Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.
Skillingaryds skjutfält och den märkliga
ljungheden
Skillingaryds skjutfält och den märkliga ljungheden, en naturkrönika
i 9 bilder från en junidag när sommaren kändes härligt lugn och
skön.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd dagen efter en
studentexamen på Fenix.
OBS! Bilderna är klickbara.
Ett mycket litet bi med blodröd bakkropp flög hela tiden runt mina
fötter när jag letade efter den mindre strandpiparen inne i Fort Meijer
i den södra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält. Att det
var ett blodbi kunde jag se men vilken art av de 16 arter som finns i
Sverige hade jag inte en aning om.
Att dessa bin är boparasiter i andra bins bon kunde jag också
konstatera genom dess beteende, de letade nämligen i sanden på ett
mycket tydligt sätt.
Blodbin har en längd på mellan 5 och 10 millimeter. Bakkroppen är
oftast röd vilket gett släktet dess svenska namn. Kroppen i övrigt är
för det mesta svart och saknar längre behåring.
Blodbin är alltså så kallade kleptoparasiter på andra bin såsom
smalbin, bandbin, sandbin eller sidenbin. Man kan se honorna
sökande efter värdbinas bon i sandiga marker för att lägga sina ägg,
precis som på min bild, men de kan också ses nektarsökande på
blommor. Honorna övervintrar sedan genom att gräva sig ner i
sanden på sandmarker.
Inte vid något tillfälle kunde jag se att hon ”fick napp” utan hon
letade vidare på en relativt liten yta så länge jag följde henne.
Mina bilder visar en hona i släktet ”Sphecodes” och som sådan
tyvärr obestämbar från en bild. Troligtvis står det mellan arterna,
mellanblodbi, ”Sphecodes ephippius” eller sandblodbi, ”Sphecodes
pellucidus”, men det kanske spelar mindre roll.
På tal om den mindre strandpiparen så häckar den lyckosamt i Fort
Meijer även i år.
Inte nog med det vackra blodbiet inne i Fort Meijer, där fanns även
en ny lokal för den i år eftersökta kattfoten.
Har ni lokaler med kattfot så rapportera gärna dessa till Gunlög
Joakimsson, Gunnel Weidman eller mig.
Lingonsylten kan bli riklig i år om alla dessa vackra blommor ”går i
bär”. På lingonröda tuvor och på villande mo kommer åtminstone vi
att vara när den tiden är inne.
Jag stod en stund och iakttog denna lilla lövsångare när den plockade
insekter och spindlar i de små tallarna och i björkslyet och
förundrades över hur mycket proteiner den hittade.
Lövsångaren rörde sig inte över speciellt stor yta men plockade hela
tiden något med den lilla näbben. Det finns med andra ord mängder
med insekter och spindlar i våra skogar, och överallt annars också för
den delen.
Alldeles i närheten av den större hackspettens bo hittar jag den
märkliga syllsvampen eller syllmusslingen. Den lever faktiskt många
gånger i och av den mycket giftiga veden i järnvägssyllar, därav
namnet, så det var trevligt att finna den i en mer naturlig miljö under
den gamla tallstocken!
De gulvita lamellerna med den sågade eggen är typiska för
syllsvampen som på latin heter ”Lentinus lepideus”, eller ibland även
”Neolentinus lepideus”.