

Tidigare var stjärnbilden Tranan en del av stjärnbilden Södra fisken
och Tranan har även kallats Flamingon. Den saknar mytologisk
bakgrund, men tranan var i det antika Egypten en symbol för
himmelsobservatörer.

En plötslig rörelse i Viltvattnets starrvegetation avslöjar en
skogssnäppa, ”Tringa ochropus”, som förmodligen också häckar i
området.

Skogssnäppan är en art i fågelfamiljen snäppor och är mellan 21-24
centimeter lång samt har svartbrun ovansida, vit stjärtbas och vit
undersida. Arten häckar i sluten skog med tjärnar, myrar och kärr i
Skandinavien och från östra Tyskland österut genom hela norra Asien.

Naturen är just nu en enda stor ”barnkammare” vilket manar oss
människor till försiktighet för att inte störa. Vi är gäster och tänk på att
hålla era hundar kopplade.

Här ser ni en koltrasthane med näbben full av mat till ungarna.

Den svartvita flugsnapparens hane sjunger från den gamla björken
invid Viltvattnet för att hävda sitt revir. Dessa små fåglar är riktiga
tuffingar och ve de konkurrenter som kommer för nära.

Svartvit flugsnappare, ”Ficedula hypoleuca”, är en art i fågelfamiljen
flugsnappare och är mellan 12–13 centimeter lång samt har svart
ovansida med vita partier på vingarna samt vit till gråvit undersida,
honan är mera gråbrun och vit.

Arten häckar i skogar, parker och trädgårdar där bohål, gärna holkar,
finns att tillgå. En hane har ofta flera honor, av vilka bara en får mest
hjälp med ruvning och ungarnas matning. Arten finns i större delen av
Europa, i nordvästra Afrika och i västra Asien.

Rapsfjäril, ”Pieris napi”, påträffas under maj och juni, men den
påträffas även senare under året i flera olika generationer. På bilden
sitter den på en styvmorsviol.

Vingarna är på översidan gulvita med få svarta teckningar. Hanen har
endast svart teckning i framvingens spets och dess ytterkanter, det har
även honan, men hon har dessutom några svarta teckningar nästan
mitt på framvingen och en svart teckning i bakvingens överkant.

Rapsfjärilen är allmän och finns i hela landet och den flyger på nästan
all slags mark, kanske mest i kulturpåverkade områden, och den
saknas nästan endast i tät skog och på stora myrmarker.

Larven lever på allehanda växter som exempelvis löktrav, rockentrav,
strandfräne, vägsenap, åkersenap och penningört med flera.

Citronfläckad trollslända eller Citronfläckad kärrtrollslända,
”Leucorrhinia pectoralis”, förekommer i grunda småvatten såsom
dammar och myrgölar, men också i vegetationsrika vikar av större
sjöar.

Tillgång till relativt näringsrika vatten, både stillastående och svagt
strömmande, är en förutsättning för artens förekomst.

Öppna vattenspeglar med vindskyddande strandvegetation är viktigt
för sländans parningsflykt och frånvaro av fisk gynnar arten.

Inplantering av fisk i tidigare fisklösa småvatten innebär ofta en
minskning av den biologiska mångfalden och är sannolikt även
negativt för denna art. Även omformande av småvatten till
kräftodlingsdammar kan vara negativt för arten.

Citronfläckad trollslända eller Citronfläckad kärrtrollslända,
”Leucorrhinia pectoralis”, lever i larvstadiet som rovdjur i vatten med
hög artrikedom av vatteninsekter. Den har ansetts kunna utgöra en
indikator på miljöer som är rika på även andra trollsländearter.

Arten kan förflytta sig mer än 10 kilometer mellan olika vattensystem
och inga påtagliga hot har identifierats för arten i Sverige. Enstaka
våtmarkslokaler kan dock hotas av igenväxning på grund av
övergödning, utdikning eller igenfyllning.

Arten är liksom flera trollsländearter relativt okänslig för måttlig
försurning, däremot kan kraftigare försurning och andra förändringar i
vattenkvalitet helt slå ut arten.

Även förändrad vattennivå och näringsstatus eller förändringar i
strandmiljön som avverkning av strandskog, exploatering med
bebyggelse eller vägbyggnad kan vara negativ för arten.

Detaljkunskapen om den citronfläckade trollsländans eller
citronfläckade kärrtrollsländans populationsstatus är tyvärr bristfällig,
inga tecken tyder dock på att den för närvarande skulle minska i
utbredning eller populationsstorlek.

Arten betecknas som mindre allmän söder om norrlandsgränsen,
Limes Norrlandicus, och saknas nästan helt norr därom.

Arten är inte rödlistad i Sverige men väl fridlyst enligt
Artskyddsförordningen och Naturvårdsverkets föreskrifter, NFS.
Arten påträffas regelbundet inom hela sitt utbredningsområde, enligt
ovan.

Skogsviol, ”Viola riviniana”, är en flerårig ört med grov jordstam och
örtartade stjälkar. Den blommar i maj-juni med ljust blåvioletta
blommor som sitter på skaft från stjälkarna.

Artnamnet riviniana hedrar den tyske botanisten August Quirinus
Rivinus som levde och verkade mellan åren 1652-1723.

Plocka vill jag skogsviol och
ljungens fina frans,
plocka, plocka famnen full och
binda till en krans.
Vintergrön och timje
minna mig om vännen min, och
många, många tankar jag i
kransen binder in.

Vistexten ovan är skriven av Mathias Alexander Slotte, född den 7
april 1861, död den 3 april 1927. Han var en finländsk dramatisk
författare och teaterkritiker.

Vårbrodd, ”Anthoxanthum odoratum”, är ett flerårigt, tuvat gräs vars
strån kan bli upp till fyra decimeter höga. Hela växten doftar kumarin,
speciellt som torkad eller krossad.

Carl Fredrik Hoffberg skriver i ”Anwisning til Wäxt-Rikets
Kännedom” år 1784 att vårbrodd ”gör den sköna lugten på höet”.
Även Carl Fredrik Nyman påpekar år 1867 att ”det är egentligen detta
gräs, som ger isynnerhet nyss slaget hö dess behagliga lukt”.

Majsmörblomma, ”Ranunculus auricomus”, är en tämligen lågväxt,
flerårig apomiktisk ört med mer eller mindre förkrympta kronblad,
vilket kan anas på bilden.

Majsmörblomma är inte en art, utan ett samlingsbegrepp för ett par
hundra apomiktiska så kallade småarter vilka sätter frö utan
befruktning, se apomixis nedan.

De olika småarterna skiljer sig från varandra bland annat genom
frukternas utseende och kronbladens storlek, men framför allt skiljs de
genom basalbladens utseende.

Apomixis är förökning där en ny individ uppkommer utan meios,
reduktionsdelning, och befruktning. Hos växter är apomixis en rent
vegetativ förökning såsom groddknoppar och utlöpare eller bildandet
av frön utan föregående befruktning.

Hos djur är det utveckling av ett embryo ur ett ägg utan meios,
reduktionsdelning och befruktning. Apomixis är en av de vanligaste
formerna av partenogenes, jungfrufödsel.

Jordrevor, ”Glechoma”, är ett släkte kransblommiga växter med tio
arter fleråriga örter med nedliggande, 50-100 centimeter långa,
rotslående stjälkar.

Bladen är långskaftade, njur- eller hjärtformiga och mörkt gröna. De
läppformiga, blå till violetta blommorna sitter i fåblommiga kransar i
bladvecken.

Släktet hör hemma i de tempererade delarna av Europa och Asien och
hit förs bland annat arten på bilden jordreva, ”Glechoma hederacea”.
Från dess övervintrande, revlika stjälkar växer på våren upp 10-20
centimeter höga blad- och blombärande skott och de tidiga
vårblommorna är ofta enkönade hanblommor.

Efter blomningen, som pågår under april-juni, böjer sig de
blombärande skotten mot marken och växer vidare som nedliggande
stjälk, vilken också övervintrar.

Arten jordreva på bilden som hör hemma i Europa och Asien och har
införts till Nordamerika, växer vanligtvis på mullrik, gärna skuggig
mark, ofta längs skogsbryn men också som ogräs i trädgårdar och på
åkermark.

I Sverige är den allmän norrut till Uppland och norr därom mindre
allmän upp till Norrbotten men den saknas helt i fjälltrakterna.

Färska och torkade blad kan användas till te och man har också använt
växten som ölkrydda samt inom folkmedicinen sedan länge.